Magnus Samuelsson är mitt namn. Född 1962 och uppvuxen i Tånnö strax utanför Värnamo. Mina föräldrar hade en gång i tiden en lanthandel i Tånnö. Jag bor i ett hus som är inspirerat av Bruno Mathssons formgivning. Det har jag byggt under åren 2004 – 2005. Det ligger fantastiskt vackert utmed Vidösterns strand. Konst och designintresserad har jag varit sedan barnsben. Numera arbetar jag främst med olika konstnärer, museum och Statens konstråd på konsultbasis. Jag driver Internethandel i ett eget företag som säljer gammal och ny heminredning.

Jag har två söner och på fritiden jagar jag med hunden Sigge. I mitt skrivande på Värnamo Nu kommer jag inledningsvis prata en hel del om Bruno Mathsson och mitt förhållande till hans formgivning. Senare berättar jag om möten med andra konstnärer och formgivare…

……………………………………………………………….

(inlagt den 12 januari 2011)

Bruno och jag del 5

I förra bloggen skrev jag hur Bruno inspirerades av sin Amerikaresa. Han tog starkt intryck av den kaliforniska byggnadsstilen och även hans roliga urtag för björken kommer därifrån. Där fanns hus som hade hela träd invändigt, som gick ut genom taket i vardagsrummet. Man bör betänka att klimatet där är helt annorlunda än det bistra svenska. Dock har Bruno ett stort besvär med byggnormer, lagar och regler i Sverige och efter 10 år som husarkitekt börjar han åter med möbelskapandet. Han intresserar sig nu för stålrör, förvisso har han redan i början av trettiotalet gjort en biografstol i stålrör. Sinnrikt fällbar, men som vanligt var han nog före sin tid.

Nu skissar han och konstruerar en stol som blir omåttligt populär. Jetson. Först kommer Jetson-66 som inte har armstöd. Jetson är nog den mest formfulländade möbel som skapats, svävande lätt, elegant och otroligt skön att sitta i. Han skapade även fler stålrörsmöbler och nu fick äntligen Karin en stol uppkallad efter sig. Stålrörsfåtöljen ”Karin” visades första gången 1969. Man kan undra varför det tog sådan tid för Bruno att hedra sin fru med en stol?  Karin har varit en otrolig hjälpreda åt Bruno under alla år.

Nu sker även konstruktion av alla inredningsmedvetnas dröm, Superellipsbordet. Idén till bordet kommer från den danska diktaren, filosofen och matematikern Piet Hein. Då Sergels torg byggs har arkitekt David Helldén svårt att lösa trafikknuten. Vägarna kommer inte in i en absolut fyrvägskorsning där en enkel rondell kunde vara lösningen utan de är förskjutna så någon annan lösning måste till. Han frågar då matematikern Piet som löser det med superellipsen. Detta är en övergång mellan ellipsen och rektangeln.  Piet och Bruno löser även det geniala spännbenet som sitter på superellipsborden. Återigen ett lätt svävande intryck som med alla Mathssons möbler.

Piet och Bruno blir till en början goda vänner och besöker varandra flera gånger, dock sker det som ofta sker då två starka viljor möts. Konflikt uppstår och det hela slutar i rätten. Saken gäller vem som har rätt att producera superellipsborden. Dock fortsätta Bruno att uppskatta Piet Hein och hade stor respekt för honom.

Bruno skapar nu även kontorsmöbler i stålrör och hans kanske mest berömda konferensbord, Kuggen. Ett bord med ”magurtag” där armbågarna kan vila under sammanträdena.  Idén är inte ny, han hade redan gjort ett arbetsbord med urtag för magen. Detta följer även med in i dataåldern då han skapar dataarbetsplatser redan i början av 1980-talet. Ibland kan jag undra lite tillspetsat, vilket kom först, Brunos dataarbetsplats eller datorerna? Man kan inte annat än beundra Bruno för sin otroliga nyfikenhet och framåtanda. Han är som en spjutspets och ligger hela tiden i framkanten av teknikutvecklingen.  Hur många vet t.ex. att han tillverkar en tandläkarstol, en pall på hjul som blir väldigt populär hos tandläkarna.

Då Bruno nu kommer upp i åren så sviktar hälsan, 1976 får han en hjärtattack och får en pacemaker inopererad. Något år senare 1979 drabbas Bruno av Parkinson. Trots detta jobbar han oförtrutet på och även de sista veckorna av sitt liv som han tillbringar på Värnamo Sjukhus arbetar han.  Sin tid på lasarettet var en aktiv tid med mycket besök dels av medarbetare och vänner. Bruno dör den 17 augusti 1988 Han blev 81 år gammal.

