Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Boglös.

Boglös södra, gården Rota, 1/8 mantal

Boglös södra, gården Rota, 1/8 mantal, en natur- och kulturkrönika i
19 bilder från en plats som egentligen inte längre finns och vars
historia för alltid är begraven på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 1 april 2013.

Det är den långa vintern, vintern utan slut, nätterna är mycket kalla
men dagarna behagliga med temperaturer upp emot tio plusgrader.

Två kraftfulla högtryck över Skandinavien och västra Ryssland
blockerar effektivt de atlantiska lågtrycken med den milda och fuktiga
luften och drar istället ner den kalla arktiska vinden.

Så har det varit sedan vecka åtta, nu är det måndagen den första april,
vecka fjorton, och jag tycker att det får vara nog.

Bilden är tagen norr om ljungheden på Skillingaryds skjutfält och den
vackra vippan från förra sommaren är ett gräs av arten brunrör,
”Calamagrostis purpurea”.

Först trodde jag att det var en eroderad Vaggerydssyenit men det
visade sig vara en granatträff på graniten, förmodligen med en 10,5
centimeters artillerigranat eller möjligen en 7,5 centimeters
granatkastarprojektil. Hade det varit en 15,5 centimetersgranat hade
skadan på graniten varit mycket större.

Här ser ni en av de många små granitkullar som utgör målområdet
Spännebergen på Skillingaryds före detta artilleriskjutfält.

Artilleriets organisation var som störst i början av 1960-talet men år
1962 kom Göta artilleriregemente, A 2, i Göteborg att avvecklas.
Smålands artilleriregemente, A 6, ”mitt” regemente, avvecklades år
1985 i samband med försvarsbeslutet år 1982.

Som en direkt följd av försvarsbeslutet år 1996 avvecklades Svea
artilleriregemente, A 1, i Linköping och Norrlands artilleriregemente,
A 4, i Östersund och efter försvarsbeslutet år 2000 avvecklades
Wendes artilleriregemente, A 3, då i Hässleholm, och Gotlands
artilleriregemente, A 7.

Bergslagens artilleriregemente, A 9, i Kristinehamn och Norrlands
artilleriregemente, A 8, i Boden var de två förband som återstod år
2000, dock reducerades redan den 1 juli år 2000, A 8 till en
artilleribataljon ingående i Norrbottens regemente, I 19.

Som enda kvarvarande aktiva regemente inom artilleriet antog
Bergslagens artilleriregemente den 1 juli år 2000 namnet efter det
ursprungliga Artilleriregementet och hade inledningsvis sitt säte i
Kristinehamn. Stommen inom det nya regementet utgjordes av
Bergslagens artilleriregemente, Artilleriets Stridsskola, ArtSS, men
även av delar ur det nedlagda Värmlands regemente, I 2, och
Värmlandsbrigaden, IB 2.

Vid den här tiden utbildades varje år en full artilleribataljon med
Haubits 77B. Tre bataljoner utbildades i Kristinehamn, Bergslagens,
Svea och Wendes artilleribataljon. Regementet förvaltade sex stycken
övnings- och skjutfält, det vill säga, Älvdalen, Villingsberg, Horssjön
samt så kallade närövningsfält i Kristinehamn, Falun och Örebro.

Haubits 77 är en svensk 15,5 centimeters fälthaubits utvecklad av
Bofors. Pjäsen finns i två versioner Haubits 77A och exportversionen
Haubits 77B. Haubits 77A utgick ur den svenska krigsorganisationen i
samband med Försvarsbeslutet år 2000, dock kvarstod en del i reserv
medan övriga skrotades och sedan Försvarsbeslutet år 2004 är pjäsen
helt avförd från Försvarsmakten.

Bofors utvecklade då en ny version av Haubits 77 som benämndes
Haubits 77B. Denna gick även på export, bland annat till Indien på
1980-talet då en omfattande mutskandal upptäcktes, den så kallade
Boforsaffären. Pjäsen 77B hade fått något längre skottvidd dock på
bekostnad av eldhastigheten.

I samband med Försvarsbeslutet år 2000 kom Haubits 77B att bli den
enda pjäsen som upptogs i den nya krigsorganisationen, då både
Haubits 77A och Bandkanon 1C successivt avvecklades. Under år
2011 utgick dock pjäsen 77B helt från svenska Försvarsmakten, då
pjäsen tas i anspråk och byggs om till Artillerisystem 08, där både
Sverige och Norge valt att anskaffa 24 pjäser vardera.

