Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt västkusten.

Västkustsommar, del 5

Västkustsommar, del 5, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från
Svea rikes västra kust, om biologisk mångfald, sand och klippor och
salta havsstänk.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti månad
år 2014.

Den halländska kusten är i långa stycken klippig och påminner om
Bohuslän. Just nu är det ovanligt mycket synliga klippor och stränder
på grund av lågvatten till följd av högt atmosfäriskt tryck.

Genom att studera lavpåväxten på klipporna kan man tydligt se vad
den normala vattenlinjen brukar gå.

Detta stora block är nu synligt i sin helhet vilket betyder att
havstulpanerna och blåstången just nu är ovanför havsytan.

Havstulpanerna på bilden är en grupp i kräftdjursunderklassen
rankfotingar. Alla de cirka 15 arterna i Norden är marina och sitter
fast på fasta föremål, vanligen som här på klippor i strandzonen, där
de bildar en typisk bård. Hela kroppen omges som ni kan se av
kalkplattor och är rund och 1–3 centimeter i diameter.

Det vanligaste släktet i Sverige är ”Balanus” och de fångar sin föda
genom rytmiska slag med cirrerna, det vill säga, mellankroppens
omvandlade extremiteter.

Flera arter havstulpaner har negativ ekonomisk betydelse genom att
de sätter sig på sidorna av fartyg och på så sätt nedbringar farten.

Det här relativt lilla blocket, också det tillfälligt ovanför havsytan,
härbärgerar ett antal strandsnäckor i släktet ”Littorina”, arten kanske
är vanlig strandsnäcka, ”Littorina litorea”.

Strandsnäckor, på latin, släktet ”Littorina”, är marina framgälade
snäckor med fem arter vid svenska västkusten. En av dessa, vanlig
strandsnäcka, se ovan bild 5, var tidigare vanlig också i Östersjön
men försvann därifrån när Öresund och Bälten blev grundare och
Östersjöns vatten mer utsötat, se Littorinahavet för cirka 8500-3000
år sedan.

Strandsnäckor lever, som på bilden, på klippiga stränder, ofta i
tidvattenszonen, men också på tång ned till några meters djup.

Blåstång, klotång, hötter, ”Fucus vesiculosus”, kär alg har många
namn, är en art i gruppen brunalger. Blåstång är en flerårig havsalg
med luftblåsor som sitter parvis på den gaffelgreniga, bandformiga
bålen.

Detta är också blåstång och har han- och honorgan i uppsvällda
bålspetsar på skilda individer och arten är allmän längs Sveriges hela
västkust och i Öresund och Östersjön i grunt vatten på klippor och
stenar. Den har en stor ekologisk betydelse, bland annat för
fiskreproduktionen.

De små vita prickarna på algbålen är så kallade mossdjur som är
filtrerare.

Mossdjur eller bryozoer, ingår i stammen ”Bryozoa”, och är
vattenlevande djur med cirka 5000 olika arter, varav över 100 finns i
Sverige, flertalet är marina.

Mossdjur är små och bara mellan 0,25–1,5 millimeter stora och
kolonibildande och kan hos vissa arter bli stora klumpar eller buskar.

En bärnsten, äntligen, tänkte jag, aldrig har jag fått förmånen att hitta
en bärnsten, jag satte mig på huk och plockade upp föremålet som då
visade sig vara den vackra röda hallandsgnejsen med en påväxt av den
mörkt röda algen havsstenhinna.

Havsstenhinnan, ”Hildenbrandia rubra”, finner man här på västkusten
men också på östkusten på stenar och klippor som röda krustor,
hinnor, 0,2–0,3 millimeter tjocka.

Så till en liten raritet, sandmållan, ”Atriplex laciniata”, som är en
ettårig ört med silverfärgade blad och oftast nedliggande, rödaktig
stjälk.

Bladen är äggrunt rombiska till lansettlika med kilformad bladbas
och glest och grovt tandad bladkant. Sandmållan blommar från juli
till september med oansenliga blommor och det är verkligen
inte ”varje dag” som jag ser denna lilla rara växt.

Sandmållan förekommer sällsynt på tånggödslade sandiga
havsstränder, från Bohuslän och norra Halland till Skåne och arten är
sporadisk i uppträdande och kan vissa år vara mycket sällsynt.