För er som vill läsa mer om Bruno rekommenderas ”Bruno Mathsson, Möbelkonstnären, Glashusarkitekten, Människan” av Ingrid Böhn-Jullander. Även det stora praktverket som bygger på Ingrids bok men har fler bilder ”Bruno Mathsson” med text av Dag Widman, Karin Winter och Nina Stritzler-levine.

Hur gick det då med mitt egna hus?  Då man söker bygglov så måste en ritning finnas med. Jag funderade mycket på vilket hus jag skulle ha och fantiserar om detta länge innan jag lägger in min bygglovsansökan. I detta läge fantiserar jag mycket, jag tror ju inte på att jag skall få bygglov. Men något inre drev mig. Det var självklart för mig att gå till alla husfabrikanter och deras kataloger för att hitta mitt nyckelfärdiga hus. Det gick naturligtvis inte.

Efter att ha bläddrat igenom tjogtals med kataloger och varit på otaliga visningar inser jag att svenska husfabrikanter är lika efterblivna och fantasilösa som en gång Frank Lloyd Wright konstaterade. Det blev till att tänka själv!

Jag kan då tacka mitt intresse för arkitektur och alla de intryck jag fått. För mig är enkelheten det viktiga, precis som för Bruno. Jag vill ha ett hus med sadeltak, så har hus sett ut sedan tidernas begynnelse. De förskjutna taknockarna och märkliga vinklingar som ritglada kvasiarkitekter kletar på är inget annat än bedrövligt fult. Jag utgår ifrån att mitt hus skall vara fribärande och då blir industrikonstruktionen alternativet.  Samtidigt måste det bli billigt, jag har ont om pengar.

Med ett enkelt kollegieblock börjar jag rita upp planytan. Jag mäter rummen i min egna funkisvilla  och hos vänner för att få en uppfattning av yta. Redan som barn hade jag en otrolig fantasi och förmåga att se saker färdiga, jag ser i bilder. Detta blir nu en enorm hjälp i konstruktionen. Samtidigt röjer jag platsen där huset skall stå. Jag tillbringar otroligt mycket tid nere vid sjön. Kanske mer som en rehabilitering då jag har drabbats av sjukdom. Här nere får jag den kontemplation och ro jag så väl behöver. Att fantisera om husbygge ingår i att skingra mina tankar. Att ha ett fokus!

Jag följer årstidernas gång, sätter upp käppar i marken för husets hörn, markerar rummen. Samt placerar en trädgårdsstol på platsen där mitt vardagsrum skall ligga. Här sitter jag mycket, flyttar runt studerar solens gång.  Tar in platsen!

En dag i augusti, på min födelsedag, sitter jag och ser solen gå ner. Jag markerar då solnedgångens riktning med två käppar. I bakhuvudet ligger den engelska stenkammargraven Newgrange, äldre än pyramiderna. Varje midsommaraftons morgon går solen upp och strålar under några minuter rakt in i gravens nio meter långa ingångschakt och lyser upp gravkammaren. Funderar då om jag kan vrida husets axel så den kommer i parallellt med solnedgången på min födelsedag. Av en slump fungerar det.

Jag ritar klart mitt hus och lämnar kollegieblocket till Patrik som är byggnadsingenjör. Han lägger in alla mått i sin dator. Vips, han trycker på en knapp och upp kom hela huset i tredimensionell bild. Jag blir förvånad över hur bra det är.

Det inre bildseendet jag haft sedan barnsben är briljant. Jag behöver inte göra någon enda justering av måtten. Perspektiven, volymerna är mycket bra.

Mer om bygget nästa gång…

Magnus Samuelsson

……………………………………………………………..

(inlagt 27 december 2010)

Bruno och jag del 4

Bruno har nu fått en ställning och ett självförtroende som förmodligen gör att han upplever barndomshemmet får trångt. Han vill nu flytta hemifrån och få lugn och ro att tänka.

Men Bruno skaffar varken egen lägenhet eller ett hus, nej han flyttar in på pensionat!

Han hyr 1941 ett litet rum på Toftaholms herrgårdspensionat och flyttar hemifrån 34 år gammal. (!)

Här levde han friluftsliv, hade en kanot och övernattade ofta på någon ö i Vidöstern.

Naturligtvis fanns inte föräldrarna så långt bort, de övernattade ofta på Toftaholm och bedrev en ganska sorglös tillvaro på herrgården. Sensommaren 1942 förändras Brunos liv högst påtagligt. Vid en kräftskiva på Toftaholm för han syn på en ung vacker flicka, Karin!

Karin kommer från Göteborg och är på besök med sina föräldrar. Hon är välutbildad, talar tyska och engelska flytande.  Tycke uppstår och de tu gifter sig 1943 och Bruno har inte bara fått en maka utan även den viktigaste personen i sitt liv. En personlig sekreterare som är 100% lojal.

Man kan inte nog understryka den betydelse Karin får för Bruno.

