Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg  har besökt Mosshult.

I en glänta i den småländska storskogen, del 10

I en glänta i den småländska storskogen, del 10, Mosshult, en
naturkrönika i 15 bilder från en biologiskt rik plats på vägen mellan
Tofteryd och Svenarum i Vaggeryds kommuns östra delar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i den tredje juniveckan året
2014.

Låt mig först få orientera om var vi befinner oss, jag kör rakt norrut
från Nyholm, väster om Skillingaryd och förbi platsen för den gamla
masugnen i Lomsjö för att några kilometer ytterligare norrut hamna i
Mosshult.

Utmed vägen dit ser man ett antal platser i de rikblommande dikena
där den mindre vanliga tisteln brudborste ”Cirsium helenioides”
växer.

Denna vackra tistel är nästan tornlös med stora blomkorgar och arten
är flerårig samt har krypande underjordiska utlöpare.

Stjälken kan bli upp till en och en halv meter hög och är ogrenad, som
på mina bilder, eller har ibland ett fåtal grenar.

Brudborste blommar i juli-augusti och blomkorgarna är stora och
sitter ensamma eller få tillsammans i toppen av stjälken. Blommorna
är vackert rödvioletta eller sällan vita.

Brudborste kan knappast förväxlas med andra arter, men den kan bilda
hybrider med jordtistel, kåltistel, kärrtistel och åkertistel.

Brudborsten är vanligast i norra Sverige men den förekommer ända
ner i Skåne, på Öland är den dock sällsynt och arten är ännu inte
funnen på Gotland.

Den växer på fuktig mark, ofta på humusrik jord, på ängar eller som
här i diken och vägrenar. Bladen har använts till färgning och ger en
vackert gul färg.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och det
svenska namnet brudborste uppges redan av Carl von Linné på 1700-
talet som ett småländskt namn på arten.

”Bladen gifwa så wäl för sig sjelfwe, som i blandning med björklöf en
ganska wacker gul färg, och på blå botten wackert grönt.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Den svartvita flugsnapparhonan sitter på den döda grenen med näbben
full av insekter till de ungar som finns i holken bara cirka 4 meter
bort.

Mitt bland allt det mättat klorofyllgröna sitter en turkosblå insekt av
arten blå flickslända, ”Coenagrion puella”.

Om backstugan Hägnalyckan har Lennart Davidsson bland annat
skrivit följande text som ingår i hembygdsboken ”Mellan Härån och
Rasjön” från år 2006.

”År 1827 flyttade avskedade soldaten Petter Nord till Hägnalyckan.
En mörk och dyster granskog på de igenplanterade tegarna har
omsorgsfullt sopat igen spåren av tolv års hård kamp för brödfödan i
den karga småländska naturen i Södra Mosshult.”

”Under sina tolv år på Hägnalyckan utförde han en enastående
odlarprestation. Han lyckades med småländsk envishet och hårt arbete
med flåhackan förvandla skogsmarken runt backstugan till fruktbar
åker.”

”Petter Nord var den siste brukaren av Hägnalyckan, av den gamle
soldatens odlarmöda finns knappast några spår i dag.”

”I Bondstorps socken fanns under 1800-talet ett rätt stort antal
backstugor. Där bodde huvudsakligen de av fattigfolket som kunde
reda sig själva utan att behöva bo på fattigstugan eller gå
sockengång.”

Året 1827 infördes i Sverige laga skifte, som var en benämning på det
skiftessystem för jord som i viss mån var densamma som hade varit
gällande för enskiftesreformen, som började genomföras i Sverige i
slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

Målsättningen med denna skiftesstadga var att man ville lägga
samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Varje delägare i
en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra, det vill säga, kräva
skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman
vari två eller flera ägde del. I princip skulle skiftet omfatta all mark.

Den spärrkroniga gamla vårtbjörken står med utbredda grenar som om
den ville stoppa den massiva granfronten som sakta men säkert
kommer att ta över de öppna marker som bland annat den avskedade
soldaten Petter Nord med blod, svett och tårar lyft fram ur den
småländska storskogen i början av det förrförra seklet.

Denna bild får mig att tänka på Karin Boyes fantastiska dikt ur ”I
rörelse” från ”Härdarna”, från år 1927.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Den gamla jordkällaren är snart återtagen av naturen i så motto att den
snart inte längre är synlig.

Hemligheternas kammare, kanske en skatt, kanske en
övervintringsplats för traktens fladdermöss, även det en skatt.

Om man söker på nätet angående Hägnen, Bondstorp får man bland
annat fram följande.

”Håkan Andersson från Buddebo och Kerstin Hansdotter från
Jonsbygget gifter sig i Bondstorp 21/3 1756. Följande barn hittade,
Anders född 24/7 1756 i Jonsbygget Bondstorp, Maria född 26/12
1759 i Stubbafälla Bondstorp, Ingeborg född 23/11 1770 i Södra
Mosshult och Jonas född 23/5 1775 i Hägnen Bondstorp.”

Kanske är det fel Hägnen eftersom skylten säger 1800-1960, pojken
Jonas ovan ska ju vara född redan den 23 mars år 1775 på just
bostället Hägnen, Bondstorp.

Plötsligt möter mig ett antal gamla lönnar som står i en glänta i den
småländska storskogen.

Vid ett närmare betraktande visar det sig att deras stammar är rikligt
draperade med den vackra och ovanliga laven lunglav.

Lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”, är en art i gruppen bladlavar som
kan bli flera decimeter stor. Ovansidan är grågrön med åsar som har
mjöliga bildningar, så kallade soral, eller stiftlika utskott, så kallade
isidier.

Undersidan är brun och hårig med kala fläckar och laven växer på
stammar och grenar av lövträd eller mer sällan på klippor och föredrar
fuktiga, skuggiga miljöer.

Den förekommer över hela Sverige men har minskat oroväckande i
frekvens under senare år på grund av bland annat luftföroreningar och
modernt skogsbruk.

Lunglav har fått sitt namn av att den har vissa likheter med en lunga
och troddes förr ha egenskaper som botade lungsjukdomar.

Bland mossor som cypressmossa och gräsmossa växer an annan rariter
från lavarnas värld nämligen grynig filtlav, ”Peltigera collina”.

Med lite mer tid och systematisk envishet kan man säkert hitta flera
rara lavar och även rara mossor.

Var hör väl en lönnticka hemma om inte på en lönnstam, vilket bilden
visar. Tickan heter på latin ”Oxyporus populinus” och orsakar vitröta.

Vitröta är effekten av vissa vednedbrytande svampars påverkan på ved
och virke. Vitröta karakteriseras av att svampen förutom cellulaser,
som är enzymer, även producerar ett ligninnedbrytande enzym.
Rötprocessen leder till att veden bleks och vitrötor får ofta en trådig
struktur.

Lignin, vedämne, är ett samlingsnamn för polymera föreningar med
varierande sammansättning som förekommer i alla högre växter.
Lignin bidrar till de mekaniska styrkeegenskaperna hos ved, med
andra ord en förutsättning för existensen av högresta växter som träd.
Cellulosafibrerna är inbäddade i lignin, och är så kallat lignifierade.
Vid massakokning bryts ligninet ned och cellulosan frigörs.

Polymerera föreningar omfattar polysackarider, till exempel stärkelse
och cellulosa proteiner och nukleinsyror, men också naturgummi och
lignin.