Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Apladalen.

Apladalen i Värnamo, del 3

Apladalen i Värnamo, del 3, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder
från det vackra och ovärderliga natur- och kulturområdet mitt i
Värnamo stad.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av månaden
september, året 2014. Bilderna är klickbara.

 

Låt mig inledningsvis få ge Er adressen till en gammal film från år
1920 som visar Värnamo med omgivningar, den är mycket sevärd
och mycket har hänt på de 94 år som gått sedan inspelningen.
Klicka här.

Den mycket vackra Apladalen i Värnamo är en natur- och
hembygdspark som kännetecknas av lummig och biologiskt rik natur
med vackra stigar.

Enligt traditionen ska Apladalen ha varit en av ortens vänaste
lövängar med mycket ek och vildapel och både slåtter och lövtäkt lär
ha förekommit.

Handlingarna från laga skiftet år 1859 styrker den tidigare
markanvändningen när området övergick till Värnamo Prästgård.

År 1920 bildades Värnamo Hembygdsförening och år 1951
förvärvade dåvarande Värnamo stad Apladalen.

Apladalen är också känd för att den nämns i Värnamovisan som är
skriven av Algot Fogelberg och Arvid Lindström.

I parken finns hus från 1700- och 1800-talen, bland annat en
prästgård som idag är hembygdsmuseum.

Utanför denna prästgård finns en intressant örtagård men det finns
även hägn med olika djur i parken såsom getter, får, kaniner och
höns.

Parken har dessutom en utomhusscen där det spelas musik på
somrarna.

Den mycket natursköna Apladalen är svagt kuperad och består av ett
svämsandsområde som är genomdraget av en djupt nedskuren
bäckfåra med kraftfulla meandrar där Kröcklebäcken finner sin väg
till ån Lagan.

Professorn och jägmästaren Edvard Wibeck i Tånnö konstaterade att
fågelvägen mellan bäckens in- och utlopp i Apladalen bara är cirka
500 meter, medan bäckens verkliga lopp är nära 1 500 meter långt.

Avlagringarna av sand och lera har på sina ställen en mäktighet av
90 meter och denna svämsand avlagrades efter inlandsisens
avsmältning, sannolikt av Lagan vid sitt utlopp i den forna, då
betydligt större Vidöstern.

För ungefär 3 000 år sedan hade Lagan sitt utlopp i Vidöstern vid
just dagens Apladalen.

Det finns flera mäktiga ekhögstubbar som håller en spännande
biologisk mångfald men de är också vackra monument från en
svunnen tid.

Flera av de döda ekhögstubbarna innehåller en rik svampflora och
här ser man den ovanliga oxtungsvampen som växer vid basen på
eken cirka 50 meter norr om statyerna av Per och Kersti.

Per och Kersti föddes båda år 1702 och dog 72 år senare år 1774, de
möttes på en mässa och blev förälskade och bestämde sig för att de
skulle gifta sig och bilda familj samt köpa en liten gård men innan
detta skulle kunna bli verklighet var de tvungna att spara pengar.
Paret bestämde därför att de skulle träffas på kyrkbacken vid
solnedgången året efter.

De jobbade flitigt och sparade under det kommande året men
eftersom Sverige var i krig så betalades deras arbete med så kallade
nödmynt.

Efter ett år så möttes ungdomarna igen och trodde att de hade råd att
gifta sig och köpa en liten gård kom länsmannen och berättade att
kopparmynten var värdelösa och deras drömmar gick åter i kras.

Paret var fortfarande stark förälskade och kärleken besegrar allt, de
bestämde att de skulle träffas om 6 år igen på exakt samma plats.

Efter 6 år så träffades de igen och nu hade samlat ihop tillräckligt
med ”riktiga” pengar och skulle gifta sig 2 maj 1731 och vigas av
Elias Wiesel men då han tyvärr hastigt gick bort vigdes de istället av
hans son Samuel Wiesel.