Livet på Toftaholm är bekymmersfritt, Bruno byter ut sitt enkla rum till att hyra ena flygeln på herrgården, en tvårummare. Han avskyr att jäkta, vistas mycket i naturen och hämtar där styrka.  Ibland stänger han av telefonen i dagar för att bara få vara ifred. Samtidigt hävdar han att han jobbar hårt och intensivt, även då han ligger med halvslutna ögon i sin liggfotölj.  Karin sköter all korrespondens, svarar på brev och skickar brev som Bruno dikterar.

Det jag personligen slås av är, vad är det han sysslar med egentligen? Han har faktiskt inte skapat så där jättemånga möbler. Om man jämför Bruno med den danska möbelgiganten Hans J Wegner så skapade Wegner ca 500 olika stolar under sin livsgärning. Bruno ca 30-40 stycken olika möbler.

Finns den hemligheten bevarad i källaren på Tånnögatan där hans arkiv av skisser finns?

Eller är det sant som de medarbetare till Bruno jag har mött som säger att Bruno var lat.

– Det ser man väl på hans möbler, lågt nere nära marken och liggandes i dem. Det finns inget som hämmar kreativiteten så mycket som framgång, då är det lätt att bli lat, säger en av Brunos mångåriga medarbetare. Då jag frågar en av hans arbetare som jobbat åt Bruno i 22 år så utbrister han:

– Det var en jäkla gubbe, han gick bara för sig själv och muttrade och vi hade inte ens ett lunchrum i fabriken.

Eller som snickaren uttryckte det då Bruno byggde Södrakull i Tånnö.

– Det gällde att starta tidigt på morgonen så man hann få något gjort innan Bruno kom. Då blev det bara en massa prat och ändringar hela tiden.

Bruno var en särling, idag hade han med all säkerhet fått någon diagnos ställd på sig under sina få år i skolan.  Det var nog en stor tur att han inte blev utsatt för vår moderna skola som skuldbelägger barnen då det är resurser som fattas.  Jag undrar hur många egensinniga genier som trycks ner och förintas i vår svenska skola idag? Det om något är ett fattigdomsbevis för ett modernt samhälle, att inte tillåta utanförskapet.

Det man dock slås av då det gäller Brunos möbler är att de är formfulländade, där finns ingen kompromiss i dem. De är tydliga och distinkta i sitt formspråk. Som en sann konstnär lämnade han inget ifrån sig förrän det var fulländat!

Arkitektideérna  jobbade han parallellt med ända sedan tidigt 30-tal. Första huset vid falsterbokanalen, en sommarstuga i vinkel, relativt ordinär för tiden byggdes 1944.

Det som förändrade Brunos tänkande om husbyggnad är resan till USA 1948. Edgar Kaufmann j:r, som var dåvarande chef för MOMA (Museum of Modern Art) hade 1947 besökt Sverige. Han besökte även då Värnamo och Bruno. Under det mötet kom med all säkerhet en inofficell inbjudan till Bruno.

Den 29 november 1948 stiger Bruno och Karin ombord på M/S Stockholm och reser till New York och de anländer den 7 december.

Där ordnar Kaufmann ett storslaget mottagande med cocktailbjudning för över 100 personer. Dit kom bl.a. Marcel Breuer, Philip Johnson, Hans Knoll, Sir Gordon Russel och Robin Day.

Som en anekdot kan nämnas att här tog man ibland fel på Karin och Bruno, vissa trodde det var Karin som var den stora möbelarkitekten. Detta p.g.a. hennes stora språkkunskaper och världsvana stil. Hon kom först och diskuterade obehindrat med gästerna. Bruno kom gåendes lite efter, tyst och försagd då han inte hängde med i engelskan.

De besöker även Kaufmanns bostad det unika ”Falling waters” av arkitekt Frank Lloyd Wright.

Kaufmann hade sagt till Wright att han ville ha sin bostad så han såg vattenfallet. Wright placerar då huset mitt i vattenfallet! Hela huset omsluts av vatten! Huset är idag ett museum: http://www.fallingwater.org/

En rundresa i USA inleds och flera städer tvärs över kontinenten besöks. I Detroit besöker de den danska byggmästaren Harold Turner och hans golvuppvärmda villa, Bruno antecknar och lägger på minnet. Turner hade även byggt villor efter Frank Lloyd Wrights ritningar, dessa besöktes.

De träffar även Frank Lloyd Wright i hans stora ritkontor i Arizona. Wright en då 80 årig man var väl förtrogen med Brunos möbler och hade de ofta med i sina inredningar. Han hade hundratalet arkitekter anställda och Karin frågade honom om det fanns några skandinaver anställda.

– Nej!  svarade Wright, de är allt för fantasilösa.

http://www.franklloydwright.org/fllwf_web_091104/Home.html

Resan gick vidare till Kalifornien och där blir Bruno bekant med den kaliforniska byggnadsstilen.

