Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Lyngemadssjöns naturreservat.

Lyngemadssjöns naturreservat, del 1

Lyngemadssjöns naturreservat, del 1, en naturkrönika i 24 bilder från vårt
senaste naturreservat i Vaggeryds kommun som också delas med
Jönköpings kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juni 2013.

 

Runt Lyngemadssjön, som ligger nordost om samhället Hok i
nordöstra delen av Vaggeryds kommun på gränsen till Jönköpings
kommun, kan du uppleva en spännande och mycket varierad natur
med flerhundraårig skog, bergbranter, myrmark och en grotta. Miljön i
det nybildade naturreservatet ger många ovanliga fåglar, mossor och
lavar möjlighet att leva här. Om man har riktig tur kanske du får en
glimt av uttern i Hästgångsån. 

Ta gärna en tur i reservatets spännande natur. Tänk på att det kan vara
sankt på sina ställen och att terrängen är kuperad. Det finns goda
möjligheter att studera fågellivet då det i reservatet bland annat finns
en 2,5 kilometer lång strövstig och i områdets östra del går en gren av
Saab-Scanialeden.

Men var rädd om Lyngemadssjön och uppträd så att du inte stör
fågellivet, särskilt under häckningperioden på våren. Undvik till
exempel att komma i närheten av fågelbon.

På bilden ser man en vacker lavbevuxen häll med bland annat grå- och
gulvit renlav.

I reservatet växer barrskog, mest tall men gran förekommer också.
Medelåldern på tallskogen är 130 år men flera träd är över 200 år. På
de gamla träden växer tallticka, som trivs bäst på tallar som är äldre än
150 år. Rovfåglar bygger bon i de gamla och grova träden. Även
spillkråkan, som är kräsen med var den bygger bo, finns i området.
Spillkråkans bon återanvänds sedan av andra fåglar, till exempel
knipa, skogsduva och olika arter ugglor.

I granskogen är träden upp till 160 år gamla. Här växer flera ovanliga
mossor, till exempel vedtrappmossa, långfliksmossa och
stubbspretmossa.

Lite fakta om Lyngemadssjöns naturreservat säger att storleken är
cirka 165 hektar och ägare är Svenska staten.

Lyngemadssjön ligger i Vaggeryds och Jönköpings kommuner, öster
om Hokasjön cirka 30 kilometer söder om Jönköping.

Naturtyp är naturskog, äldre barrblandskog, skogbevuxen myr och sjö
och förvaltare är Länsstyrelsen i Jönköpings län. Här finns en mindre
parkeringsplats, informationstavla samt markerade stigar.

Observera att allemansrätten inte gäller fullt ut i naturreservatet.

Här ser man en av många så kallade nyckelarter, signalarter, i
området, illustrerad av den vackra skogshakmossan, ”Rhytidiadelphus
subpinnatus”. Det är en tydlig och iögonenfallande mossa med svagt
rödbrun stam och med blad som artnamnet antyder är bakåtböjda likt
små krokar eller hakar. I våra trakter har den ett så kallat medelhögt
signalvärde för skog med lång kontinuitet, det vill säga orörd sedan
lång tid.

Här ser man den stora och vackra björnmossan, ”Polytrichum
commune”, som är art i gruppen bladmossor. Det är en mörkgrön och
mycket storvuxen mossa som kan bli drygt 50 centimeter hög.

Mossan växer i stora, kuddformiga tuvor och sporhuset är mycket
stort, fyrkantigt och täckt av en mössa, precis som bilden visar.

De ganska stora, vanligen tillbakaböjda, bladen är syllika och har en
borstlik spets samt sågade kanter, vilket syns i förstoring.

Arten föredrar näringsfattig sumpskog och är allmän i hela Sverige,
och dess totala utbredning omfattar tempererade och kalla trakter både
på norra och på södra halvklotet.

Bilden visar arten stor revmossa, ”Bazzania trilobata”, som är en
bladlevermossa med kupade blad som är naggade i spetsen, de
påminner faktiskt lite om kräftstjärtar.

Skotten hos stor revmossa är som min bild visar Y-formigt grenade
och hos oss i Sverige är den vanligast i de sydvästra delarna.

