Vasalopp med skidor under fötterna är en sak. Men att löpa samma sträcka över 90 kilometer, är något helt annat. Ändå är den uppgiften fullt genomförbar.
Det bevisade Mikael Crafoord från Vaggeryd när Ultravasan genomfördes i lördags.
En och annan trodde väl att Mikael inte skulle dyka upp bakom disken på sin ägandes bensinmack i Vaggeryd på måndagsmorgonen. Men det gjorde han.
Lördagens prövning såg inte ut att ha satt några större spår. Men det är en bild som ljuger.
– Det var extremt tufft, det går inte att jämföra med att åka Vasaloppet på skidor där du under långa partier utför får vila och till och med kan glida över ett krön. Inom löpningen är det tvärtom så att det är jobbigare utför eftersom musklerna då tvingas arbeta med att hålla emot, summerar han.
90 kilometer motsvarar långt mer än två maratonlopp på landsväg. Men Crafoord menar att även sådana jämförelser är svåra att göra.
– Det är en sak att springa på väg, en helt annan och mycket skonsammare att springa 90 kilometer i terrängen, menar han.
Mikael är triatlet sedan åtskilliga år. Inspiration att ge sig på Ultravasan fick han av en artikel i tidningen Vasalöparen i höstas med ett träningsschema för ultralöpare.
I oktober skickade han in anmälan och efter nyår låg inriktningen på att köra långa löppass i jämn fart tre till fyra gånger i veckan.
Som mest löpte han på Höglandsleden tillsammans med träningskompisen Björn Fredriksson sträckan från Lövhult utanför Nässjö till Svenarum.
Banan för Ultravasan har klara likheter med Höglandsleden. Långa sträckor går på grusvägar.
Till Smågan-kontrollen följde man till exempel en grusväg, inte skidspåret med sin branta backe efter två kilometer. Men i övrigt handlar det om mindre vägar och teknisk löpning på stigar och spänger där det gäller att vara koncentrerad.
Strategin för Ultravasan låg tidigt klar:
– Nyckeln låg i en stark andrahalva på loppet, den första delen borde gå bra. Det är i Evertsberg som loppet börjar, intalade jag mig.
– Det innebar att jag bytte skor och kläder, det var bara +2 på morgonen i Sälen, till en torr t-shirt, samt åt och drack i tio minuter för att signalera till kroppen att det är nu som allvaret börjar. Sedan gällde det att klara en kilometerskylt i taget och att inte tänka på hur långt det var kvar.
Riktigt tufft blev det först under de sista 15 kilometrarna där Mikael drabbades av krampkänningar i benen.
– Om man tvingas lägga sig ned för att stretcha tar det massor av tid. Men lyckligtvis lyckades jag hålla krampen i schack, mycket tack var vattenryggsäcken som gjorde att jag kunde dricka kontinuerligt. Energiintaget under loppet är oerhört viktigt, det får man inte fuska med.
Känslan att löpa de allra sista metrarna över mållinjen dryga 9 timmar och 14 minuter efter start var förstås storslagen. Men det är inte säkert att Mikael ger sig på Ultra-Vasan fler gånger.
– Det kändes så bra att genomföra det jag hade föresatt mig. Jag tror att den känslan kan bli svår att överträffa, menar han.
Grattis 🎉 mannen!!! 😀