Ett starkt intryck ger besöket vid Philip C Johnsons glashus i New Canaan CA. http://philipjohnsonglasshouse.org/

När Bruno och Karin kommer hem från USA så är han fylld av idéer. Alla intryck har gjort Bruno helt salig.  Dock kommer Bruno att stånga sin panna blodig mot de svenska byggnormerna, standardiseringsmåttenheter och svensk byråkrati. Efter många om och men får han till slut bygglov att bygga en utställningshall i Värnamo. Och det blir Philip Johnsons hus som får stå modell för Brunos egna glashus i Värnamo.

Bruno blir först i Sverige med ett glashus och uppmärksammas av besök från SVT 1951.  http://svtplay.se/v/1434345/oppet_arkiv/bruno_mathssons_glashus_i_varnamo_1951

Denna byggnadsstil slog igenom först under 1990-talet då stora glasparti och fönster blev modernt. Då kom även golvvärmen på bred front. Men kan lugnt säga att Sverige är ett U-land i mycket.

Under hela 1950-talet så ritar inte Bruno några möbler utan han ägnar sig bara åt hus. Det blir en hel del villor, fabriker och skolor. Sammanlagt ett hundratal. Alice Babs beställde bl.a. ett som byggdes i Saltsjöbaden.

Mitt eget husbyggande

Hur var det då med mitt egna husbyggande? Det hela börjar som en utopi. Jag är nyskild, studerar vid Växjö universitet och är relativt ekonomiskt begränsad. DOCK besitter jag en hel del fantasi och nyfikenhet.

Jag hade sökt mig flertalet gånger till det gamla grustaget nere vid sjön. Där fanns en väg och täta buskage. Det var rofyllt att sitta där nere och filosofera över livet.  Jag studerade nu politologi och skrev en enkel uppsats om hur strandskyddet hade hanterats i kommunen. Orsaken var alla skriverier i Värnamo Nyheter om Eric Thitussons bygge ute vid Hindsen. Det jag kom fram till var att Kommunen inte hade en tydlig linje i sitt beslutsfattande som gällde strandskyddet.

 Jag funderade då om det var svågerpolitik och nepotism som styrde?  Men jag kan nog konstatera att det inte är så i vår kommun. Visst det har betydelse att vara medlem i W6, Rotary och företagsföreningar. Men i de fallen så är det nog mer att man känner varandra och vet vilka man är som kan vara en droppe i beslutsbägaren.  Direkt regelvidriga är man inte i sina beslut. Det blir man först då mitt bygglov beviljas och jag är inte medlem i någon förening!

I mina studier så föddes drömmen om att bygga vid sjön. Naturligtvis så trodde jag inte ett dyft på att jag skulle få bygglov. Jag såg det som en fullkomlig omöjlighet! Men i mitt förnuft fanns en intuition, en känsla.  Jag skred till verket och ansökte.

Det största hindret var nog att få bygglovsarkitekten att förstå att jag VILLE söka. Som ett mantra upprepades det därifrån att det går inte, det är inte tillåtet, det är utökat strandskydd, det är riksintresse, det är landskapsbildskydd, det är, det är…

Nåväl till slut fick jag in min ansökan och väntar med spänning på utslag från byggnadsnämnden.

AVSLAG!

Naturligtvis med hänvisning till det bygglovsarkitekten tidigare sagt. Dessutom kostar avslaget 600:- vilket gör att jag bedrövad ser dessa hundralappar försvinna till ingen nytta. Just dessa 600:- får mig att gå vidare att överklaga till Länsstyrelsen, jag skall ha valuta för pengarna! Under tiden ärendet ligger och mal i de byråkratiska kvarnarna i Jönköping så börja jag djuploda.

Upptäcker att inom centerpartiet finns en vilja att låta folk bygga vid stränderna. Det ligger i deras decentraliseringspolitik. Jag upptäcker även att Centern antagit en motion, om att luckra upp strandskyddet, vid deras riksstämma.

Jag pratar även med en del ledamöter i byggnadsnämnden, men det ger inget. Dock får jag tipset att dra tillbaka överklagan från Länsstyrelsen och prova med en ny ansökan. Byggnadsnämnden skall få en ny ordförande.  

Det har nu gått nästan fyra år, byråkratins kvarnar maler långsamt. Jag tvekar om jag skall prova igen, det kostar ju 600:- spänn ett nej. Men jag ansöker och till min stora förvåning blir det ett ja.

Den pådrivande är Torbjörn Egerhag och han lever som han lär, han lyder partipiskan som har antagit motionen om uppluckring av strandskyddet. Vi är fyra som får bygglov innan Länsstyrelsen tar ifrån Kommunen beslutsrätten i ärenden som gäller strandskydd.

