Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Liljeholmskanalen.

En solig marsdag söder om Vättern

En solig marsdag söder om Vättern, en natur- och kulturkrönika i 14
bilder om storstadens biologiska mångfald och kultur i närheten av
Sveriges näst största sjö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av mars anno
2014.

Naturreservatet Rocksjön i söder är starkt påverkad till det bättre
genom att näringsfattigt vättervatten kontinuerligt pumpas in i sjön via
Liljeholmskanalen med en vattenföring på i genomsnitt 1,5
kubikmeter per sekund.

Här i Liljeholmskanalen finns det alltid öppet vatten och
Vätterstädernas invånare matar regelbundet kanalens änder och andra
fåglar, så gjorde även jag.

Liljeholmskanalen byggdes i den gamla banvallen mellan Jönköping-
Gripenberg, sedan denna järnväg lagts ner i början av 1930-talet.
Syftet var då att förbättra vattenkvaliteten framför allt i Munksjön.

Med hjälp av en pumpstation vid Vättern norr om Sandgatan leddes
friskt vatten i en kulvert under Sandgatan till Liljeholmskanalen som
ledde till Rocksjön och sedan via Rocksjöån ut till Munksjön.

Detta tillskott av friskt vättervatten till Munksjön räckte tyvärr inte
och till slut kunde Munksjö pappersbruk inte använda detta vatten som
processvatten på grund av att det var så förorenat.

Jönköpings Stad tvingades då bygga en ny pumpstation vid
Simsholmen och gräva Simsholmskanalen. Det friska vattnet
pumpades sedan via en kulvert under Munksjön till bruket och detta
skedde troligen under 1950-talet. Via Munksjö kanal, det vill säga,
Hamnkanalen återförs vattnet sedan till Vättern.

Plötsligt simmar en hona bläsand, ”Anas penelope”, förbi och jag
passar på att fotografera denna något gräsandshonelika and.

Bläsandens historia tillhörde förr norra Sverige men sedan spred sig
arten söderut under de senaste 50 åren och är numera inte helt ovanlig
även hos oss i södra delen av landet. Under 2008 uppskattades antalet
bläsänder i Sverige till 34 000 par.

En lyckad häckning av bläsand i Mölleforsdammen, mellan
Skillingaryd och Klevshult, väckte uppmärksamhet bland lokala
ornitologer i mitten av 70-talet.

Under september till oktober flyttar bläsänderna söderut och de kan då
uppträda i stora flockar och flyttar då oftast längs med kusterna. De
övervintrar i huvudsak i västra och sydvästra Europa och återkommer
sedan under april och maj.

Den medhavda kameran medgav tyvärr ingen bättre bild på den lilla
smådoppingen, ”Tachybaptus ruficollis”, som övervintrat i
Liljeholmskanalen vintern 2013-2014. Smådoppingen är för övrigt
den minsta doppingen i Europa.

Halterna av alpollen var under perioden höga till mycket höga och här
ser ni orsaken, lägg därtill uppehållsväder samt härlig vårvärme och
allergikerna lider.

Det är en fantastisk utsikt från Stadsparken ut över Jönköpings stad
och i fjärran skymtar man Huskvarna och Huskvarnabergen.

Jönköping är en tätort i norra Smålands inland samt centralort i
Jönköpings kommun och residensstad för Jönköpings län.

Jönköping är Sveriges nionde största tätort med 89 396 av
kommunens totalt 130 798 invånare. Jönköpings gamla stadsområde
utgörs av ett sandområde med två mindre sjöar, Munksjön och
Rocksjön, vid Vätterns södra strand, omgivet av kuperade sluttningar.

Tätorten omfattar även Huskvarna och Norrahammar som i öster och
söder på 1960-talet växte samman med bebyggelsen i Jönköping.

Namnet Jönköping skrevs år 1278 ”castro Junakøpung”, och
innehåller troligen i sin förled det gamla namnet på Junebäcken.

Förleden kan komma av ordet ”æwinn” för ”ständig, permanent”, och
det skulle då innebära ”den aldrig sinande bäcken”, efterleden
”köping” betyder ”handelsplats”.

I ett brev från 14 februari 1614 kallade Gustav II Adolf staden, som då
flyttades till ”sanden” mellan Vättern och Munksjön, för Adolfsborg,
detta namn kom dock aldrig i bruk.

I bakgrunden skymtar den väldiga sjön Vättern som är Sveriges näst
största sjö efter Vänern.