Per och Kersti fick sju barn, tre av dessa var pojkar, varav en avled i
tidig ålder, och fyra flickor.

Kersti avled 10 mars 1774, 72 år gammal, och samma år i december
avled även Per, också han 72 år gammal.

Ytterligare en bild på den ovanliga oxtungsvampen vid statyerna av
Per och Kersti och för att förtydliga det hemska lurendrejeriet med
nödmynten som drabbade det svenska folket och Per och Kersti
kommer här förklaringen.

I Sverige avses med nödmynt de kreditmynt som präglades under
Karl XII:s regering mellan åren 1715 till 1719.

Georg Heinrich von Görtz, kungens rådgivare, fick i uppdrag att
förbättra den svenska ekonomin då Karl XII behövde 40 miljoner
daler silvermynt till sin nya armé, som var den tredje, för att kriga
mot Norge.

Eftersom Görtz inte kunde beskatta folket mer, drog han in alla
koppar- och silvermynt, och gav istället ut nödmynt.

Mynten skulle vardera motsvara värdet på 1 daler silvermynt men de
var i själva verket kopparmynt av femte storleken med vikter på bara
mellan 3,6 och 7,2 gram och för att motsvara metallvärdet skulle de
behövt väga 756 gram styck.

Det var tänkt att varje ny typ av nödmynt skulle inlösas av staten
med ett nytt nödmynt som därefter skulle gälla som betalningsmedel.
I slutänden skedde inte detta utan det cirkulerade flera olika nödmynt
i Sverige samtidigt.

Myntämnena tillverkades i Avesta och präglades i Stockholm och de
hade varken kungens namn eller Sverige inpräglat. Istället fick de en
bild och namn som Flink och Färdig och Jupiter med mera.

Staten fick nu in ädelmetaller och kunde omvandla dem till pengar
utomlands och Görtz hade räknat ut att det skulle gå att göra cirka
2 miljoner nödmynt, för att det insamlade metallvärdet skulle finnas
kvar som säkerhet, så att lånegarantier och anseendet till den svenska
staten uppehölls.

Görtz åkte utomlands, för att handla krigsmateriel och då präglades
på kungens order fler nödmynt och omkring år 1718 började
nödmynten att sjunka i värde, då värdet på de utgivna mynten nu
bara motsvarade något över 20 miljoner daler silvermynt.

Över 42 miljoner mynt hade tillverkats och cirka 25 miljoner av dem
var fortfarande i omlopp vid Karl XII:s död i november år 1718.

Hela systemet med nödmynt föll ihop och Görtz fick skulden och
dömdes till döden och avrättades den 19 februari 1719.

Det är inte belagt att Görtz var upphovsman till nödmynten, men
som kungens rådgivare och ansvarig när de infördes fick han bära
skulden för den ekonomiska katastrof som följde.

Enligt en förordning per den 23 april år 1719 skulle alla nödmynt
fram till 1 juni samma år insamlas, och ägarna ersättas med halva
deras värde.

Av detta värde erhöll man 2 öre silvermynt i kontanter och 14 öre
silvermynt i form av en skriftlig försäkringssedel att staten, när
möjlighet fanns, skulle betala 14 öre silvermynt per daler.

Alla hann inte eller hade inte möjlighet att registrera sina nödmynt
på detta sätt och för kvarstående nödmynt gällde fortfarande bara för
2 öre silvermynts värde.

År 1723 kom en ny förordning, där de som inte erhållit
försäkringssedlar år 1719 nu kunde få sådana för sina mynt.

Efter detta kom de i cirkulation kvarstående nödmynten från år 1724
att gälla för 1 öre kopparmynt. Omkring 85 % av försäkringssedlarna
kom med tiden att återbetalas, vissa dock så sent som in på 1760-
talet.

Många av nödmynten överpräglades under dessa år som 1 öre
kopparmynt och släpptes på nytt ut i cirkulation, dessa kom att vara
giltiga betalningsmedel fram till år 1875, då Sverige antog det
svensk-danska kronsystemet.