Besluten strider mot lagen, men då beslutet är taget kan det ej rivas upp. Man kan lugnt säga att det känns som jag vunnit en miljon på lotto.

Nästa vecka blir det sista kapitlet om Bruno och så ska jag ha ett nyckelfärdigt hus, tycker jag.

Men av det blir det inget. Varför får ni veta nästa gång. GOD FORTSÄTTNING!

Magnus Samuelsson

……………………………………………………………………………………………. 

(inlagt 18 december 2010)

Bruno och jag 3

Det händer mycket i Brunos liv under de sena trettiotalet. Utställningen på Röhsska 1936 blev mycket uppmärksammad. Försäljningen skjuter fart och det är främst kunder från ”landets spetsar av konstnärer, akademici, arkitekter och andra ´förståsigpåare´” som signaturen ”Joe” skriver i Värnamo Nyheter våren 1937.  Mathssons varumärke har stärkts betydligt genom åren då en liggstol M-36 kostade 60 kronor 1938 vilket motsvarar ca 1600 kronor i dagens penningvärde. Då kan man betänka att en liggstol modell 36 kostar idag 20700 kronor.

När Bruno ställer ut i Paris 1937 så får han ett internationellt genombrott. Han är nu 30 år gammal och full av kraft och nyfikenhet. Bruno är dock ovan vid den internationella marknaden och förlitar sig mycket på Svenska slöjdföreningen som han för en livlig korrespondens med. Detta angående praktiska frågor om export och licenstillverkning. Bruno har ingen kunskap om detta .

Han sluter, med stor hjälp från Svenska slöjdföreningen, kontrakt med Frankrike, England och med Fritz Hansen i Köpenhamn. Det kommer även en förfrågan från Kairo, Egypten.

På Parisutställningen ställer han ut sin dagbädd som då belönades med ett Grand Prix. Sängen fick därefter heta ”Paris”.  Personligen anser jag att det är den absolut vackraste möbel som någonsin tillverkats. Paris-sängen är en poetisk hyllning till hela möbelvärlden. Den har influenser från 6000 år gamla Egyptiska sängar. För något år sedan dök en tidig originalsäng upp i en annons på ”Blocket”. Säljaren hade köpt den på en loppis för 10 kronor 1980. Jag bjöd 22000:- för den men tappade den då någon annan  köpte den för 24000:-. Samma höst dök den upp på Bukowskis moderna auktion och klubbades där för 72000:- (Med provision 86000:-) Sånt är livet för en antikhandlare.  Jag kunde aldrig tro att den skulle gå så högt då den nytillverkas idag och kostar då 34000:-. Dock har jag följt de äldre möblerna prisutveckling på auktionsmarknaden och den fluktuera mycket.

Bruno får 1939 en beställning från MOMA i New York, det är genom deras chef Edgar Kaufmann som beställningen på  17 arbetsstolar och 3 vilstolar sker.  Det om något visar att han nu är en världsartist! Jag kontrollerade för ett tag sedan med MOMA och dessa stolar finns kvar i deras magasin än idag.

Men i och med andra världskrigets utbrott i September så blir det besvärligt för Bruno att leverera möbler till utlandet. Han beskriver det själv med orden ”som att klippa av en navelsträng”

Han sätter sig nu och ritar på hus, parallellt med utveckling av möbelkonstruktionen.  Det är arkitekt Bruno vill bli och det är det han kämpar för att bli. Han ritar och får byggt sitt första hus vid Falsterbokanalen 1944. Han är relativt ordinär i sina huskonstruktioner innan han gör sin USA resa 1948. Det är den resan som förändra hans synsätt på huskonstruktion. På möbelfronten utvecklar han nu ”Pernilla” som får sitt namn av journalisten Pernilla Thunberg . Hon hade gjort en intervju för SVD som Bruno tyckte mycket om.  Det man slås av är att på 40-50 talet utvecklar Bruno bara ett fåtal nya möbler. Han förändrar bara sina grundmodeller från 30-talet.  Han ändra vinklingarna på möblerna och därifrån kommer Pernilla och Miranda. Nykonstruktion sker med bokhyllesystemet och etagebordet på hjul.