Strandskräppa, ”Rumex maritimus”, är en flerårig, men ofta
kortlivad ört med smala blad och täta kransar av gulaktiga, till som
på bilden, rödaktiga blommor. Stjälken är upprätt och kan bli över en
halv meter hög, men kan ibland, som här, vara bara ett par centimeter.

Strandskräppa växer på sandiga eller dyiga havsstränder från
Bohuslän till Uppland, men också i inlandet i diken och på
sjöstränder.

”Blomkransarna bli, isynnerhet de öfre, slutligen så täta och
invecklade i hvarandra att de icke kunna redas; der de då ligga
sammangyttrade i strandens tångbäddar kan man tycka sig se ‘någon
hastig likhet med en mängd långbenta hafsinsekter’.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Bildens ältranunkel, ”Ranunculus flammula”, användes i äldre tid
som medicin mot frossa och ”ältan” som var en beteckning för
diverse barnsjukdomar.

Ältan, en vag, äldre, folklig sjukdomsbenämning, vanligtvis på
barnsjukdomar, vilken i mälarlandskapen och närmast söder därom
främst avsåg rakitis men i andra bygder också kunde syfta på bland
annat matleda och frossan, det vill säga malaria.

Rakitis, rachitis, rakit, kallades tidigare för engelska sjukan, och var
en skelettsjukdom hos barn orsakad av brist på D-vitamin.

Störning av upptag och omsättning av kalcium medför att
benvävnadens mineralisering fördröjs och följden blir hämmad
tillväxt och ibland deformerade extremiteter. Rakit har länge varit en
sällsynthet i Sverige tack vare att de allra flesta småbarn har fått
tillskott av D-vitamin och även fått D-vitaminberikad mjölk.

En stor del av kroppens D-vitaminbehov tillgodoses genom bildning
av vitaminet i huden under inverkan av solens ultravioletta strålning.
Hos invandrade utomeuropéer har otillräcklig solexposition och
annorlunda kostvanor medfört att D-vitaminbrist börjat bli vanligare
hos både barn och vuxna i Sverige och den bensjukdom som orsakas
av D-vitaminbrist heter hos vuxna osteomalaci.

Kråkbär, ”Empetrum nigrum”, är ett lågt vintergrönt ris med
barrlika blad, oansenliga blommor och svarta bärlika frukter där
stammen ofta är nedliggande och rotslående. Frukterna har en fadd
lite besk smak och är inte särskilt goda att äta.

”En låg och krypande buske, som är allmän på de magraste fält och
backar, äfwen hwar bottnen är sur, och wäxer så gärna på en
grusbacke och sandhed, som i myror och kärr…

…Fattigt folk rifwa wäl af den, hwar den wäxer något frodigt, för at
gagna den til bränsle, och barn äta understundom bären, som i början
wålla någon yra med hufwudwärk, och det är all den nytta, man gör
sig af busken i Swerige.””

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Klippmarkernas enebuskar har verkligen anpassat sig till de ständiga
vindarna från västerhavet och har fått en fulländad krypande form
bara någon till några decimeter över marken, namnet kryp-en
stämmer verkligen.

Här ser man de användbara och vackra enbären, emedan själva
enebusken själv bara är marginellt högre än kråkriset till höger på
bilden.

Bilden visar en brosklav i släktet ”Ramalina”, kanske är det arten
fågeltoppsbrosklav, på latin ”Ramalina polymorpha”, som är en art i
gruppen busklavar. Den gulgröna eller grågröna bålen består av
talrika och tuvlikt samlade, 2–5 centimeter långa, smala grenar.

Grenarna, som är oregelbundet inskurna, har rynkig och räfflad
ovansida med långsträckta, tättsittande soral, det vill säga, organ där
soredier, vegetativa förökningskroppar, bildas. Fruktkroppar är
mycket sällsynta.

Arten växer på exponerade klippor, framför allt på fågeltoppar, och
finns i hela Sverige, vanligast längs kusterna och i fjällen.

Ni ser väl den helskäggige piraten med svart ögonlapp på sitt vänstra
öga, vit huvudduk och långt hår som blickar ut emot havet.

Det är ett spännande och vackert landskap som breder ut sig utmed
Hallands kuster och som inbjuder både till upptäckarglädje och
rofyllda vandringar.

Avslutningsbilden för denna gång får bli en dramatisk och färgstark
solnedgång över Boabjer söder om Vesslunda naturreservat inte långt
från Suseåns mynning.

På återseende!