Stor revmossa är dessutom Dalslands landskapsmossa.

I reservatet ligger en liten mosse och marken täcks då av växter som är
typiska för myrmarker, exempelvis vitmossor, lingon, blåbär, hjortron,
tranbär och skvattram.

Skvattram, ”Rhododendron tomentosum”, är en vintergrön buske som
kan bli upp till en och en halv meter hög och som har en stark
aromatisk doft.

Skvattram blommar i juni med vita blommor som sitter samlade i
flocklika klasar i grenspetsarna. Kronbladen är som bilden visar vita
och nästan helt fria från varandra, medan kronan hos andra ljungväxter
i familjen ”Ericaceae” oftast är tydligt sambladiga.

Skvattram har ofta betraktats som ett eget släkte, ”Ledum”, men detta
kan emellertid inte längre upprätthållas eftersom det visat sig att
skvattramarterna är nära besläktade med en sektion av det stora och
variabla släktet ”Rhododendron”. Från Grönland känner man
dessutom till intermediära, mittemellan, hybrider mellan skvattram
och lapsk alpros.

”Squatram-buskens lukt, hvilken strax om våren icke är obehaglig, blir
längre fram så stark att den kan orsaka hufvudvärk. Starkast kännes
den under varma sommardagar; hvar och en, som då botaniserat i
sådana kärr der busken växer, har säkerligen erfarit detta.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, är ett nedliggande ris med tunn och
krypande, rotslående stam och vackert rosaröda blommor. Kronan är
djupt kluven, nästan till basen, och kronbladsflikarna är helt
bakåtböjda och mellan sex till sju millimeter långa.

Tranbären kan användas bland annat till sylt och likör och enligt C. F.
Nyman år 1868 användes de kokta med honung mot mask hos barn,
och bären, ”Baccæ Oxycocci”, upptogs också i farmakopén.

Carl von Linné uppger år 1749 att ”af bären betjena sig Guldsmeder,
wid hwitkokningen af silfwer”.

Ibland behöver man lite hjälp för att kunna ta sig fram i den ”oländiga
terrängen” runt Lyngemadssjön.

Flyttblock, erratiskt block eller jättekast är ett större, isolerat löst
block med ett ursprung i fast berggrund långt från fyndplatsen. Det har
transporterats och avlagrats av inlandsisen eller i vissa fall av isberg
som kalvat loss från inlandsisen. Fynd av skandinaviska bergartsblock
i Mellaneuropa bidrog under tidigt 1800-tal till uppfattningen att
jorden utsatts för katastrofartade översvämningar.

I och med glacialteorins genombrott i mitten av 1800-talet uppfattas
nu flyttblocken som ett resultat av inlandsisarnas transport.

Flyttblock är inom folktron ofta förknippade med övernaturliga väsen,
så som fallet är med Trollastenen norr om Trolle-Ljungby i Skåne och
bland de största svenska flyttblocken kan nämnas Botsmarksstenen i
Västerbotten, Edmanstjärnsstenen i Hälsingland, Ulvsundastenen i
Södermanland och Ragnhildsstenen i Härjedalen.

Kanske är det stormarna Gudrun och Per som varit i farten här också.
Skogen ligger som ett ”plockepinn” men död ved lever och är en
förutsättning för en stor del av vår biologiska mångfald.

Lyngemadssjöns vattenyta varierar kraftigt över året och här ser vi en
vik av sjön som nu är helt torrlagd, endast vegetationen avslöjar nu att
här emellanåt finns ett vattendjup.

Lyngemadssjön är som sagt en uppdämning av Hästgångsån och har
fått ge namn åt hela naturreservatet. Sjön är näringsfattig och färgas
brun av humusämnen och antalet öar i sjön varierar något då
vattennivån höjs och sänks i kraftverksdammen längre söderut.

Trådtåg, ”Juncus filiformis”, är en späd, flerårig art med krypande
jordstam. Stråna blir upp till fyra decimeter höga och är omkring en
millimeter tjocka och till synes bladlösa.

Arten blommar i juli-augusti, blomställningen är liten, ganska gles och
har ett mycket långt stödblad vilket gör att blomställningen ser ut att
sitta mitt på strået.