När jag nu läst Jullanders bok från pärm till pärm ett antal gånger är jag än mer hungrig på Mathsson. Då jag själv har ett brinnande intresse för arkitektur så är det naturligt för mig att ge mig ut på resa i Mathssonland.  Jag besöker husen i Karlsdal och Sven Lunds hus som han beställde 1955. Naturlig blir att besöka huset vid Södrakull i Tånnö, då stod det tomt och var förfallet. Jag reser till Lagan och tittar på fabriksbyggnaden där. (Idag Gunnarssons möbelaffär)

En resa till Kosta och besök vid glasbruket samt radhusen där var omvälvande. Radhusen hade sålts i 80-talets spekulationshärva till olika tyska ägare. Av anledning jag inte vet så slutade snart tyskarna att komma till Kosta. Husen blev ståendes tomma, någon slog sönder en ruta. Sedan tog sig folk in i husen och vandalismen började. Då jag var där en kulen höstdag blåste vinden ödsligt genom korridorerna. Det var med stor sorg i hjärtat jag klev in, olovandes, genom en sönderslagen fönsterruta. I huset låg bohaget huller om buller. Högar med kläder, böcker, trasiga möbler om varann.  Jag såg dock bortom denna misär och såg de vackra ljusa köket med en skjutvägg till det lika ljusa vardagsrummet. Sovrummen låg i en korridor, men med en dörr ut till trädgården från varje rum. Mathssons idé om att föra in naturen i sina byggnader.  Varje lägenhet hade en skyddad uteplats som jag kan tänka mig var en oas sommartid.  Det jag såg och registrerade vid mina olika besök visste jag inte då att jag skulle ha nytta av inom en snar framtid. 

Mathssons tankar om husbyggnad är idag den rådande byggnormen. Då på 40-50 talet var han sedd med misstänksamhet och hindrad av fyrkantig byggnadslagar. Han fick sina idéer om glashusen efter sina intryck i USA. Nästa gång skall jag berätta om den resan och mina egna vedermödor vid mitt egna husbyggande.

Magnus Samuelsson

http://www.omakabohag.se/

………………………………………………………………..

(inlagt 11 december 2010)

Bruno och jag 2

Då min ”Pernilla” nu är på plats i vårt funkishem i Tånnö så väcktes nyfikenheten på Bruno återigen. Vad mer har han gjort? Vem är denne Bruno?  Så jag beger mig till Tånnö lilla Bibliotek och frågar om det finns något skrivit om Bruno. De beställer raskt hem en fyllig biografi som är skriven av Ingrid Böhn-Jullander. Med stor hunger läser jag denna och hela Brunos värld öppnar sig för mig.

Efter att Bruno varit på Stockholmsutställningen fortsätter han med sina möbelkonstruktioner. ”Misslyckandet” med ”Gräshoppan” låter han inte nedslås av. Han fortsätter sina bok och tidskriftslån från Röhsska. Han konstruera en ”Bekväm stol” till Svenska slöjdföreningen som antar den och införlivar den i deras mönsterblad. När man läser om Bruno och hans tidiga väg på resan till fullfjädrad möbelarkitekt, då slås man av den energi och oförvägna sätt som han besitter. Bruno har inget av jantelagen i sig, han är orädd och fullkomligt prestigelös både i sig själv och till de han korresponderar med. Det är ungdomens fria sinne han har, ett sinne som inte ha förmåga att ta in de avfärdande han får utan tvärtom ett sinne som suger till sig varje liten framgång och bygger vidare på den.

Bruno har dock ett bekymmer, sin hälsa. Han har varit klen och sjuklig sedan barnsben, är pollenallergiker och har dålig fysik. Det är då hans kusin Karl-Erik Törn inviger honom i frisksportarrörelsens liv. Som vanligt då Bruno tar sig an något så blir det med full entusiasm. Frisksportarnas devis var formad av dess skapare Are Waerland och dess tre grundläggande sentenser var:

1. Vi har inte med sjukdomar att göra, utan med livsföringsfel. Avskaffa dessa och sjukdomarna försvinner av sig själva

2. Man botar aldrig en sjukdom, utan man botar en sjuk kropp

3. Man botar en sjuk kropp endast genom att man återställer dess ursprungliga livsföringsrytm

 Bruno börjar nu med barfotalöpning, lägger om sina matvanor och ”Kruska” blir nu dagligen återkommande föda. Han börjar även med utomhusbad och konstruerar sig en säng att sova utomhus i.

Sängen ställer han bakom ett plank längst ner i trädgården, där han tidigare har byggt en liten ateljé på 4 x 4 meter. Här får han vara ifred och tänka, rita och utveckla sina idéer.

Dessa förändringar går ej heller omärkta förbi värnamoborna.

Man bör betänka att på denna tid var barfotalöpning, utomhusbad (för nöjes skull) inget som gemene man sysslade med. Det började pratas om den märkliga kufen Bruno. Dessutom sov han utomhus, från tidig vår till sen höst. Folk skakade på huvudena.

Efter att ha läst Ingrid Böhn-Jullanders utmärkta biografi så är jag även nyfiken på denna kvinna. Jag ringer henne och frågar om jag kan få köpa en bok av henne, då skulle jag även få möjligheten att träffa henne tänkte jag.

 –Mja: svarar Fru Jullander, de finns att köpa på bokhandeln.

Snabbt som ögat finner jag mig och frågar om hon inte möjligen har några ex kvar då jag gärna skulle vilja ha boken dedicerad.