Vätterns totala yta är 1 893 kvadratkilometer och dess volym är 77,6
kubikilometer. Sjön är dessutom Europas sjätte största naturliga insjö
efter Ladoga i Ryssland, Onega i Ryssland, Vänern i Sverige, Saimen
i Finland och Peipus i Estland.

Vätterns geologiska historia börjar med bildandet av superkontinenten
Rodinia för cirka 1 000 miljoner år sedan. Alla kontinenter låg då
samlade huvudsakligen på södra halvklotet.

Baltika, det vill säga, Sverige, Finland, Västra Ryssland kolliderade
med Amazonia, Venezuela, och en hög bergskedja bildades i
sydvästra Sverige och södra Norge samt i norra Venezuela. Tabergs
basaltvulkan var då aktiv.

Skandinavien hängde ihop med Rodinia under 350 miljoner år och
under den tiden avsattes Visingsöseriens sedimentära bergarter av
vittringsprodukter från bergen. Först bildades en över 1 000 meter
tjock serie av kontinentala sandstenar och sedan marina sediment
såsom lerskiffrar och kalkstenar med stromatoliter. Dessa sediment
förekommer både i Sverige och i Venezuela.

En serie omfattande nedisningar av jorden inträffade när ”Snowball
earth”- perioden inleddes. För 650 miljoner år sedan riftade kratonen
Baltika loss från Rodinia varvid Vätterns gravsänka bildades.

”Snöbollsjorden” kommer av engelskans ”Snowball Earth” och är en
hypotes som försöker förklara en rad fenomen i den geologiska
lagerföljden genom att föreslå att en istid under yngre proterozoikum
för 1 000–542 miljoner år sedan var så kraftig att hela jorden skulle ha
varit täckt av glaciärer.

Rift är en avlång dalgång eller sänka, gravsänka, som bildats genom
att jordskorpan sjunkit ned mellan parallella spricksystem.

Kraton är en del av den kontinentala jordskorpan som inte utsatts för
omfattande deformation eller bergskedjebildning sedan
proterozoikum, för mer än 570 miljoner år sedan. Kratoner omfattar
såväl urbergssköldar som plattformar.

Nåväl, i samband med att kratonen Baltika riftade loss från Rodinia
sänktes Visingsöseriens sediment ned cirka 1 200 meter. Dessa
ytterligt välbevarade lager skymtar fram lite här och var och
representerar geologi från tiden innan organiserade flercelliga
organismer hade uppkommit på jorden.

Hasseln blommar mycket tidigt på våren, ibland redan i januari då
snön fortfarande ligger. Honblommorna, till höger på bilden, är
vindpollinerade och är vid blomningen inneslutna i knopparna och
bara de vackert röda, trådlika märkena sticker ut, pistillen sitter dock
inuti knoppen.

Hanblommorna, till vänster på bilden, sitter i långa, gula hängen som
utbildas redan under sommaren för att följande vår finnas färdiga att
slå ut och sprida sitt pollen.

Hasselns honblommor är som sagt inneslutna i knopparna och bara de
vackert röda, trådlika märkena sticker ut som röda tentakler på en
bläckfisk.

Hasselns honblomma är väl utrustad för att klara kalla dagar och
nätter då de har en kraftig päls som hjälper till att skydda pistillen mot
minusgrader.

Pistill är det kvinnliga könsorganet, honorganet, i en blomma och
varje blomma har en eller flera pistiller som sitter mitt i blomman.

Pistillens bas är förtjockad och utgör fruktämnet med fröanlagen,
fröämnena. Efter befruktning bildar fruktämnet frukten som innehåller
ett eller många frön.

Pistillens spets är klibbig och ofta tillplattad eller förgrenad, som här hos
hasseln, för att lättare ta emot pollen och pistillens spets kallas för
märke.

Märket sitter ofta på ett smalt skaft, kallat stift, men märket kan också
sitta direkt på fruktämnet. Ordet pistill kommer för övrigt av latinets
”pistillum” som betyder ”mortelstöt”.

En katt bland hermelinerna i den lilla dammen i Stadsparken. Blad
hundratals gräsänder ligger tre fåglar av arten myskanka. Denna art är
en tamform av den vilda myskanden.