Bilden visar arten oxtungsvamp, ”Fistulina hepatica”, som är
rödlistad som nära hotad, NT. Oxtungsvampen är en ettårig,
hattbildande ticka vars fruktkroppar är mer eller mindre vidväxta
eller har en kort, sidoställd fot och vanligen 10–30 centimeter breda.

Hattens ovansida är orangeröd till mörkt rödbrun, först borstig eller
med små papiller, senare slät och slemmig.

Undersidan har tätt ställda, fria rör, först vitaktiga till blekt gulaktiga,
senare brunröda till bruna.

Som färsk är svampen köttig och saftig och den utsöndrar vinröda,
saftdroppar både på hattens ovan- och undersida eller då man skär i
den.

Det är en sällsynt eller tämligen sällsynt art som dock lokalt kan vara
något vanligare och den uppträder inom hela ekens naturliga
utbredningsområde i Sverige.

Oxtungssvampen är en svag parasit som växer på stambaser, stubbar
och rötter av gamla levande och som här på döda ekar.

Den påträffas i löv- och blandskog, allé, hagmark och park och dess
fruktkroppar bildas ofta på trädets basala delar och grövre rötter men
kan sitta betydligt högre upp på stammen eller på grova grenar.

Svampen kan fortsätta att bilda fruktkroppar på fallna träd och
stubbar och orsakar brunröta och anses tillsammans med
svaveltickan, ”Laetiporus sulphureus”, vara huvudorsaken till ihåliga
ekstammar.

Varje ek rymmer troligtvis bara en genetiskt unik svampindivid och
fruktkropparna är kortlivade, men mycelets livslängd kan vara lång,
potentiellt lika lång som eken finns kvar.

Arten hotas av avverkning av värdträd och passande värdträd runt
fyndplatserna och hotas på lång sikt av att olikåldriga bestånd med
grov ek i hagmarks- och skogsmiljö avverkas och försvinner.

Ytterligare en gammal och vacker ekhögstubbe, i östra delen av
Apladalen. Den producerar varje säsong en mängd fruktkroppar av
arten svavelticka, ”Laetiporus sulphureus”, men ”aldrig” några
oxtungsvampar, ”Fistulina hepatica”, eller koralltickor, ”Grifola
frondosa”, som flera av de andra ekhögstubbarna, man undrar varför.

Bara den döda ekveden är ett konstverk i sig och borde kunna platsa
på Vandalorum som ett bevis på naturens eget konstskapande.

Ännu en bild på ekhögstubben i Apladalens nordöstra del inte långt
från nästa bilds milsten. Den är skyddad med en plåt på toppen mot
röta och samtidigt dekorerad med en fågelholk som samtidigt kan
härbärgera fladdermöss.

Milstenens text och budskap är ”GIII 1 MIL F.V. HAMILTON L:
HÖFDINGE”

Utmed vägarna fanns milstenar eller milstolpar – våra föregångare
till vägmärken. I Sverige användes milstenar från 1649 års
Gästgivarordning till 1890-talet för att markera avstånd längs
landsvägar och senare häradsvägar. Vanligen sattes en större stolpe
upp vid varje hel mil och mindre stolpar som markerade halva eller
fjärdedels mil. På sina håll sattes två trästolpar upp på helmilsplats,
en på var sida vägen. Det är då svensk gammal mil som avses, vilket
motsvarade 18000 alnar, alltså cirka 10 688 meter.

Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning
av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från
Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder.
Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket
skapade viss förvirring.

Milstolparna är oftast försedda med kunglig krona och monogram,
miltalet, såsom 1 mil, 1/2 mil, 1/4 mil, landshövdingens namn samt
ibland även årtalet.