Oh!  säger Fru Jullander, då får ni komma ut till Hörle.

Glad i hågen åker jag ut till Hörle och knackar på hos Ingrid.

Det blev ett långt och spännande möte med en mycket varm och intresserad dam. Jag tror vi satt och pratade i nära fem timmar.

Ingrid Böhn-Jullander besitter ett stort kunnande om konst och litteratur. Jag fick ett stort utbyte med henne. Hon berättade om att de hade levererat mycket virke till Mathssons och att Bruno själv besökte dem flertalet gånger på Herrgården och dinerat. Jag får även Fru Jullanders spännande liv mig tillgodo och mycket glad och tacksam för mötet reser jag hem.

Bruno har en livlig brevväxling med Röhsska museet i Göteborg. Han skickar ritningar på möbler som han vill få bedömda. Han svarar direkt, samma dag, på de brev han får från Röhsska, med stor iver skriver han och diskuterar olika lösningar på möblerna han ritat.

Med tanke på de tidiga bok och tidskriftslånen, samt den myckna korrespondensen så blir Brunos närvaro påtaglig för de ledande på Röhsska, trots att de  aldrig träffats.  De märker att borta i Värnamo sitter en yngling och skapar möbler efter eget huvud och att det är bra det han gör. Bruno får veta att Röhsskas chef Gustaf Munthe skall besöka Värnamo i Januari 1935 och hålla en föreläsning om Orrefors glasbruk. Han ordna då så att Munthe besöker fabriken på Tånnögatan. På stående fot erbjuder då Gustaf Munthe Bruno att ställa ut på Röhsska nästkommande år.

I samtalet med Munthe uttrycker Bruno att han vill ha kontakter med storindustrin, han vill kunna tillverka sina möbler i massupplaga och sälja dem i den allmänna möbelhandeln. Han vill inte ha det hantverksmässiga tillverkandet utan hans önskan är att det blir stora volymer och därmed billiga möbler. Personligen blir jag förvånad då jag får reda på denna intuition som Bruno har, billiga och massproducerade Bruno Mathssonmöbler!!? Med facit i hand idag så blev det inte riktigt så. Brunos möbler är kända för att vara dyra och har lång leveranstid. Kanske hade Brunos väg blivit en annan om han varit ett par decennier senare i sin livsgärning och då mött en klurig smålänning från Älmhult.  Bruno måsta ha älskat idén från Ingvar Kamprad. Billig masstillverkning i små platta paket. När jag skriver dessa rader så känns det som om jag svär i kyrkan.

Men det var kanske så att Bruno inte själv förstod den stora exklusiviteten i de möbler han gjorde under denna första tid? Skomakarens ungar går ofta barfota.

Orsaken till att Bruno ville lägga ut sin möbeltillverkning var att han ville ha en ekonomisk grund att stå på. Detta för att han ville uppfylla sin stora dröm, att bli husarkitekt. Redan i tidigt trettiotal så ritar han hus. Det är det han vill syssla med. Men något kommer emellan, en utställning!

Bruno gör sin första utställning i Mars 1936 och detta på Röhsska museet i Göteborg. Han får själv ordna allt det praktiska och han  oroar sig för kostnaderna. Han får dock ett gott stöd av sin far Karl.

Bruno får passa utställningen själv och han hyr in sig på ett pensionat i närheten av Röhsska. Utställningen blir en succé och många är de som besöker och skriver om den.  I tidningen Form hyllas han av dess chefsredaktör Uno Åhrén.  Bruno knyter många viktiga kontakter under utställningstiden. NU slår Bruno Mathsson igenom och blir känd. För Brunos internationella karriär så är mötet med Svenska slöjdföreningens direktör Åke Stavenow det avgörande. Åke Stavenow besöker utställningen och träffar Bruno. Stavenow uttrycker då sin uppskattning och säger till Bruno: -Jag hade tänkt att vi måste ha Herr Mathsson  med på utställningen Paris Expo, i svenska paviljongen. Bruno svarar då raskt, -Ja jag hade tänkt det!

Så året därpå 1937 ställer Bruno ut i Paris. Vad som händer då, det får ni veta nästa vecka. Och själv så ger jag mig ut på en resa i Mathsson-land, en resar som förändra mitt liv på ett högst påtagligt vis.

