Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på det geologiska fenomenet skenhälla.
Skenhälla eller ortsten
Skenhälla eller ortsten, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder om ett
geologiskt fenomen tillika om en man från en svunnen tid – Jonas
Allvin.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Daniel Damberg, Lund
i december månads sista dagar det numera för evigt försvunna året
2013.
För många år sedan när jag hade en stor läsupplevelse i boken
”Beskrifning öfver Östbo härad i Jönköpings län” av Jonas Allvin,
från år 1852, läste jag om ett stort område nordost om Åkers kyrkby,
upp emot Elgebo, där det fanns skenhälla eller ortsten.
Detta skulle jag vilja se och fotografera, men det var lättare sagt än
gjort och åren gick tills jag för några månader sedan pratade med
Ingemar Pettersson från just Åkers kyrkby.
Då kom detta på tal och han lovade att hjälpa mig med en bit av
nämnda skenhälla, så ett stort tack till dig Ingemar som försåg mig
med detta geologiska fenomen som ni nu kan se på mina bilder.
Bildens Jonas Allvin föddes den 5 december år 1777 i Västra
Tollstads församling i Östergötlands län. Han avled den 12 april år
1866 i en ålder av nästan 89 år. Allvin var till yrket landmästare och
typograf och beskrev i ett antal böcker olika regioner i våra delar av
Sverige
Hans föräldrar var ledvaktaren vid Ombergs djurgård Johannes Allvin
och Annika Andersdotter Tollsten.
Jonas var gift med Margareta Wetterlind som föddes den 1 juli år
1780 och avled den 21 maj år 1864 i en ålder av nästan 84 år. Paret
blev barnlöst.
Jonas Allvin måste tidigt sörja för egen bärgning och var omväxlande
musiker, lektor och landskontorist, innan han ägnade sig åt
lantmäteriyrket. Han blev lantmäterielev år 1804 och avlade
lantmäteriexamen den 6 mars år 1807 samt blev lantmäteriauskultant
och erhöll storskiftestillstånd 9 april år 1810.
Allvin blev extra lantmätare den 1 mars år 1813,
kommissionslantmätare den 14 februari år 1815, enskifteslantmätare
den 17 april samma år.
Han blev tillförordnad förste lantmätare den 12 november år 1827
samt förste lantmätare den 21 maj år 1830, allt i Jönköpings län.
Jonas Allvin erhöll avsked med pension den 23 februari år 1849 vid
pass 72 år.
Allvin har träffande karaktäriserats såsom urtypen för en svensk
autodidakt ur de djupa leden och mycket av sin ungdoms kunskaper
inhämtade han under samtidigt utlärande av egna färdigheter, varvid
särskilt hans musikaliska talanger kom honom till pass.
Sin betydelsefullaste verksamhet har Allvin utövat som topografisk
författare och under sin tjänsteutövning förvärvade han en intim
kännedom om land och folk i de nordvästliga delarna av Småland,
vilken han sedan nedlade i ett flertal förträffliga häradsbeskrivningar.
För den äldsta av dessa, ”Beskrivningen över Västbo härad”, rönte han
erkännande och uppmuntran av bland andra J. G. Liljegren och J.
Adlerbeth, och den sistnämnde åtog sig även att skaffa arbetet
förläggare.
I verkligheten kom det emellertid att under flera år vila halvt
bortglömt i hans förvar och kunde först efter hans död återförvärvas
av ägaren och utgivas av trycket.
De senare beskrivningarna författades till större delen först efter
Allvins tjänsteavsked, den sista ännu i åttioårsåldern.
Samtliga arbetena utmärker sig för stor noggrannhet och rikedom på
uppgifter, såväl geologiska och arkeologiska som historiskt-
topografiska och flerstädes visar han prov på en förvånande fin
naturiakttagelse, även om hans förklaringar inte blivit bestående inför
senare vetenskaplig forskning.
”Det omdöme är därför ej alldeles oberättigat, som avgivits av en
honom närstående medhjälpare, att Allvin bör räknas till Sveriges
bästa topografer i allt, som hör till landsbeskrivning”.
Tryckta arbeten av Jonas Allvin, ”Beskrifning öfver Östbo härad i
Jönköpings län. Jönk. 1852”, se bilden, ”Beskrifning till en öfwer
Refteleds socken författad charta år 1819”, ”Strödda anteckningar
angående Jönköpings stad och dess omgifning. Jönk. 1839. 112 s., 1
karta”, ”Beskrifning öfver Wästbo härad i Jönköpings län. lönk.