Den vilda myskanden heter på latin ”Cairina moschata” och är en art i
andfågelfamiljen ”Anatidae”. Den är mellan 66-84 centimeter lång
och hanen är störst. Myskanden är svart med svagt grön eller violett
glans och vita vingfält. Hanen har svartröda eller röda vårtor vid
övernäbbens bas, från vilka en frän myskdoft avges. Myskanden
förekommer naturligt vid sjöar, laguner och floder i Central- och
Sydamerikas låglandsregnskogar och bygger bo i grenklykor eller
trädhål.

Mysk är för övrigt en söt, tung doft som generellt uppfattas som
mycket behaglig av människor. I en undersökning där
försökspersonerna fick klassa doftämnen på en skala från -10 =
extremt obehaglig till +10 = extremt behaglig, fick mysk värdet +9.

Det vi ser på bilden från Stadsparken är tamformen av myskand som
heter myskanka och som domesticerades, förtamades, i Syd- och
Centralamerika redan före 1400-talet. Hanen väger upp till 10 kg,
honan mellan 4–5 kg och färgen är oftast vit och/eller svart men även
blå och bruna nyanser förekommer.

Myskankan är känd för att den gärna äter spanska skogssniglar, så
kallade mördarsniglar, och brukar därför rekommenderas som
snigeljägare i trädgårdsodlingar.

Ankhonan är en god ruvare och kan i klimatstyrd produktion lägga
mellan 70–75 ägg per år med hela 80–100 % kläckbarhet och
ruvningstiden är knappt 35 dygn.

Tillväxten är långsammare än hos den vanliga tamankan och slakten
sker vid cirka 11 veckor. Köttet är mörkare och mindre fett än hos
vanlig anka.

I Frankrike domineras ankuppfödningen av myskanka och dess
korsning med tamanka, som kallas mulard eller mulanka.

Milstenarna i Jönköpings stadspark ställdes upp av Norra Smålands
fornminnesförening under 1900-talets första årtionde. De har flyttats
från olika platser i länet efter att dessförinnan ha rubbats ur sitt
ursprungliga läge.

Då milstenarna på 1920-talet inte hade någon funktion att fylla, skjuts-
och gästgiveriväsendet avskaffades 1933, försvann ett flertal av dem.

Några tog hembygdsföreningarna tillvara för att bevara för framtiden,
men många fick förfalla. En del står dock kvar vid våra vägar och är
sedan 1942 i lag skyddade som fasta fornminnen.

Den 1 oktober 1649 kan man säga är milstenarnas födelsedag. Då
fastställdes en förordning för gästgiveriet och resandet i Sverige. Där
stadgas bland annat att ”och widh hwar mijl upsätias wisse stenar och
kännemärcken, den resande till rättelse”.

Däri stadgades också att på gästgivaregårdarna skulle finnas tavlor
som visade avstånden till de närmaste gästgivargårdarna.

Milstenarnas historia sammanfaller med gästgiveriernas och med
skjutsningen mellan dessa. Skjutsbonden hade betalt per mil och
kunde lätt genom att räkna milstenarna klara ut hur många mil han
skulle ha betalt för.

Milstenen information, en kungakrona samt tecknet för Karl den elfte
och upplysningen en mil 1675.

Karl XI, levde mellan 1655–97, svensk kung från år 1660, son till
Karl X Gustav och Hedvig Eleonora och skapare av det karolinska
enväldet. Han gifte sig år 1680 med den danska prinsessan Ulrika
Eleonora, far till bland annat Karl XII och Ulrika Eleonora.

De första tolv åren efter faderns död styrdes Sverige av en
förmyndarregering under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie.

Under kriget 1675–79 mognade Karl XI som maktmänniska och
började föra en personlig politik under fälttågen i Skåne, där han
triumferade i slaget vid Lund 1676. Efter fredsslutet 1679 genomdrev
Karl XI ett systemskifte och på 1680 års riksdag gjorde han sig i
praktiken enväldig, något som i sin tur beredde vägen för
förmyndarräfst och reduktion.

I och med detta berövades högadeln stora delar av sitt jordinnehav,
något som Karl XI utnyttjade till att bygga ut indelningsverket och år
1686 lät han även stifta en ny kyrkolag.

J. A Olsson, Stadparkens främjare och vårdare, 1896-1916. Skaparen
af Jönköpings stadspark, före detta postmästaren J. A Olsson fyller 70
år den 12 mars 1914.

Läs mera om denne man på adressen
http://runeberg.org/hvar8dag/15/0391.html

Tack för idag och på återseende!