Magnus Samuelsson

omakabohag@gmail.com

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

(inlagt den 1 december 2010)

Bruno och Jag

Jag har ett speciellt förhållande till Värnamosonen Bruno Mathsson. Som skolungdom i slutet av 70-talet passerade man Tånnögatan 17 och hans utställning. Det var något underligt med det konstiga huset i glas. Det såg så stramt och svävande lätt ut och det väckte en nyfikenhet.  Åtskilliga gånger passerade jag, medvetet valt, vägen förbi. Jag kunde inte se mig mätt på det märkliga huset och dess innehåll. Men man vågade inte gå in, det fanns något mystiskt, privat och oåtkomligt med Mathssons.  Om inte annat för en finnig tonårsyngling. Men jag minns att man tryckte näsan mot fönstret och blickade in i en annan värld. En värld som slog an en sträng hos mig, det jag såg var, för att använda Howard Carters ord då han kikade in i Tutanchamons grav ”Jag såg underbara ting” . Samtidigt förstod denna finniga yngling att det var något ouppnåligt med dessa vackra ting.

Femton år senare, i samband med ett besök i en antikaffär i Växjö,  i början av 1990-talet fick jag syn på en märklig stol som jag sett förut. En stol jag minns från den där kulna höstdagen då jag tryckt näsan mot ett kallt fönsterglas vid Apladalen. En sliten och lite medfaren     ” Pernilla” visade det sig.  Dess djärva kurvor fick mig att studsa till. Den såg ut som en kurvig kvinna i formen. Som stolarnas Jauguar E-typ.

Intresset var återuppväckt och för 4500:- fick jag stolen med mig hem.  Massor med pengar för en fattig arbetargrabb, men ibland är det oemotståndligt att leva.

Bruno Mathsson var en särling, en udda existens. Som barn var han modersbunden och blyg. Gick för sig själv och lekte inte med andra barn. Han fick stora raseriutbrott när något gick honom emot. Han trivdes aldrig i skolan.  Slutade i förtid och fick jobb hos pappa Karl i möbelsnickeriet. Där stod han och svarvade barockstolar och drömde om något annat. Trots sitt ointresse för skolan var hans läshunger stor, han läste allt han kunde komma över om möbler, inredning och arkitektur. Frimodigt skrev han till dåvarande chefen Gustaf Munthe vid Röhsska museet och ber om att få låna böcker och tidsskrifter ur deras bibliotek. Munthe hörsammar ynglingen från Värnamo och skickar bokpaket med järnväg. Men Hermodskurser i språk, målning och skulptur upptog också Brunos tid. En egenhändigt gjord barockstol som han ställer ut på en hantverksutställning i Värnamo förärade honom ett stipendium på 30 kr. För detta reser han som 23 åring till Stockholm och den numera legendariska ”Stockholmsutställningen”. En omtumlande upplevelse och efter den resan förändras Brunos liv.

Väl hemkommen får han en beställning av Gunnar Vidfeldt överläkare på det nybyggda Värnamo Lasarett. De behöver en stol till väntrummen. Varför Vidfeldt beställer av ynglingen Bruno vet man inte, men kanske det var att han vunnit ett hantverkspris och att hans far var den välrenommerade mästersnickaren. Karl Mathssons möbelsnickeri hade ett gott rykte i bygden.

Bruno sätter igång med stor iver att konstruera en stol. Han går till verket och funderar på ”sittandets mekanik”. Hur åstadkommer man den optimala stolen och dess sittvinklar?

Som tur är för Bruno när han fundera på detta kommer det mycket snö. Han skottar upp en snöhög och sätter sig helt sonika i den.

Voila!

Ett avtryck som han nogsamt studerar och mäter av. 

Av alla årens intryck från kataloger, böcker, tidskrifter och sist men inte minst Stockholmsutställningen så konstruerar han en stol med som han själv uttryckte det, en ”sadelgjordshängmatta”.

Han gör en ställning med böjda ben och tvärslåar och däri hänger han sadelgjorden.  Vid leveransen till Lasarettet görs det stora ögon. Så kan man ju inte tillverka en stol. Den är inte färdig, där är bara sadelgjord på den och det var det som fanns underst i en normal stol. Något som bar upp stoppningen.  Den fick öknamnet ”Gräshoppan” och det fick den heta sedan dess.  Personalen på lasarettet tyckte den var förfärligt ful och den hamnade på vinden.

Jag reste från Antikaffären i Växjö med en ofattbar stolthet, jag hade det vackraste tinget i bagaget. En bedagad och väl använd ”Pernilla” stol. Hemkommen till hustrun placeras den i hörnet vid de vackra hörnfönsterna i vår lilla funkisvilla i Tånnö. Hela rummet lyfte, de ärvda möblerna och till och med IKEA-soffan sträckte på sig. En drottning var kommen! Hustrun muttrade något om ”det var mycket pengar, vi har inte råd” Men eftersom hon har ett hjärta av guld så lät hon mig hållas … med min ”Pernilla”.

Hur gick det då för lasarettstolen ”Gräshoppan”? Jo, den blev ståendes på lasarettsvinden i 5 år. Först 1936 så togs den ner igen, inte utan stolthet.  Något hade hänt och det för ni veta i nästa kåseri.

Magnus Samuelsson

http://www.omakabohag.se/