1846”, ”Beskrifning öfwer Mo samt N: a och S: a Wesbo härader i
Jönköpings län. Supplement till Ny beskrifning öfwer Småland. Jönk.
1857” och ”Beskrifning öfver Wista härad uti Jönköpings län. Jönk.
1859”.
För att förstå vad skenhälla är och hur det bildas måste vi börja med
att beskriva jordmånsbildning i våra trakter genom att gå igenom
podsolprofilen, Sveriges och våra trakters vanligaste jordmånstyp.
Det infiltrerande sura regnvattnet blir ännu surare genom den
barrskogsvegetation som normalt finns. Allra överst i
jordmånsprofilen finns förnan, som består av igenkännbara växtrester,
och råhumus, som utgörs av humusämnen där den kemiska
nedbrytningen omöjliggör identifiering av växtrester.
Detta ingår tillsammans med blekjordsskiktet i den så kallade
urlakningshorisonten och den ljusa och bleka färgen beror på
kvartshalten i jorden. Kvarts är nämligen det mineral som bäst motstår
vittringen och kvarts kommer helt enkelt att anrikas i
urlakningshorisonten.
Det infiltrerande vattnet kommer på grund av urlakningen att
innehålla allt mera lösta kemiska substanser och till sist kommer vissa
kemiska jämvikter att överskridas varvid utfällningar kommer att ske.
Då det i vår klimatzon ofta handlar om järn som fälls ut och därmed
anrikas talar vi om rostjord, rödjord. Ibland kan denna utfällning bli
omfattande och horisonten blir hård, varvid man då talar om bildens
skenhälla.
Bildens skenhälla bildas i rostjorden, där mineraler samlas vid
urlakningen av blekjordsskiktet. Under det svarta torvlagret har vi
blekjorden, som lakats ur på mineraler och därav den bleka färgen,
vilket inte syns tydligt på detta prov.
Dessa mineraler har samlats i kommande jordlager, rostjorden och
ibland blir det så kraftig järnutfällning i rostjorden så att detta
jordlager blir väldigt hårt, det vill säga att skenhälla bildas. Det man
trott varit stenar när man grävt i marken kan visa sig vara en hård
skenhälla.
Skenhälla är ett hårt, sammankittat skikt i marken som kompakterats
genom utfällda föreningar av till exempel järn, humus, kiselsyra och
kalciumkarbonat. Man skiljer mellan autokton och allokton skenhälla.
Den förra bildas genom nedsilande regnvatten, den senare genom
sidotillförsel av vatten från till exempel en torvmark. Skenhällan kan
stundom bli så hård att växtrötterna inte förmår tränga ned på djupet.
Ortsten är en typ av skenhälla som är bunden till jordmånen podsol
som är så vanlig hos oss. Ortsten är med andra ord ett hårt lager nära
markytan i en markprofil som i podsolprofilen.
Skenhälla, ortstein eller iron pan är en zon i markprofilen som hårdnat
på grund av utfällningar av till exempel järn- och manganföreningar
eller humus. Bildningen är särskilt vanlig i marker dit järn- och
humushaltigt vatten strömmar in från omgivningen.
Skenhälla förekommer i anrikningshorisonten i järnpodsol eller
järnhumuspodsol och har en grynig eller skivig struktur med roströd
färg.
Ortsten bildas ofta i fuktiga klimat en podsolifererad markprofil, där
ytlagret utgörs av råhumus, precis som här, därunder en eluvial zon av
blekjord, från vilken lösliga ämnen, humusämnen och oorganiska kolloider
av järnoxid och lerjord, uttvättats och sedermera utfällts i en
djupare illuvialhorisont samt där bildat en hårdare jordart, ortsten, som
närmast är en lös sandsten.
Av ortsten kan man efter den kemiska beskaffenheten särskilja tre
olika slag, det vill säga, humusortsten, lerortsten och mina bilders
järnortsten eller järnhumuspodsol som kommer från Åkers kyrkby,
sydväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommun.
Avslutningsvis för denna gång, det mörka, svarta humuslagret ligger
överst mot markytan medan det rostfärgade och mycket järnrika
rostjordslagret ligger därunder.