Genom försvarsbeslutet år 2004 beslutades en reduceringen av
artilleriet där Norrlands artilleribataljon skulle avvecklas den 31
december år 2005 och Artilleriregementet tillsammans med
Artilleriets stridsskola, ArtSS, skulle omlokaliseras från
Kristinehamns garnison till Bodens garnison och med ny organisation
som skulle gälla från den 1 januari år 2006.

Omlokaliseringen av regementet påbörjades den 31 augusti år 2005
genom att regementsstaben flyttade. Regementet kom i Boden att
överta kaserner som tidigare har tillhört Norrbottens artillerikår, A 5,
och senare Norrlands signalkår, S 3. Norrlands artilleribataljon
överfördes från Norrbottens regemente, I 19, till Artilleriregementet
den 1 januari år 2006.

I samband med detta blev förbandet Sveriges enda aktiva inom
artilleriet. Efter regementets flytt kvarstod bara en
avvecklingsorganisation i Kristinehamn fram till och med den 30 juni
år 2006, då all militär verksamhet var avvecklad.

Uppe på förra bildens Spänneberg växte gärdsgårdslav, ”Cetraria
sepincola”, på en liten björkgren. Denna lav är en art i gruppen
bladlavar och den bildar små, glänsande bruna, uppemot 1 centimeter
breda, kuddlika rosetter. De sköldformiga fruktkropparna,
apothecierna, sitter talrikt och tätt i kanten på bålflikarna. Arten är
allmän i hela Sverige utom den allra sydligaste delen, växer på tunna
kvistar av björk, precis som här, men också på barklös ved, till
exempel gärdsgårdar och därav namnet, men också någon gång på
sten.

Det gamla betongvärnet, eller betongbunkern, väl kamouflerat av
skogen, är vackert dekorerat med mossor och lavar men på insidan
även med stalaktiter och stalagmiter. En och annan granatträff har det
också överlevt.

Bilden visar en resupinat ticka, förmodligen av arten klibbticka,
”Fomitopsis pinicola”, på en död grangren från en fallen granjätte.  En
resupinat fruktkropp av en svamp är helt vidvuxen mot underlaget
med sin ovansida.

Nu är vi framme vid Boglös, södra gården Rota men inte mycket
minner längre om fornstora dagar då platsen myllrade av liv, sorgligt
men sant. Till och med asparna tycks stå i givakt för de ”nya” ägarna
allt medan granarmén i bakgrunden marscherar vidare in i de gamla
inägomarkerna.

Under en rotvälta av en sälg växte ett antal rottickor, ”Heterobasidion
annosum”, väl kamouflerade av grus och sand. Den svagt mossgröna
fällningen till höger om rottickorna är en lav som heter ärgnål. Hade ni
kunnat förstora bilden hade ni sett tusentals av de små ”nålarna”. Vill
ni se dem på nära håll läs då min krönika ”Skillingaryds skjutfält,
sportlovet februari 2008”, inlagt på SNU den 16 februari 2008. 

Ärgnål, ”Chaenotheca furfuracea”, är en lavart som först beskrevs av
Carl von Linné och fick sitt nu gällande namn av Leif Tibell, professor
i systematisk botanik i Uppsala. Ärgnål ingår i släktet ”Chaenotheca”,
och familjen ”Coniocybaceae”.

Bilden visar rottickans undersida, svampen förekommer i två former
S-form eller Spruce, och P-form, Pine. S-formen angriper i första hand
gran och den finns i hela landet. P-formen angriper tall, men dessutom
andra barrträd, även gran, och lövträd vilket innebär att bildens
rotticka bör vara av P-formen eftersom den växer på en sälg.

P-formen förekommer allmännast i södra Sverige, men finns även i
mellersta Sverige. Fruktkroppen är flerårig och sprider sporer vid
plusgrader. Sporerna angriper i färska sår på rötterna och på färska
stubbar. Från infektionsstället växer svampen upp i stammen och ut i
rotsystemet. Träden står i förbindelse med varandra genom
rotkontakter och därför sprids rötan från träd till träd och från stubbe
till träd genom dessa. Denna vegetativa spridning innebär att
närstående träd angrips och därmed bildas så kallade rötluckor eller
rötbrunnar i trädbeståndet.

Här ser ni den gamla sälglågan på vars rotsystem den vackra men
mycket otrevliga rottickan växte.

På asparna inom Boglös södra, gården Rota, växer rikligt med brun
kantlav, ”Lecanora subfusca”, dock ”sensu latiore” eller ”i vid
mening” en ”brun” kantlav då de är mycket svåra i fält. Man brukar
säga att de ingår i ”subfusca”-gruppen, bruna kantlavar.

En stor grupp med sälgtickor, ”Phellinus conchatus”, växer på en grov
och gammal sälg, ”Salix caprea”. Tickorna är väl kamouflerade av
olika mossor bland annat cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”.