Artnamnet ”filiformis” kommer av latinets ”filum” för ”tråd” och
”formis” för ”form”, namnet betyder sålunda trådformad och syftar på
det smala strået.

”Trådtågen är lätt igenkänd på sina släta strån (J. lævis etc. Bauh.),
hvilka äro så svaga att de knappt bära sig…

 …Af stråen kunna fina små mattor (bordsmattor o. d.) flätas.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Blåsstarr, ”Carex vesicaria”, är en relativt storväxt starr som kan bli
nästan en meter hög. De två eller tre honaxen, varav bilden visar ett, är
stora, gula och uppåtriktade, men de nedre blir med tiden hängande.

Artnamnet ”vesicaria” kommer av latinets ”vesicosus” som betyder
”med blåsor” och syftar på de till synes uppblåsta fruktgömmena.

”Det så kallade Lappsko gräset är icke någon wiss Starrart, ehuru
Blåsestarren, CAREX vesicaria, allmännast dertil anwändes. Lapparne
taga bladen af de större Starr-arter, torrka dem, kamma dem på en
Järn- eller Hornkam, och gnugga dem sedermera imellan händerne, at
de bli mjuke, lägga dem i sina skor och wantar, för at bewara sig för
köld, skaf och stötar.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vasstarr, ”Carex acuta”, är en tämligen högväxt starr med krypande
jordstam och mörkgröna, långa och slaka blad.

Vasstarr kan bilda stora bestånd men bildar inga tuvor som den
snarlika arten bunkestarr, ”Carex elata”.

Artnamnet ”acuta” kommer av latinets ”acutus” för ”vass” och syftar
på den vasst kantade stjälken.

”På många starrängar är Hvasstarren bland de ymnigast gräsen och
uttränger småningom de andra, hvarigenom det hö, som på sådana
ängar vinnes, blir allt sämre och sämre. Emellertid är den nyttig så till
vida som dess starka och talrika rötter binda lös mark och gungdy, så
att den slutligen tillvallas och blir tjenlig att bära bättre grässlag.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Vissa öar är bergknallar och kan sticka upp mer än 10 meter över
vattenytan och på öarna växer knotiga tallar varav en del är hela 300
år gamla.

Naturvårdsbränning har skett på fem öar i naturreservatet
Lyngemadssjön. Bränningen är en del i den planerade skötseln av
reservatet och syftet är att hålla tillbaka granar i området, samt att
skapa bra miljöer för spirande lövträd och sällsynta insekter.

Tallarna och många av de svampar och insekter som lever i gamla
tallskogar är beroende av att det brinner i skogen med 20-50 års
mellanrum. Men nu är det länge sedan det brann i skogarna vid
Lyngemadssjön.    

De senaste 250 åren har de brandgynnade arterna fått allt svårare att
överleva och en av de viktigaste naturvårdsåtgärderna som man kan
göra i tallskogar är därför att genomföra kontrollerade bränningar.

Vid Lyngemadssjön häckar bland annat storlom, fiskgjuse, drillsnäppa
samt kricka och i området finns även den numera hotade entitan.
Under sommaren är rastande vadare en vanlig syn som till exempel
gluttsnäppa och skogssnäppa. I sjön simmar bland annat abborre,
gädda och benlöja.

Där Hästgångsån mynnar i Lyngemadssjön finns dessutom en grotta
som kallas ”Skomakarens kammare” då det sägs att en skomakare
gömde sig i grottan då han inte ville vara med och strida i ett av
Sveriges många krig mot Danmark. Denna måste jag hitta och
föreviga vid ett annat besök.

Bilden visar ett antal fiskmåsar som rastade och kanske till och med
häckade på öarna i Lyngemadssjön.

De mörka vattnens gula näckros lyser likt en liten sol på den oroliga
ytan av denna flytande väta.

Gul näckros, ”Nuphar lutea”, är en flerårig vattenväxt med långa
blom- och bladskaft samt stora flytblad och gula blommor. Arten är
känd sedan medeltiden och rotstocken kan användas till nödbröd.

Artnamnet ”lutea” är latin och betyder ”gul” och namnet syftar
naturligtvis på blommornas färg.