Vår naturkrönikör har tittat närmare på sandens biologiska mångfald.
Sandens insekter och biologiska mångfald,
del 3
Sandens insekter och biologiska mångfald, del 3, en naturkrönika i 12
bilder från ljungheden omkring den gamla flyghangaren samt Östra
lägret på Skillingaryds skjutfält.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den 1 maj 2014.
Dessa fantastiska flygande juveler, fjärilarna, som förgyller naturen
med sina enastående vackra färger. En av de första som kläcker på
våren är den ljuvligt ljusblå tosteblåvingen.
Tosteblåvinge, ”Celastrina argiolus”, kommer som god tvåa efter
grönsnabbvingen när det gäller kläckningstiden på året och ibland kan
det bara skilja någon dag mellan dem.
Blåvingen flyger från slutet av april till in i juni eller juli i norra
Sverige och ibland kan den flyga i en andra generation i juli-augusti.
Tosteblåvingen har ljust silverblå översida, och undersidan har en
vitaktig lyster med ganska små och få svarta fläckar. Blåvingar brukar
vara svåra att känna igen i fält, men tosteblåvingen flyger så tidigt på
året att den nästan hinner flyga över innan de andra arterna kläckts.
Den är allmän och finns i hela landet utom i fjällkedjan och längst upp
i norr. Den flyger någon dryg meter över marken i skogs-, hag- och
buskmarker, helst på varma solexponerade platser.
Arten är väl anpassad till kantzoner och smågläntor men den besöker
ganska sällan blommor dock sitter den gärna och dricker vatten på
något fuktigt ställe.
Larven lever framför allt på brakved men även på odon, blåbär och
ljung och ingen av dessa arter saknas på Skillingaryds skjutfält.
Ännu ett blodsandbi far surrande förbi mina fötter och att sikta rätt
med kameran samt att få en någorlunda hyfsad skärpa är verkligen
inte lätt det bevisar denna bild också.
När det lilla blodsandbiet har landar i sanden framför en liten håla är
det dock lite lättare att få skärpa.
På de vackert höggula maskroskorgarna sitter en liten blomfluga i
släktet ”Eristalis”, art ber jag att få lämna, det finns nämligen flera
snarlika och är sålunda svårt.
Slamflugor ”Eristalis” är ett släkte i familjen blomflugor men även
släktet ”Eristalinus” har det svenska namnet slamflugor.
Slamflugorna i detta släkte är kraftigt byggda och mellan 8 och 16
millimeter långa. Många arter liknar honungsbi eller humlor.
Grundfärgen är oftast svart med gulbruna inslag. Vissa arter har
vingfläckar medan andra arter saknar dessa. Benen är oftast mörka och
med varierande gula inslag som kan vara viktiga för artbestämningen.
Vissa arter i släktet är lätta att identifiera i fält medan andra kräver
mikroskopstudier av genitalierna för att säkert kunna identifieras.
Slamflugorna trivs bäst i närheten av våtmarker, stränder och andra
fuktiga områden. Larverna lever i små vattenpölar, gödselvatten och
liknande där den filtrerar vattnet på multnande växtdelar och
mikroorganismer. De har ett långt svansliknande andningsrör på upp
till 10 centimeter. De kallas därför ofta för råttsvanslarver. De vuxna
flugorna, både hanar och honor, kan ses när de besöker blommor.
Hanen hävdar revir i områden med mycket blommor.
Det finns 91 kända arter av slamflugor av detta släkte i världen varav
38 har palearktisk utbredning. I Europa finns 20 arter varav 18 finns i
Norden. Flera av arterna är mycket vanliga.
Det finns 250 namn beskrivna i litteraturen men många av dessa har
visat sig vara färgvariationer av samma art. Man räknar således endast
med 91 arter i världen.
Namnet Eristalis har oklart ursprung. Det kan möjligen härledas från
det grekiska ordet ”eristes” som betyder bråkstake vilket skulle kunna
syfta på att hanen hävdar revir och attackerar de som kommer för nära.
Den gulsvarta blomflugan på bilden kan vara en art i släktet
”Syrphus” eller eventuellt i släktet ”Parasyrphus” och att artbestämma
bara med en bild är svårt, för att inte säga omöjligt.
Solblomflugorna tillhör släktet ”Syrphus” i familjen blomflugor och är
små till medelstora blomflugor med en längd på mellan 8 och 13
millimeter. De har en svart och gul teckning vilket gör dem getinglika.
Typiskt för släktet är lång behåring på membranet under vingfästet på
mellankroppen. Mellankroppen har också gröngrå eller grönsvart färg
med ljusgula hår. Det främsta av de tre gula banden har formen av två
golfklubbeliknande fläckar medan de två följande gula banden kan
vara hela eller avbrutna.
Solblomflugor påträffas i skogsgläntor och bryn, trädgårdar, parker
och andra kulturmiljöer. Larverna lever på bladlöss på örter, buskar
och träd. Larverna är genomskinliga och kan på hösten påträffas under
löv på marken. De fullvuxna flugorna besöker många olika arter
blommor.
Släktet ”Syrphus” har mellan 40 till 60 arter i världen varav cirka 20
arter har palearktisk utbredning. Det finns 9 arter i Europa och 6 av
dessa har påträffats i Norden, alla dessa 6 arter finns även i Sverige,
och flera av dem är mycket vanliga.
