Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rusarebo äng.
Rusarebo äng
Rusarebo äng, del 5, den klippiga östra sidan av Hindsen, en
naturkrönika i 9 bilder en härlig dag i den bästa av tider då allt står i
sin fagraste blomning och fåglarna sjunger som mest intensivt. Vad
kan man egentligen mera begära?
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i maj månads sista dag
2013.
Som ett stort svalg med en enorm tungspene är ingången till denna
grotta i en av de mera dramatiska blockmarkerna ungefär en dryg
kilometer söder om naturreservatet Rusarebo äng.
Jag befinner mig cirka åtta meter upp i luften och det är fortfarande
mer än fem meter upp till toppen.
Femtiometer rakt västerut kommer friska vindar och ljud från sjön
Hindsens vågor, detta är naturupplevelser att minnas och att berätta
om.
När jag riktar min kamera in emot grottan uppenbarar sig en mindre
sal med ett djup på ungefär tre meter och en bredd på knappt en meter.
Här skulle vara spännande att göra en övernattning för att få en
ursprunglig upplevelse från en tid som för länge sedan är försvunnen
och när människan levde under helt andra förhållanden än idag. Så har
vi människor inte levt sedan den neolitiska revolutionen sakta men
säkert blev en verklighet för mer än 10 000 år sedan.
Den neolitiska revolutionen är benämning på skedet då människan
övergick från jaktekonomi till jordbruk och boskapsskötsel.
I dag anses benämningen inadekvat eftersom man vet att denna
övergång varken skedde snabbt eller under revolutionära former och
fångst- och samlingsnäringen spelade heller inte ut sin roll
meddetsamma.
Neolitiseringen uppfattas dock alltjämt som omvälvande, och den
medförde sociala, teknologiska, religiösa och ideologiska
förändringar. Tanken att åkerbruket utvecklades i ett område för att
sedan spridas över världen är i dag också övergiven då vi vet att det på
åtminstone sex områden i världen har utvecklats jordbruk oberoende
av varandra.
Dessa områden är nordindien, Nordkina, Sydostasien, Mexico, Peru
och Främre Orienten. Det sistnämnda områdets äldsta neolitiska kultur
tillhör Palestina och Syrien och tiden för detta är 8 000 år före Kristus.
Därifrån har kulturformen spritt sig österut, till Zagrosbergen, på
gränsen mellan Irak och Iran, västerut till Anatolien och söderut till
Nildalen i Egypten. Genom influenser från Anatolien uppstod på
Balkan för cirka 6 000 år före Kristus Europas äldsta åkerbrukskultur,
benämnd efter Starčevo i Serbien och Körös i Ungern.
För cirka 5 000 år före Kristus är den bandkeramiska kulturen utbredd
över hela Mellaneuropa, och cirka 4 000 år före Kristus kommer
jordbruket till oss i Skandinavien genom trattbägarkulturen.
Utsikten från grottmynningen är hänförande och år 2013 efter Kristus
känns mer som 8000 år före Kristus och hela tiden sjunger en vackert
utfärgad hane av den mindre flugsnapparen.
Mindre flugsnappare, ”Ficedula parva”, är en art i fågelfamiljen
flugsnappare. Den blir 11-12 centimeter lång och är gråbrun på
ovansidan och vit undertill. Utfärgade hanar har rostrött på strupen
och bröstet, medan honor och yngre hanar är beigevita där. Stjärtbasen
har vita fält på sidorna vilka syns tydligt och är en bra artkaraktär.
Arten häckar sällsynt i Sverige i frodiga, gärna fuktiga lövskogspartier
och trädgårdar, precis som här på Hindsens östra sida. Den övervintrar
för övrigt i södra Asien.
Lyssna på sången från den mindre flugsnapparen.
Det växte gott om vispstarr i klippbranterna och tillsammans med den
följer alltid den lilla vackra blåsippan som dock vid besökstillfället var
överblommad, men bladen avslöjade de stora mängderna som fanns.
Vispstarr, ”Carex digitata”, är en ganska lågväxt starr som bildar små
tuvor som tillväxer centralt från en kort jordstam. Stråna kan bli upp
till tre decimeter höga och har vinröda basala bladslidor. Bladen är
platta och upp till en halv centimeter breda. Arten har skilda han- och
honax och axsamlingen består av ett hanax och två eller tre honax, av
vilka vanligen ett når över hanaxet. Honaxen är uppåtriktade och
glesa.
