Vår natur och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en damm.

Livet i en damm, del 2

Livet i en damm, del 2, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder bland
strandlummer och tuvull vid dammen söder om Månsabo mosse i
Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nio dagar in i månaden april
2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

Alldeles söder om Femkampsområdet i Skillingaryd ligger denna,
sedan ett antal år tillbaka, grävda vackra damm som en buffert mot
eventuella översvämningar som kan hota bebyggelsen i Skillingaryd.

Den biologiska mångfalden hittar omedelbart denna nya plats och
koloniserar området såväl i som kring dammen enligt de principer om
hur liknande områden brukar koloniseras, allt sedan ”urminnes” tider
på dessa breddgrader.

Det är från väster som de rikliga vattenmängderna kommer till
dammen, ety här ligger Månsabo mosse bara ett stenkast bort.

Jag hittade en nyligen död skogsödla, ”Zootoca vivipara”, tidigare
”Lacerta vivipara”, som verkade oskadad men vid en närmare titt hade
den mindre skador på svansen som kanske var orsakade av en fågel
och som ledde till döden.

Hanen hos skogsödlan har en mage som är röd eller orange, precis
som bilden visar, medan honans mage är ljus eller gul, bildens döda
skogsödla är med andra ord en hane.

Det visade sig att den rödlistade och ovanliga arten strandlummer,
”Lycopodiella inundata”, hade utvecklat ett kraftfullt bestånd utmed
den södra stranden på den lilla dammen

Strandlummer förekommer i stort sett i hela landet, utom i de
nordligaste fjälltrakterna och den fanns tidigare på Gotland, i
Härjedalen och Jämtland, men därifrån har den uppenbarligen
försvunnit.

Kraftig minskning har registrerats bland annat i Skåne, Blekinge,
Östergötland och Uppland men på sina växtplatser på myrar förefaller
strandlummern inte minska.

Strandlummer förekommer i stora delar av Europa utom
Medelhavsområdet och dessutom i form av andra underarter såväl i
Nordamerika som i Japan.

Strandlummer, ”Lycopodiella inundata”, är en liten lummerart, ibland
inte större än en mossa och liksom flertalet andra lummerarter har den
nedliggande stammar, vilka dock inte blir längre än högst en
decimeter.

De sporangiebärande, sporbärande, skotten är upprätta och omkring 5
centimeter höga.

Bladen är barrlika, mellan 4–6 millimer långa och spetsiga samt
uppåtböjda på de nedliggande skotten.

Sporangieaxen är otydligt skilda från den sterila delen av skottet och
sporangierna stöds av blad som är ganska lika de vanliga bladen, men
bredare vid basen och ofta något tandade.

Sporangierna är för övrigt runda och öppnar sig med en tvärspricka.

Strandlummer är en växt som har generationsväxling med en könlig
generation, gametofyt, som är liten, men frilevande från själva
lummerplantan.

Utvecklingen från spor till gametofyt till mogen lummerplanta går
snabbare än hos flertalet övriga lummerarter.

Viss vegetativ förökning kan dock komma till stånd genom att
sidogrenar skiljs från moderplantan.

Strandlummer känns igen på sin litenhet och på de nedliggande
plattade skotten och de bågböjda bladen och därmed kan den knappast
förväxlas med den likaledes småvuxna dvärglummern, som dessutom
är speciell genom att ha ax med tydligt olikstora sporer, det vill säga,
stora längst ner på axen och små högre upp.

Familjen lummerväxter, ”Lycopodiaceae”, har fyra eller fem släkten
och nästan 400 arter och i Sverige finns sex arter som tidigare fördes
till ett enda släkte, ”Lycopodium”, men som numera fördelas på de tre
släktena lopplumrar, strandlumrar och lumrar.

Till familjen hör arter som krönikans strandlummer men också
mattlummer, lopplummer, revlummer, fjällummer samt dvärglummer,
som dock hör till familjen mosslummerväxter.

Strandlummern, som klassas som ”Nära hotad”, NT, såväl i rödlistan
år 2000, år 2005, år 2010 som i år 2015, förekommer i stort sett i hela
landet, utom i de nordligaste fjälltrakterna.

Strandlummer är mycket konkurrenssvag och kalkskyende och den
växer i gles vegetation på fuktiga, blöta, magra, steniga och sandiga
eller dyiga platser, såsom sjö- och åstränder, myrhöljor, dynsänkor
och i fuktiga sandtag.