Genom den nya Väglagen år 1891, och som trädde i kraft fyra år
senare år 1895, upphörde föreskrifterna om milstolpars uppsättande.
På 1870-talet infördes den nuvarande millängden, det vill säga, 1 mil
är lika med 10 kilometer. Milstolpar är genom fornminneslagen år
1942 lagskyddade fasta fornminnen och får inte utsättas för någon
åtgärd utan Länsstyrelsens skriftliga medgivande.

Milstenar finns vanligvis inritade på Generalstabskartan från år
1875.

Fredric Ulric Hamilton, född den 27 oktober 1735, död 26 augusti
1797, var en svensk landshövding, stenens text ger U som V, ”GIII 1
MIL F.V. HAMILTON L: HÖFDINGE”, är med andra ord, ”GIII 1
MIL F.U. HAMILTON L: HÖFDINGE”. GIII står för kung Gustaf
den tredje

Friherre Hamilton blev volontär vid Livgardet 1738, kvartermästare
vid Västgöta kavalleriregemente 1750, fänrik vid Hamiltonska
regementet 30 mars samma år, kornett vid Västgöta kavalleri 1752
löjtnant 28 februari 1754. Han erhöll avsked 1758. Hamilton blev
kammarherre hos Kungl. maj:t 1761, hos kronprinsen 1762,
hovmarskalk och överkammarherre hos kronprinsessan 1766.

Hamilton blev landshövding i Jönköpings län 2 juli 1778. Hamilton
blev ledamot av Patriotiska sällskapet 1779. Han erhöll på begäran
avsked 4 februari 1795.

Hamilton blev riddare av Svärdsorden 28 april 1770 och kommendör
av Nordstjärneorden 1 september 1782.

Fredric Ulric Hamilton var son till hovmarskalken Carl Fredrik
Hamilton och hans första fru Christina Brahe, dotter till
generalmajoren Abraham Brahe.

Han gifte sig med Hedvig Maria Taube, dotter till amiralen och
landshövdingen Didrik Henrik Taube och Jakobina Sparrsköld.

Lista över landshövdingar i Jönköpings län.

1634–1636: Bengt Kafle (1580–1636), Jönköpings och Kronobergs
län

1636–1639: Bengt Bagge, 1594–1660, Jönköpings och Kronobergs
län, kvarstod i Kronoberg till 1653

1639–1645: Knut Soop (1597–1648)

1645–1653: Bengt Eriksson Ribbing (1609–1653)

1653–1658: Gustaf Posse (1626–1676), Jönköpings och Kronobergs
län 1654–1658

1658–1663: Johan Printz (1592–1663)

1663–1672: Gustaf Ribbing (1613–1693), Jönköpings och del av
Kronobergs län 1670–1672

1672–1685: Hans Georg Mörner (1623–1685), Jönköpings och del
av Kronobergs län 1672–1674, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar
län 1679–1680, Jönköpings och Kronobergs län 1680–1685

1675–1677: Harald Strömfelt (1639–1707)

1677–1680: Augustin Leijonsköld (1632–1682)

1685–1687: Robert Lichton (1631–1692), Jönköpings och
Kronobergs län 1685–1687

1687–1693: Erik Dahlbergh (1625–1703)

1693–1696: Nils Gyllenstierna (1648–1720)

1696–1716: Mårten Lindhielm (1638-1720)

1716–1718: Georg Reinhold Patkull (1656–1723)

1718–1727: Anders Eriksson Leijonhielm (1655–1727)

1728–1746: Johan von Mentzer (1670–1747)

1747–1751: Anders Tungelfeldt (1681–1751)

1751–1762: Ludvig von Saltza (1685–1763)

1762–1778: Claes Erik Silfverhielm (1725–1792)

1778–1795: Fredric Ulric Hamilton (1735–1797)

1795–1801: Erik Johan De la Grange (1734–1807)

1801–1805: Johan Axel Stedt (1756–1805)

1805–1815: Erik Gustaf Boije (1763–1815)