Den palearktiska regionen eller Palearktis är en av de åtta
djurgeografiska regioner som jorden delas in i och omfattar Europa,
Asien norr om Himalaya, norra Afrika, och de norra och centrala
delarna av Arabiska halvön.
Buskblomflugor, ”Parasyrphus”, är ett släkte av tvåvingar som
beskrevs av Matsumura år 1917. Buskblomflugor ingår också som
solblomflugorna i familjen blomflugor, ”Syrphidae”.
Dr Shonen Matsumura föddes den 5 mars år 1872 i Akashi och levde
mellan åren 1872-1960. Han avled i Tokyo den 7 november år 1960.
Matsumura var en japansk entomolog och taxonom.
Dr Matsumura startade den första studiekursen i vid Hokkaido-
Universitetet och han namngav inte mindre än cirka 1200 olika arter
japanska insekter och år 1926 började han utge den entomologiska
tidskriften ”Insecta Matsumurana”.
Han publicerade bland annat boken “6000 illustrated Insects of Japan-
Empire”, år 1931, och hans stora samlingar förvaras idag i Hokkaido-
Universitetet i Sapporo.
Vem bor här, ja det kan man undra, trots mer än 5 minuters väntan på
”hyresgästen” uppenbarade sig den inte, tyvärr. Mysteriet olöst, men
att det är en grävande insekt kan vi väl vara överens om.
Håldiametern är över 12 millimeter vilket innebär att hyresgästen
borde vara ganska stor.
Solbelysta sand- och grusmarker på exempelvis, som här, på skjutfält,
i täkter, på sandiga betesmarker och i vägskärningar är särskilt artrika
miljöer. Här förekommer bland annat insekter, fåglar, kärlväxter, kräl-
och groddjur samt mossor och spindlar.
Bilden visar den vackra grönsnabbvingen, ”Callophrys rubi”, som är
en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar på olika
individer mellan 23 och 25 millimeter.
Grönsnabbvingen är brun på ovansidan och hanen har en ljusare fläck
i framkanten av framvingen medan undersidan är gulgrön till grön.
Beroende på var fjärilen är hemmahörande geografiskt kan den ha en
streckad vit linje tvärs över bakvingen och otydligare på framvingen,
men linjen kan också helt saknas. Larven är grön, ibland med smala
gulgröna linjer, och den blir upp till 15 millimeter lång.
Värdväxter för denna fjäril är bland annat arter i blåbärssläktet,
ginstsläktet, klöversläktet och hallonsläktet.
Artens flygtid är olika beroende på geografin. I norr flyger den i en
generation mellan april och juni och i söder i flera generationer mellan
mars och juli.
När fjärilen sitter still, som på min bild, har den alltid vingarna
hopfällda. Den sitter ofta på blad och då utgör den gröna undersidan
ett bra kamouflage, här sitter den dock på den beigefärgade sanden.
Grönsnabbvingen finns i norra Afrika, nästan hela Europa och vidare
genom mindre Asien, Sibirien, Mongoliet, delar av Pakistan,
Amurområdet och Kamtjatka. I Norden är den allmän i Danmark,
Sverige och Finland och finns lokalt även i Norge.
Det är svårt att se vad som verkligen försiggår här, en myra ur släktet
”Formica”, förmodligen röd skogsmyra bär, till synes, varsamt iväg en
annan större myra som inte ser likadan ut. Är det en drottning av den
egna arten, egna samhället, som ska rädda, förflyttas eller vad är det
som pågår.
Kanske är det en fiendemyra från en annan stack som kommit in i fel
revir, eller är den en slavmyra som har ”kidnappat” en annan myrart.
Slavmyror är myror som hålls som hjälparbetare, slavar, av andra arter
myror, vilkas arbetare rövar puppor från slavmyrornas samhällen och
bär dem hem till sina egna bon, där de kläcks.
Hos oss i Sverige förekommer sju arter av släktet ”Formica” vilka
hålls som slavar av amazonmyra och blodröd rövarmyra.
Rövarmyror är myror som håller andra myrarter som slavar. Den
befruktade rövarmyrsdrottningen tränger in i slavmyreboet och dödar
eller skrämmer i väg dess drottning och ofta även arbetarna.
Ur slavmyrornas puppor kläcks sedan arbetare, som föder upp
rövarmyrans avkomma, dessa blir sedan arbetare som rövar puppor
från andra bon, vilket ger nya slavar.
I Sverige förekommer arterna rostbrun rövarmyra och blodröd
rövarmyra.
Det sitter en ängspiplärka, ”Anthus pratensis”, i den lilla talltoppen i
Östra lägret. Det latinska namnet betyder ungefär, ”blomma som hör
till ängen”.
Ängspiplärkan hette från början ängslärka, men senare när man kom
på att det inte var en egentlig ”lärka” ändrades namnet år 1842 till
ängspiplärka.
Ängspiplärkan var betydligt vanligare i södra Sverige under 1800-
talet, då de öppna jordbrukslandskapen var rika på våtmarker och
överlag var betydligt fuktigare än idag.
Allt eftersom har mer våtmarker torrlagts vilket inneburit att antalet
ängspiplärkor minskat. Det svenska beståndet är idag ändå uppskattat
till mellan en halv till en miljon par.
Återkomsten från vinterkvarteren som ligger i södra Europa och i
norra Afrika sker i de södra delarna av Sverige i mitten av april medan
höstflyttningen börjar lite olika i olika delar av vårt land men pågår
från augusti ända till slutet av oktober.