Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Apladalen i Värnamo.
Apladalen i Värnamo, del 4
Apladalen i Värnamo, del 4, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder från
det vackra och ovärderliga natur- och kulturområdet mitt i Värnamo
stad.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av månaden
november, året 2014. Bilderna är klickbara.
Välkomna att ännu en gång vandra genom historien i det fantastiska
Apladalen i Värnamo. Den första bilden visar den gamla prästgården
från Mistelås socken, som ingick i Allbo härad i Värend och är sedan
år 1971 en del av Alvesta kommun i Kronobergs län.
Prästgården är byggd år 1803 och flyttades till Apladalen år 1929 och
den ansågs med sina tre rum och kök vara rymligare än vanligt för den
tidens prästboställen på landsorten.
Prästgården fyllde sin funktion i 122 år och beboddes under åren av
tolv olika prästfamiljer. Efter att ha varit utdömd och obebodd under 4
år inköptes den av Värnamo Hembygdsförening och flyttades till
Apladalen för att bli museum, där föreningens samlingar kunde visas.
Inredningen i den stora salen, förmaket och prästens arbetsrum
innehåller till större delen prästgårdsmöbler, skänkta av olika
prästhem i Östbo, Västbo och Sunnerbo.
Vindsvåningen är inredd som Hembygdsmuseum med gamla möbler
och bruksföremål från bygden och ett stort antal gamla
bonadsmålningar visas, den äldsta är daterad år 1754, samma år som
kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika låter uppföra en
slottsteater på Drottningholm och samma år som samma kungafamilj
flyttar in på ett nybyggt Stockholms slott, men en del invändiga
arbeten pågick fortfarande ända fram till 1770-talet.
Den nuvarande slottsbyggnaden i Stockholm är ritad av Nicodemus
Tessin den yngre och uppfördes på platsen efter att det gamla slottet
Tre Kronor hade förstörts i en häftig brand den 7 maj år 1697.
På grund av det Stora nordiska kriget, som inleddes av Sachsen-Polen,
Danmark och Ryssland år 1700 och tog oerhörda svenska resurser i
anspråk, avstannade byggnadsarbetena på slottet helt från år 1709 och
återupptogs först år 1727, hela 6 år efter krigets slut.
Då Nicodemus Tessin avled år 1728 färdigställdes slottet under
ledning av Carl Hårleman, som ritade många av slottets ursprungliga
rokokointeriörer.
Åter till Apladalen, framför museet i den gamla prästgården står den
välkända statygruppen Per, Kersti och Länsman. Författaren Carl
Snoilsky lät personerna figurera i sin historiska skildring av Sverige
under nödåren efter Karl XII:s död i den välkända dikten ”På
Wernamo Marknad”.
Örtagården som ligger i anslutning till den gamla prästgården är
verkligen också värt ett besök.
En lyftsten som kallades ”Drängalyft” skulle vara så tung att endast en
stark ung man kunde lyfta den från marken till jämnhöjd med knäna.
En svag dräng kunde inte lyfta den alls, men en och annan man som
var ovanligt stark, kanske kunde lyfta den upp till bröstet samt bära
den några steg och kasta iväg den ett stycke.
Lyftstenarna var av olika slag och de varierade i både vikt och
utformning, vilket inverkade på möjligheterna att hantera dem.
Somliga var med utskutande partier som kunde utnyttjas som handtag
eller med fördjupningar i vilka man kunde få fäste med fingrarna.
Andra var likt Apladalens lyftstenar runda i sin form och svåra att få
grepp om utan att använda hjälpmedel vid lyftet. Den större av bildens
två stenar väger 136 kilo och den mindre cirka 120 kilo.
Östbo Kompanis Trossbod är från tidigt 1800-tal och stod
ursprungligen några hundra meter norr om dess nuvarande plats, men
flyttades i slutet av 1800-talet till annan plats i Apladalen.
Byggnaden hade sin militära funktion fram till år 1901, då systemet
med Indelningsverket och gårdarnas ”Knektahåll” upphörde.
Efter trossbodens flyttning till handlare Viktor Westlings tomt strax
öster om Åbron i Värnamo användes den som packbod fram till år
1968, då den åter flyttades till sin nuvarande plats i Hembygdsparken.
I trossboden förvarades i fredstid de från häradet i Östbo Kompani
inskrivna knektarnas gemensamma material och utrustning såsom
ammunition, sjukvårdsmaterial, tält, klädespersedlar, livsmedel, grytor
med mera.
Loftboden på bilden är en uthusbyggnad från 1700-talet och ett
timmerhus i två våningar med trappa utvändigt och en så kallad
loftgång, man hade i bottenvåningen mjölsäd och visthusbodar.
Denna den mindre av de två loftbodarna är byggd av ektimmer och
flyttad från Vittaryd till sin plats i Apladalen år 1929.
I övervåningen rymdes klädkammare och sängbodar, vilka av gårdens
ogifta ungdomar användes som sovkammare under sommartiden.