1815–1835: Lars Hierta (1762–1835)

1835–1855: Claes Gabriel Bergenstråhle (1787–1864)

1856–1870: Arvid Gustaf Faxe (1799–1882)

1870–1888: Carl Ekström (1818–1903)

1888–1892: Robert Dickson (1843–1924)

1892–1906: Hjalmar Palmstierna (1836–1909)

1906–1922: Fredrik Pettersson (1855–1949)

1922–1934: Carl Malmroth (1874–1934)

1923–1924: Jacob Spens (1861–1943)

1934–1937: Felix Hamrin (1875–1937)

1938–1957: Olle Ekblom (1892–1978)

1957–1963: Allan Nordenstam (1904–1982)

1964–1979: Sven af Geijerstam (1913–1990)

1980–1997: Gösta Gunnarsson (född 1938)

1998–2004: Birgit Friggebo (född 1941)

2004–2010: Lars Engqvist (född 1945)

1 september 2010–sittande: Minoo Akhtarzand, född 1956

Bilden visar en svavelticka, ”Laetiporus sulphureus”, som här växer
på en eklåga. Arten är en svampart av typen tickor och den växer på
trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå
en vikt av upp till 10 kilo.

Den är en av få trädsvampar som är användbar som matsvamp, och
den engelska sidobenämningen ”Chicken-of-the-woods”, på svenska
”Skogens kyckling”, syftar på svampköttets likhet med kycklingkött.

Svampens matvärde är dock omdiskuterat, på grund av vissas
människors överkänslighet för svampen och enstaka förgiftningsfall
har också förekommit.

Svaveltickan är som ung klart svavelgul- till orangefärgad, något
som gett den dess namn, bildens svavelticka har dock nått ”bäst före
datum”.

Ytterligare några bilder på oxtungsvampen, denna gång på en
liggande eklåga. Matvärdet hos denna art anses som ganska lågt i
Sverige, men den uppskattas dock av vissa personer.

Man ska i så fall lägga den i blöt över natten, skuren i
centimetertjocka skivor, stek den sedan tillsammans med lök, och
oxtungsvampen ska då uppenbarligen ha ett tuggmotstånd som
mycket påminner om kött.

Bilden visar svamparten syrlig fjällskivling, ”Lepiota cristata”,
denna svamp är oätlig men den ingår i samma familj som arten stolt
fjällskivling, ”Macrolepiota procera”, som däremot är en mycket god
matsvamp.

Fjällskivlingar är ett gemensamt namn på flera släkten
basidiesvampar i ordningen ”Agaricales”. De är hattsvampar med
fjällig, kornig eller mjölig hattovansida, oftast vita, ibland dock med
färgade skivor och sporer samt ofta ring på foten. Totalt finns i
Sverige drygt 30 arter fjällskivlingar.

Till släktet puderskivlingar ”Cystolepiota” förs bland annat arten
flockig puderskivling, till släktet fjällskivlingar ”Lepiota” förs bland
annat arterna gulflockig fjällskivling och rostfjällskivling samt
bildens art syrlig fjällskivling, till släktet ”Leucoagaricus” förs bland
annat arten champinjonfjällskivling, till släktet veckskivlingar
”Leucocoprinus” förs bland annat arten gul veckskivling, till släktet
parasollskivlingar ”Macrolepiota” förs bland annat arterna rodnande
fjällskivling och stolt fjällskivling och slutligen till släktet
stoftskivlingar ”Melanophyllum” förs bland annat arten
granatskivling.

Denna liggande ekbjässe är helt ”nedlusad” med honungsskivlingar,
”Armillaria mellea”, i olika nedbrytningsstadier och stanken av
rutten svamp är verkligen inte angenäm.

Honungsskivlingarna från förra bildens ekjätte sprider sig även ut i
omgivande gräsmatta och arten räknas numera som ett komplex med
cirka sex olika arter i Norden.

