Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Viltvattnet på Skillingaryds
skjutfält.

Vintervandring med förrädiska föraningar
om den stundande våren

Vintervandring med förrädiska föraningar om den stundande våren, en
naturkrönika i 11 bilder från trakterna kring Viltvattnet på
Skillingaryds skjutfält.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, på januari månads näst
sista dag.

Inte mycket kan vara blåare än en vinterhimmel när luften är kall och
klar. Solljusets brytning genom atmosfärens syre ger verkligen en
klarblå färg. Den större hackspetten har fullt upp med att spetta frön ur
tall- och grankottar i sin smedja högt uppe i den sedan länge döda
furan i Mellersta Boglös. Ögonblicket efter att bilden är tagen kastar
den sig handlöst ut i luften för att ytterligare en stund senare
återkomma med en ny kotte i näbben. I så motto är det fortfarande
vinter men bakom min rygg står solen allt högre och högre på
himlavalvet vilket betyder att vi här på norra halvklotet kommer allt
närmre denna vår yttersta livsförutsättning.

Grangrenarna är tätt draperade av olika arter lavar vilket oftast betyder
att luftkvalitén är god. Bilden visar en manlav, ”Bryoria fuscescens”,
en art som är vanlig i våra barrskogar.

Vackert ockrabruna sälgtickor, ”Phellinus conchatus”, på en sälg i ett
intensivt solljus, alldeles väster om Viltvattnet eller om man så vill
öster om Boglösasjön. Till höger ser vi skägglav och till vänster ser vi
såväl luddig skägglav, ”Usnea hirta”, som kort skägglav, ”Usnea
subfloridana”, samt slånlav, ”Everina prunastri”.

Lång ner på basen av en gammal vårtbjörk, ”Betula verrucosa”, mitt
inne i Östra lägret växer dessa borsttickor, ”Trametes hirshuta”.

Svampen har två mycket ovanliga och akut hotade släktingar varav den
ena heter blek borstticka, ”Trametes trogii” eller ”Funalia trogii”. Det
är en i hela Norden sällsynt art som bara hittats två gånger i trakten av
Stockholm. Det ena fyndet gjordes redan 1889 medan det andra
tillkom 1978. I Artdatabankens rödlista klassas den som akut hotad,
CR.

Den andra, också den akut hotade, släktingen till bildens borstticka är
den bruna borsttickan, ”Trametes gallica” eller ”Funalia gallica”, som
bara har en känd växtlokal och denna ligger i Västmanland. . I
Artdatabankens rödlista klassas även denna ticka som akut hotad, CR.

På bilden ser Ni en vacker rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiáta”, som
tillhör släktet brosklavar som på latin då heter just ”Ramalina”. Detta
släkte omfattar cirka 150 arter över hela världen, varav 15 arter finns
hos oss i Norden. De är busklika med tillplattade grenar och till sin
konsistens broskartade. De växer upprätt eller hängande på klippor
eller trädstammar och är till färgen gröngrå vilket bilden tydligt visar.

Biologisk mångfald på sälgved, resupinata sälgtickor, slånlavar,
dagglavar, mjölig brosklav, blåslavar, näverlavar, skrynkellavar och
förmodligen strimmig hättemossa.

Två eldtickor, ”Phellinus igniarius”, som är tickor som parasiterar på
sälg och björk. Svampen har fått sitt namn eftersom man förr i tiden
ofta höll elden vid liv över natten genom att låta en eldticka ligga och
glöda vilket man bland annat även använde fnösketickan till.

Vad skådar mitt norra öga, en spindel på snön i flera minusgrader?
Något segare och långsammare får man leta efter och vad skulle den
uppe i kylan att göra. Solens värmande vårvinterstrålar har nog sett till
att mikroklimatet blivit gynnsamt nog för att lura den och att få den ut
på jakt. Detta är en art i familjen ”Lycosidae” eller på svenska
vargspindlar, även kallade jaktspindlar.  Dessa spindlar fångar inte sina
byten med hjälp av spindelnät utan de jagar sina byten och har god syn
för att vara spindlar.

Familjen vargspindlar har en global utbredning och i Sverige finns det
cirka 55 olika arter. De förekommer i en mängd olika miljöer, från
buskmarker och gräsmarker till skogsmarker. De flesta arter är
marklevande eller förekommer i örtskiktet.

Honorna uppvisar en stor omsorg för sin avkomma medan hanen
lämnar honan efter parningen. Honan bär äggen i äggsäck tills de
kläcks och efter att äggen har kläckts bär hon ungarna på sin rygg i
ytterligare några dagar. Man har även sett honor som matar ungarna
med byten hon fångat åt dem.

Jämfört med många andra spindlar har vargspindlarna, som sagt,
väldigt bra syn och de jagar främst på dagen. De är enstöringar, som
lever ensamma hela sitt liv förutom när det är parningstid. När de inte
är ute och jagar ligger de vanligen inkrupna i någon hålighet för att
snabbt rusa ut och fånga sitt byte, detta till skillnad från många andra
spindlar som bygger nät och låter bytet själv komma till dem. Undrar
hur länge denna lilla spindel överlevde i vinterkylan, dock rörde den
sig sakta framåt när jag lämnade den invid Viltvattnets is.

Denna kärrspindel i snön några meter längre bort har dock rest till de
sälla jaktmarkerna eller till spindlarnas paradis för trots att jag tog upp
den i handen för att tina den förblev den till synes död.

Bildens kärrspindel, ”Dolomedes fimbriatus”, är en art i familjen
vårdnätspindlar. Den förekommer i Europa och norra Asien, i Sverige
från Skåne till Lappland.

Kroppen är mörkbrun med gula sidoband på framkroppen och vit- eller
gulaktiga sidoband på bakkroppen vilket syns tydligt på bilden. Honan
kan bli över 20 millimeter lång och fullvuxna djur håller till vid sjöar
och myrar, medan yngre kan påträffas även i torrare terräng. Arten rör
sig lätt över vattenytan och kan dyka ned i vattnet då den tar med sig
luft i en bubbla på bakkroppen. Bytet består främst av insekter, men
den kan också fånga små fiskar och grodlarver. Kärrspindeln och dess
släkting den större kärrspindeln, ”Dolomedes plantarius”, tillhör de
största spindelarterna i Sverige.

Skrivet av Dan Damberg