Publicerat: 06 juli 2011 20:34

Rune Gustafsson – en av de allra största

Det var en de verklig stora i idrotten i Värnamo, Småland och Sverige som gick ur tiden med Rune Gustafsson.
Han föddes i Tutaryd i Kronobergs län 1919 men flyttade med familjen till Ljusseveka i unga år. Där ifrån måste han gå till skolan, en halv mil varje dag. Dessutom fick han hjälpa till med sysslorna hemma i ladugården och det var heller ingen dum styrketräning i unga år.
Runes idrottskarriär tog fart under de sena tonåren. Han tog nybildade Wärnamo SKs allra första seger, i ett terränglopp 1940 . Därefter tog han kliv för kliv mot yppersta eliten som han nådde 1943 och mejslade på vägen ut en löpstil som sägs ha varit mer formfulländad än självaste Gunder Häggs mjuka tassande över kolstybben.
Rune Gustafssons tider imponerar än idag liksom hans meritlista: 1946 vann han 18 tävlingar rad mot den svenska eliten som den tiden i stort sett var det samma som världseliten. Han blev under några magiska veckor först svensk mästare på 800 meter och följde sedan upp med att senare samma år vinna EM-titeln på 800 meter i Oslo. Därefter krönte han karriären i september med att sätta nytt världsrekord på 1000 meter i Borås med 2,21,4.

Han besegrade världens bästa 1500-meterslöpare åren efter kriget olympiamästaren 1948 Henry Eriksson och EM-vinnaren 1946 Lennart Strand och dessutom blivande olympiske mästaren på 400 meter George Wint från Jamaica. Men han rådde aldrig på de två stora, Gunder Hägg och Arne Andersson – ett öde han delade med en generation svenska elitlöpare på den tiden.
1943 gjorde Rune sitt livs lopp när han på Slottskogsvallen i Göteborg inför fullsatta läkare tangerade Gunder Häggs världsrekord på engelska milen (1 609 meter) genom att springa på 4,04,6. Problemet var bara att då hade Arne Andersson redan gått i mål, vinnande på nya världsrekordet 4,02.6!
Så var det ofta: Rune och några andra kunde hänga med i de båda världsstjärnornas hårdaste tempo men de hade inte kraften kvar på upploppet för att kämpa ned dem.
Det berodde naturligtvis inte bara på överlägsen talang hos de två stora. 1995 fick jag tillfälle att under en dag i lugn och ro och på tu man hand prata igenom karriären med Rune. Han minne var kristallklart och detaljrikt. Bland annat berättade han att de militära beredskapstjänstgöringarna slog mycket hårt såväl 1942 som 1944. Och veckan efter storloppet i Göteborg 1943 blev han återigen inkallad. Sådana problem hade inte herrar Hägg & Andersson.
Men i och med den stora proffsräfsten 1946 där Hägg och Arne Andersson diskades förändrades spelplanen. Fruktansvärt hård träning lade grunden och den betalade sig för Rune med de stora triumferna under säsongen 1946.

I fortsättningen hade han dock inte möjligt att fortsätta med en rent professionell satsning i fråga om träningsmängd. 1954 lade Rune för gott löparskorna på hyllan men fortsatte med orientering. När kontrollerna satt där de skulle var han förstås en fruktansvärd motståndare genom sin löpstyrka. Bland annat vann han en förstasträcka i Tiomila för OK Stigen.

Därefter kanaliserades idrottsintresset mot golfen. Så sent som några dagar före sin bortgång sågs han i farten med golfklubborna, mannen som var känd som Vinthunden från Värnamo.

Ett tack slutligen till Per-Olof Persson, Skillingaryd som ställt bilderna till vårt förfogande.