Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Lindekullen.

Lindekullen, en begravningsplats i Voxtorps socken

Lindekullen, en begravningsplats i Voxtorps socken, Östbo härad, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder om livet och döden, två sidor av samma mynt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i senare delen av november månad anno 2013.

En liten oansenlig skylt invid den vackra Lindekullen, eller Linnekullen, en begravningsplats i Voxtorps socken, Östbo härad, i Jönköpings län inte långt från samhället Bor, vackert belägen med en skön utsikt över sjön Flåren, i Värnamo kommun, berättar följande historia,

”Godsägaren Leonard Jonathan Lindström som levde mellan 1794 och 1870 lät inrätta denna gravplats för sig själv, sin maka, sin familj och deras efterkommande, efter kungligt tillstånd givet av Carl den XV den 13 oktober 1870. Invigningen av gravplatsen förrättades av biskoben i Växjö, Henrik Gustav Hultman.

Lindström kom från Östhammar i Uppland och var verksam i S:t Petersburg i Ryssland mellan åren 1818-1846. År 1829 gifte han sig med franskfödda Anne Eugenie Gonon, 1811-1885, och 1842 inköpte makarna Edhs säteri. Överflyttningen från Ryssland skedde successivt fram till år 1846.  Gården fanns kvar i släktens ägo intill 1873.

Inom den med järnstaket inhägnade graven vilar L J Lindström och hans maka samt några av deras barn med respektive makar. Lindekullen hyser därutöver ett trettiotal gravar där ättlingar till familjen fått sitt sista vilorum. Över några av gravarna är stenar resta, men inte över alla. Var därför aktsam när du beträder kullen.

Makarna Lindströms barnbarn bildade Edh-släktens Förening till stärkande av familjebanden. Släktens medlemmar samlas sedan 1930-talet vart tredje år till släktmöten. Gravplatsen är en viktig del av släktens kulturella arv.

Lindekullen sköts nu med gemensamma insatser av Voxtorps pastorat, Värnamo kommun, Länsstyrelsen i Jönköping samt Edh-släktens Förening.

Linden, ”Tilia cordata”, är ett lövfällande, upp till drygt 20 meter högt träd med stor krona och hjärtlika blad, från nedre delen av stammen bildas ofta mängder med skott. Årsskotten är kala, bladen är små, gröna och också kala, bladundersidan är blågrön och har små rostfärgade hårtofsar i nervvinklarna. Höstfärgen är gulgrön.

Lind blommar i juli-augusti med bleka blommor som sitter tillsammans i upprätta eller hängande klasar. Blomklasarna har vanligen mellan fem och femton blommor. Linden är insektspollinerad till skillnad från de flesta andra träd, arten blommar sent och är det träd som blommar sist på säsongen. Frukten är en nöt som är rund till päronformad, tunnskalig samt med otydliga åsar.

Linden är vanlig i södra och mellersta Sverige och den hör hemma i ädellövskogarnas flora, liksom almen, ”Ulmus glabra”, lönnen, ”Acer platanoides” och eken, ”Quercus robur”. Den första fynduppgiften är från medeltiden.

Lindens ved är mjuk och används ofta till snideriarbeten, flera av regalskeppets Vasas skulpturer är till exempel gjorda av lind. Veden har också använts för framställning av ritkol. Barken har ett bastlager som använts till rep, mattor och för trädgårdsändamål.

Lindblommor har använts i medicinen sedan medeltiden eftersom te av lindblommor ansågs svettdrivande. Lindar producerar rikligt med nektar och besöks gärna av bin, och ger den så kallade lindblomshonungen.

Inom farmakologin har både blommor, bark och kol använts med arbetsnamn som ”Tiliæ Flores”, ”Cortex interior” och ”Carbones”. Linden planteras ofta som parkträd, även om hybriden parklind, ”Tilia x vulgaris” är vanligare i odling.

Carl von Linnés far, Nils Linnæus, tog sitt efternamn efter en ovanligt stor lind som växte vid Stegaryd i Småland.

Artnamnet ”cordata” är från latinets ”cordatus” för ”hjärtlik”, ”hjärtformig” och syftar på bladformen. Det svenska namnet lind är känt sedan medeltiden.

”Mig finner ingen,
ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind –
Jag ler åt alla,
alla åt mig le.
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind –
ett vet jag bättre än klänga och springa,
det är att sjunga här under lind.”

Ur ”Tintomaras sång” av Carl Jonas Love Almqvist från ”Drottningens juvelsmycke”, år 1854.

Här vilar godsägaren Leonard Jonathan Lindström och hans hustru Anne Eugenie Gonon, inskriptionen på gravstenen är som följer,

”L J Lindström 15/8 1795 9/12 1870 Hans maka Anne Eugenie f. Gonon 13/6 1811 27/5 1885 Joh. 3:16”

Johannes 3:16 är ett ofta citerat bibelord. Det står i Johannesevangeliet i Nya Testamentet. Versen brukar ofta kallas för Lilla Bibeln eftersom bibelordet, i stort sett, beskriver vad hela den kristna tron går ut på. Till skillnad från islam och judendomen säger kristendomen att Jesus är både Messias och Guds son.

Enligt Bibel 2000 lyder Johannes 3:16:

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”

Det är vackert och fridfullt på Lindekullen, en plats där man tänker efter, funderar och begrundar, såväl naturen och vår egen korta tid här.

Ännu en stor och vacker gravsten med inskriptionen; ”K A H Reuterswärd 1838 1930 och hans maka Elisabet Reuterswärd f. Lindström 1846 1931 Tio söner reste vården”

Här inbäddad bland vackert brunröda höstlöv av lind och ek vilar; ”Maria Mannerstedt 15/7 1867 20/6 1937 Upp. 1:5”

Upp. 1:5: ”och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod”

I sin helhet står det; ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Han sände sin ängel och lät sin tjänare Johannes veta det, han som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt han har sett. Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den. Ty stunden är nära.

Från Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen.

Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall brista ut i klagan för hans skull. Ja, amen. Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren.

Det vackra och kraftfulla järnstaketet vaktar väl de här innanför vilande människor som en gång genomförde sin livsgärning i dessa vackra marker.

Avslutningsvis, den kraftfullt mossbelupna lindstammen i bakgrunden är sådan därför att den lutar och därför sipprar näringsrikt vatten nedför just denna sida, mossor till gagn.