En utter hittades i dag trafikdödad vid Hörle

Mötet, del 4

En naturkrönika i 7 bilder om ännu en trafikdödad utter, vårt vackra småländska landskapsdjur.
Text och bild, Dan Damberg och Daniel Damberg, Skillingaryd i mitten av juni 2010.
Inlagt tisdag 15 juni 2010

Ännu en gång har en utter trafikdödats i Lagans vattensystem, denna gång vid Hörle slott. Tidigt på morgonen tisdagen den 15 juni 2010 upptäcktes en utterhona liggande i vägkanten alldeles invid bron över Lagan i samhället Hörle, norr om Värnamo. Det var en ganska stor utterhona med frisk och fin päls samt vid gott hull. Hoppas bara att hon inte har små ungar som ligger och väntar på di någonstans i närheten.

För ett antal år sedan trafikdödades en utter utmed motorvägen söder om Klevshult alldeles invid bron över Lagan och vintern 2009 sågs troliga utterspår utmed en bäck på Skillingaryds skjutfält, se min naturkrönika ”Spännande spår utmed en bäck, en naturkrönika i 7 bilder, den 8 februari 2009”.

Det finns minst 12 olika utterarter i världen. Den art som lever i Sverige kallas, kort och gott för, utter, på latin heter den ”Lutra lutra” och den tillhör familjen mårddjur samt är den enda utterart som finns naturligt i Europa.
Uttern har sin utbredning i Europa, Asien och Nordafrika och de flesta uttrarna lever i närheten av sötvatten men kan även leva i marina miljöer som till exempel längs Norges kust, i Skottland och på Shetlandsöarna.

En vuxen hona väger mellan fem och sex kilo och en fullvuxen hane väger ungefär dubbelt så mycket. Hanarna är cirka 1 meter långa och honorna runt 90 centimeter, med svans. Till färgen är uttern brun, förutom på hals och bringa där pälsen är ljusare, nästan beige. Uttern har två typer av hår, underull som håller uttern varm och stickelhår, som är långa och glatta, och håller vattnet borta. Kroppen är lång och spollinjeformad precis som bilden visar.

Uttern har en kraftig svans och små öron, som stängs när den dyker och allt detta för att anpassa sig till ett liv i vattnet. Uttern är vanligen tystlåten och yttrar sig bara vid parningen och när den har ungar. Dess läten är visslingar, morranden och snörvlingar. I Sverige är uttern rödlistad som sårbar och helt fridlyst sedan 1969.

Här kan man tydligt se de små öronen som alltså kan stängas till när den dyker. Uttern äter framför allt fisk, men under vissa perioder är grodor en mycket viktig födokälla. De kan även äta kräftor, fåglar och mindre däggdjur. Uttern är ett piggt och lekfullt djur och är oftast, men inte alltid, skymningsaktiva och kan därför vara svåra att få syn på. De tillbringar den mesta av tiden i eller i närheten av vatten.

Uttern blir könsmogen vid cirka 2 års ålder och parningen sker vid olika tider under året. Vanligtvis föds mellan 1-4 ungar på våren, detta på grund av att uttern har en fördröjd fosterutveckling vilket innebär att det befruktade ägget inte börjar utvecklas direkt. Ungarna följer sedan honan upp till ett år eller tills hon föder nya ungar. Förutom under parningstiden lever uttern ensam och den kan bli upp till 22 år gammal.

Efter mitten av halva förra seklet skedde en kraftig minskning av de flesta utterpopulationer. I Sverige fanns på 1980-talet utter endast i små populationer bland annat hos oss på Småländska höglandet, i Uppland, Sörmland och i spridda områden i norra Sverige.

Det är troligen miljögifter och då särskilt PCB, polyklorerade bifenyler, som har varit den största anledningen till att uttern minskade eller försvann helt från stora områden i Sverige.

I tidigare försök med mink, har PCB visat sig störa eller förstöra reproduktionen vid halter som tyvärr återfinns i den svenska utterstammen. Men det finns naturligtvis även andra orsaker till att uttern har minskat och mer än 85 % av de uttrar som inkommer till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har dött på grund av mänskliga aktiviteter.

Det är framför allt trafiken som dödar många uttrar, men även nätfiske, där uttern drunknar i redskapen. Men den största generella orsaken till utterns tillbakagång är troligen miljögifter.

Utterns ben är korta och mellan tårna har uttern simhud vilket gör den till en excellent simmare.
Om man ser en levande utter, är Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm eller Länsstyrelserna mycket intresserade och tacksamma att få ta del av denna information. Om man har möjlighet att fotografera djuren så får man gärna bifoga bilder.

Uttern tillhör Statens Vilt och hittar man en död utter skall den rapporteras till polisen som skickar den vidare till Naturhistoriska riksmuseet.

Vilka arter som ingår i Statens vilt kan variera över tid, bland annat beroende på att olika arter kan bli mer eller mindre vanliga. För närvarande, 2009, omfattas följande arter av lagstiftningen om Statens vilt:

Björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter och valar.
Fiskgjuse, bivråk, örnar, glador, falkar och kärrhökar.
Tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla och slaguggla.
Gråspett, vitryggig hackspett och mellanspett.
Skräntärna och svarttärna.
Fjällgås, storkar, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, kungsfiskare, blåkråka, härfågel och sommargylling.

Skrivet av Dan Damberg