Vispstarr är en av de vanligaste skogsväxterna i södra Sverige, men
saknas längst i norr. Den växer i torra löv- och barrskogar och den
första fynduppgiften är från Uppland och publicerades år 1732.
Artnamnet ”digitata” är latin och betyder ”med fingrar” och namnet
syftar på axsamlingens utseende.
Stenbräken, ”Cystopteris fragilis”, är en lågväxt, tuvad ormbunke med
kort och tjock jordstam och tunna ljusgröna blad.
Stenbräken har ibland delats i flera underarter eller varieteter som
skiljs genom skillnader i bladskivans flikighet och sporernas utseende.
Huvudvarieteten vanlig stenbräken, var. fragilis, som ni ser på bilden,
har taggiga sporer.
Stenbräken är vanlig i nästan hela landet och den växer som här på
något fuktiga berg och rasmarker, klippspringor och murar.
Ytterligare en hänförande och spännande vy från ”Rusarebogrottan”,
en ståtlig gammal gran har rasat men fastnat mot klipporna i en
fyrtiofemgradersvinkel och utgör i sig en viktig del av och för den
biologiska mångfalden i området. Området påminner om de gamla
lövurskogar som förr var vanliga även i våra trakter under
”bronsåldern”.
Blandad barr- och lövskog, den så kallade boreo–nemorala zonen,
eller södra barrskogsregionen, täcker Sydsverige upp till
Skånegränsen samt de baltiska staterna och Vitryssland. Den övergår i
det väst- och centraleuropeiska lövskogsområdet, nemorala zonen,
som österut sträcker sig i en kil till Uralbergen.
Bland skogbildande lövträd märks bok som här vid Rusarebo äng vid
Hindsens östra strand, som framför allt har en subatlantisk utbredning
och ofta bildar rena bestånd. Bokskogen har en karakteristisk
undervegetation av örter och gräs, vilka i stort sett följer bokens
utbredning.
Andra viktiga lövträd är arter av ek, ask, alm, avenbok, lind och lönn.
Ask, lind och skogsek är mer kontinentala än bok och förekommer
österut till mellersta Ryssland. Det europeiska lövskogsområdet är
generellt fattigare på trädarter än motsvarande områden i Nordamerika
och Ostasien, sannolikt en följd av istiderna. Nästan all skog i Europa
är tyvärr starkt kulturpåverkad därför är det av största vikt att bevara
den lilla rest av natur- och urskog som eventuellt finns kvar.
På väg tillbaka till bilen går jag över den bedövande vackra Rusarebo
äng och konstaterar att årets skörd med Sankt Pers nycklar, ”Orchis
mascula”, inte var den bästa och rikaste jag sett, kanske beror det på
senaste vintern eller snarare vargavintern.
Smörboll, ”Trollius europaeus”, är en kal, flerårig ört som kan bli upp
till sju decimeter hög. Stjälken är upprätt och ogrenad och bladen är
brett handflikiga, med sågad kant. Smörboll blommar under
sommaren, från maj till juli.
Artnamnet ”europaeus” är en latinisering av ”Europa” och namnet
smörboll syftar på den smörgula bollformade blomman. I Norrland
kallades den laxblomster då blomningen sammanföll med laxens
ankomst.
”I våra fjälltrakter frodas ymnigt denna synnerligen ståtliga växt samt
förlänar deras slätter och kullar genom sina gula, bjärt i ögonen
fallande blombollar ett högst tilltalande utseende. Ej sällan visar den
sig äfven vid stränder i skogsbygden.”
Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.
Smörboll har länsspecifika fridlysningsregler i följande län D, F, G, H,
K, M, O, T och U. Den 30 maj 2005 fattade Länsstyrelsen i
Jönköpings län beslut om nya regler för fridlysning i länet. Det
innebär att förutom de arter som är fridlysta i hela landet är fyra växter
fridlysta i Jönköpings län. Dessa arter är smörboll, safsa, murgröna
och fältgentiana.
Trevlig läsning! Får bli ett besök dit vid tillfälle.
Som alltid trevliga och intressanta.
Tack för att vi får läsa dina krönikor.
Mvh/Ken Frick