Den gynnas av markstörningar som ger den livsrum, såsom växlande
vattenstånd och iserosion samt ingår i art- och habitatdirektivets bilaga
5 som innebär restriktioner mot kommersiell insamling och
exploatering.

Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning
och antalet lokalområden i landet skattas till mellan 700-1500.

Utbredningsområdets storlek och förekomstarean överskrider
gränsvärdena för rödlistning men en minskning av populationen pågår
eller förväntas ske.

Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet
lokalområden och antalet reproduktiva individer.

Minskningstakten har uppgått till mellan 10-40 % under de senaste 30
åren och bedömningen baseras på direkt observation och ett för arten
lämpligt abundansindex.

Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar
bedömningen från Livskraftig, LC, till Sårbar, VU, och baserat på de
troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad, NT.

Minskningstakten för den svenska populationen bedöms tyvärr vara
nära gränsvärdet för Sårbar, VU.

Eftersom strandlummern är konkurrenssvag hotas den av igenväxning
på grund av ökad kvävegödning, upphörande bete eller störd naturlig
vattenregim i åar och sjöar men även torrläggning utgör givetvis ett
hot.

De kulturskapade lokalerna får i de flesta fall bedömmas som
tillfälliga.

Igenväxning har en stor negativ effekt, ökad näringsbelastning har en
viss negativ effekt, vattenreglering har en stor negativ effekt och
dikning, torrläggning har en stor negativ effekt på arten.

Strandlummer växer som redan nämnts i gles vegetation på fuktiga –
blöta, magra, steniga och sandiga eller dyiga platser, såsom sjö- och
åstränder och dynsänkor, gärna tillsammans med pors, starrarter och
småsileshår.

Den gynnas av markstörningar som ger den livsrum, såsom växlande
vattenstånd och iserosion men även bete förbättrar växtbetingelserna,
kanske framför allt genom trampet, som åstadkommer markstörningar,
men även genom att högvuxna växer hålls nere.

Sällsynt förekommer strandlummer i naturlig myrvegetation på naken
torv eller dy men den växer dessutom på kulturskapade ståndorter
såsom blöta bottnar i grustag, på körvägar och gärna på torvmark som
påverkats av dikning eller dämning, precis som här.

Sådana biotoper tycks under de senaste decennierna ha blivit den
vanligaste växtplatsen och är i södra Sverige den helt dominerande
biotopen idag.

Arten strandlummer är fridlyst enligt Artskyddsförordningen, SFS
2007:845, enligt paragraf: 9 och bestämmelsen gäller hela landet.

Samtliga svenska lummerväxter är för övrigt fridlysta i hela landet och
de får ej grävas eller dras upp med rötterna och ej heller plockas eller
på annat sätt insamlas för försäljning eller andra kommersiella
ändamål.

”Är endast hittils funnen wid Möckelns strand i Småland af LINNÉ
och wid Ystad af EHRHART. Den är liten, finnes sparsamt, och
okänd för någon nytta.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Tuvull, ”Eriophorum vaginatum”, är ett tätt tuvat halvgräs med ett
ensamt toppställt ax och är en av de vanligaste arterna i släktet samt är
vanlig i hela landet, utom på Öland och Gotland där den är sällsynt.

Tuvull växer oftast i vitmossa i näringsfattiga myrar. Arten dominerar
ofta markvegetationen på mossar men är också vanlig i små
fuktsänkor i hällmarkstallskog.

”Den djupgröna skogsmattan rullas ut i ändlösa våder över berg och
dal, och mot denna bottenfärg avtecknar sig myrarna som gråvita
strimmor; det är tuvullens miljoner av vita ulltottar, som kommer dem
att skimra så ljust.”

Ur ”Skogland och fjäll” av Carl Fries år 1967.

Hästhov eller tussilago är en av de första vårblommorna, som faktiskt
kan blomma redan i februari men oftast infaller dock blomningstiden i
mars-april, åtminstone här hos oss.

”Vi gingo ut en dag just denna vår.

Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot

och solen stodo motpols.”

Ur ”Ur minnenas tåg” av Harry Martinson, Nomad, åren 1931-44.

Avslutningsbilden för denna gång blir ytterligare en bild på den
ovanliga strandlummern som här blivit granne med det röda
rundsileshåret, ”Drosera rotundifolia”.

På återseende!