Svampens mycel kan bli mycket stort och hos de största kända
exemplaren av arten har detta brett ut sig över områden som omfattar
flera kvadratkilometer och uppnått en uppskattad vikt på över
100 ton. Dessa exemplar har påträffats i skogar i Nordamerika och
bedöms vara de största levande organismerna på jorden, blåvalen
inräknad.

Honungsskivlingens mycel är svagt självlysande, vilket kan iakttas i
mörker. Fenomenet, som kallas bioluminiscens, har gett upphov till
beteckningen ”lysved” eller ”trollved” för den döda ved som blivit
självlysande på grund av svampangreppet.

Honungsskivlingen, den bruna och stora svampen på bilden, sprider
sig genom sporer och genom svarta, snörliknande mycelsträngar, så
kallade rhizomorfer, vilka syns tydligt på ekveden i bakgrunden.

Spridningen sker huvudsakligen genom dessa svarta rhizomorfer.
Dessa breder ut sig under markytan och kan infektera nya träd och
buskar genom kontakt med deras rötter.

Träd som försvagats genom skador, torka eller sjukdom är särskilt
mottagliga för sådana angrepp.

Spridningen genom sporer är naturligtvis också betydelsefull främst
därför att svampen därigenom kan sprida sig till avlägsna, tidigare
helt oinfekterade områden dit rhizomorferna, vars tillväxttakt är
cirka en meter per år, inte kan nå.

Den tre små ljusa svamparna är arter i släktet ”Mycena”, hättor, och
som ingår familjen ”Mycenaceae” eller familjen ”Favolaschiaceae”,
beroende på vem man frågar, artbestämning av hättor är mycket
svårt och jag ber därför att få avstå i detta fall.

Den väldiga ekstubben är full av honungsskivlingar och brottytan på
ekstammen har nedtill höger ett antal mer eller mindre förruttnade
svaveltickor.

Längst ner till höger på ekstammen håller en ekticka, ”Phellinus
robustus” på att växa sig stor och robust, därav det latinska
artnamnet ”robustus”.

Apladalen i Värnamo är verkligen en rofylld och vacker plats, den är
verkligen ”ögonbedövande vacker”. Här bildar Kröcklebäcken en
liten damm innan vattenhjulet och här växer bland annat arten
flotagräs, ”Sparganium gramineum”, som ser ut som långa flytande
grässtrån på vattenytan fast arten tillhör kaveldunsväxterna.

Artnamnet ”gramineum” kommer av latinets ”gramen” för ”gräs”
och syftar på att bladen liknar gräsblad.

Den lilla gröna skylten säger ”Evighetsträd Linné 2007″ kanske
därför att jag stod just här i Carl von Linnés skepnad under 300-
årsjubiléet av hans födelse år 2007 och talade inför folket.

Avslutningsvis kommer här två bilder från de gamla och mäktiga
tallarna på Folkets park i Värnamo. Dessa ståtliga furor producerar
varje år ett antal märkliga blomkålssvampar.

Blomkålssvampen, ”Sparassis crispa”, är en ätlig svamp som växer i
tallskog som parasit på roten eller stammen på gamla tallar.

Svampens fruktkropp består av en mycket liten fot, bara några få
centimeter, och en mångflikig och månggrenad struktur som
knappast kan kallas för ”hatt”.

Svampens struktur påminner om blomkål eller hjärnvindlingar och
svampen kan växa till 20-30 centimeters storlek, men även större
exemplar förekommer och säsongen är mellan september-oktober.

Den mjälla smaken och lena konsistensen gör blomkålssvampen till
en utmärkt matsvamp, men svampens månggrenade struktur gör den
svår att rensa från insekter som kryper i den och jord som svampen
vuxit igenom.

Enklast rensas blomkålssvampen genom att låta den ligga i vatten ett
tag, ett stänk vinäger i vattnet får dessutom eventuella inkrupna
insekter att krypa ut.

Tack för denna gång och på återseende!