Loftbodarna var aldrig utrustade med eldstäder.
Den större loftboden på bilden är Hembygdsföreningens museistuga
nummer 2 och den inköptes år 1925 för 250 kronor av hemmansägare
Ernst Svensson, Hjälshammar Assargård, och flyttades samma år till
Apladalen.
En vacker vy från söder mot norr i Apladalen där den vackra
Kröcklebäcken slingrar sig på ett trolskt sätt mellan klibbalar och
gamla byggnader och tillsammans skapar dessa en mycket unik natur-
och kulturmiljö.
I bakgrunden till vänster ser man det gamla tråddrageriet som
ursprungligen kommer från Götarp och till höger om detta ser man det
likaledes gamla bönehuset eller Betelkapellet från Karlsfors.
Tråddrageriet var tidigare beläget vid Götarpsån, där det brukades av
tråddragarveteranen Emanuel Johansson fram till år 1925. Det
inköptes då av Värnamo Hembygdsförening och flyttades till
Apladalen där det åter togs i bruk år 1928.
Tråddragningen gick till så att godset, från början grov järntråd
hämtad från närmaste järnbruk, drogs genom en serie dragskivor med
koniska hål av allt mindre diameter, tills den önskade trådtjockleken
erhållits.
Dragkraften utgjordes av den av vattenhjulet drivna spolen, på vilken
den dragna ståltråden också spolades upp.
Metoden var ett relativt enkelt sätt att framställa klenare ståltråd av
grov järntråd och många av bygdens skogsbönder drygade ut sina
inkomster genom att ”dra tråd” åt den spirande småindustrin vid 1900-
talets början.
Bönehuset eller Betelkapellet från Karlsfors är en äldre bagarstuga
som av Hörle Bruk år 1919 uppläts åt en i Värnamobygden verkande
evangelist för en serie frälsningsmöten. Den grupp av nyfrälsta som
härvid bildades växte sig stark.
År 1924 bildade de en församling och antog namnet Betel.
Dessförinnan hade man hösten år 1922 invigt den nyrenoverade och
iordningställda bagarstugan i sin nya funktion som bönehus och
plattform för evangeliets förkunnare.
Bönehuset renoverades åter år 1958 men användes därefter endast
sporadiskt efter att Betelförsamlingen gått upp i Värnamo
Filadelfiaförsamling.
År 1993 donerades Bönehuset till Värnamo kommun för placering i
Apladalens Hembygdspark, dit det flyttades våren år 1998 och
återinvigdes i maj månad samma år.
Betel är hebreiska och betyder ”Guds hus”, och är det historiska
namnet på staden Betin knappt tjugo mil norr om Jerusalem. Namnet
gavs enligt Gamla Testamentet åt platsen av patriarken Jakob sedan
han där drömt om en trappa, stege, till himlen på vilken änglar stigit
upp och ner. Betel företrädde Jerusalem som israeliternas heliga stad.
Samarien är ett av dalgångar genomkorsat berglandskap i centrala
Palestina, gränserna är dock flytande. Befolkningen var sedan den
assyriska erövringen år 722 före Kristus blandad och kallades
samarier, tidigare samariter eller samaritaner.
Stora motsättningar rådde mellan norra och södra Palestina särskilt
under hellenistisk tid, dessa ledde till att samariernas tempel på
Gerizim förstördes år 128 före Kristus.
Enligt Nya Testamentet vandrade Jesus och hans lärjungar ibland
genom detta område, som då låg under romersk förvaltning.
Palestina är ett område i sydvästra Asien vid Medelhavets östra ände
och med Palestina avses i dag vanligen området mellan Medelhavet i
väster, Jordanfloden och Döda havet i öster, Libanon i norr samt
Aqabaviken i söder och Sinai i sydväst, det vill säga, Israel,
Västbanken och Gazaremsan.
Jätteticka, ”Meripilus giganteus”, som här växer på en gammal ek, är
en ettårig svamp med flera stora hattar utgående från en gemensam,
fotliknande bas. Köttet är vitt till träfärgat och sporerna är ellipsoida.
Svampen orsakar vitröta hos lövträd och släktet ”Meripilus” innehåller
endast denna art samt förekommer i södra Sverige men är mer eller
mindre sällsynt.
Den är för övrigt Blekinges landskapssvamp och har fått sitt namn
efter sin jättestorlek. Svampen är inte giftig för människor men bara
mycket unga exemplar kan ätas men den bör sparas för sin
sällsynthets skull.
Jättetickan, ”Meripilus giganteus”, kan bli över en meter stor, och
fynd av denna ståtliga art väcker ofta berättigat uppseende precis som
här även om detta exemplar håller på att ruttna bort.
Svampen växer framför allt på bok och ek, både på stubbar och vid
basen av stående träd samt påträffas normalt i äldre lövskogar, men
finns också, som här, i öppna miljöer som parker och trädgårdar.
På återseende!