Den gamla kopparskylten säger ”Boglös. S. Rota och markerar vart
boningshuset en gång stod, numera ett minne blott.

Boglös är en gammal by på Skillingaryds skjutfälts norra del, strax
söder om Boglösasjön och Viltvattnet. Byn Boglös olika delar, bland
annat södra och mellersta, ligger högt och vackert belägna inte långt
från Movadsbäcken.

Boglös är känt i skrift redan från 1360-talet och Boglös var soldattorp
nummer 71. År 1365 stavades byn Boghlösa men har stavats på olika
sätt under olika tidsperioder.

Året 1360 var för övrigt ett skottår som började en onsdag, allt enligt
den julianska kalendern. Julianska kalendern, eller den julianska
tideräkningen, är en kalender enligt den reform som Julius Caesar
genomförde 46 före Kristus. Denna kalender ersatte den tidigare
romerska kalendern, som kommit i oordning. Julianska kalendern
gällde sedan i över 1 600 år, tills den ersattes av den gregorianska
kalendern.

Den avgörande fördelen med den julianska kalendern var dess
påtagliga enkelhet. Medan den romerska föregångaren var en så kallad
”lunisolarkalender”, liknande den judiska, med alla de komplikationer
som är förknippade med en sådan, var den julianska en ren
solkalender där endast soldygnet och det tropiska året hade
kalendarisk funktion.

Månen och dess faser spelade inte längre någon roll och längden av
det julianska året fastställdes till precis 365¼ dygn och avvikelsen
mellan julianskt och tropiskt år blev därigenom endast ett dygn på 128
år. För att få varje år att omfatta ett helt antal dygn bestämdes att tre år
i följd skulle innehålla 365 dygn och det fjärde, skottåret, 366 dygn.

Medan de flesta samhälleliga verksamheter världen över numera
omfattar den gregorianska kalendern som i Sverige infördes år 1753,
dröjer den julianska kalendern faktiskt sig kvar inom vissa ortodoxa
kyrkor, bland annat den ryska och anhängarna kallas för
”gammalkalendarister”.

I den gregorianska kalendern, som är vår nuvarande internationella
tideräkning och är uppkallad efter påven Gregorius XIII, har
genomsnittslängden för ett år bestämts till 365,2425 medelsoldygn.
Detta uppnås genom att skottdagen utgår under de sekelårtal som inte
är jämnt delbara med 400.

Året 1365 var ett normalår som likt år 1360 började en onsdag i den
Julianska kalendern. Detta år besegras Magnus Eriksson och Håkan
Magnusson av Albrekt av Mecklenburg i slaget i Gataskogen nära
Enköping, varvid Magnus tas tillfånga av Albrekt. Albrekt gifter sig
för övrigt detta år med Rikardis av Schwerin och Åbo slott kapitulerar
för Albrekts trupper.

Erengisle Nilsson den äldre blir detta år riddare, och han var en svensk
riddare, riksråd, häradshövding och lagman. Erengisle tillhörde
Hammerstaätten av släkten Natt och Dag som förde en kluven sköld
på längden som vapen. Ätten residerade på Hammersta, en medeltida
riddarborg i Ösmo socken på Södertörn.

Universiteten i Orange och Wien grundas detta år 1365 och Krister
Nilsson Vasa, svensk riddare, riksråd och ståthållare samt drots mellan
åren 1435–1442 föds troligtvis detta år.

Folk dör även detta år som exempelvis hertig Ludvig VI av Bayern
och hertig Rudolf IV av Österrike. Hur vi vanliga dödliga hade det på
denna tid var tyvärr mindre känt.

En av gårdarna i byn Boglös heter Rota och var på en åttondels mantal
och det är därifrån som mina bilder till denna krönika är hämtade.

Det finns mängder med spår av de människor som en gång levde inom
det område som vi idag benämner Skillingaryds skjutfält. Det är dock
länge sedan som några bodde och verkade vid gården Rota i Boglös
södra. Få om ens någon finns kvar som minns, sanningar bleknar och
historien genomgår förändringar, det är därför allas vårt gemensamma
ansvar att se till att lokalhistorien inte glöms bort.

En ännu äldre kopparskylt från ABF:s studiecirkel på 1950-talet säger
om gården Rota, ”1/8 mtl. Rota ABF”, det vill säga ”en åttondels
mantal Rota ABF”.

Heder åt de människor som satte upp dessa minnesmärken och på så
sätt bevarade historien åt kommande generationer.

Mantal eller hemmantal, är i äldre tid ett besuttenhetsmått till grund
för beskattning. Taxeringsenheten 1 mantal, det vill säga ett helt
hemman, grundades ursprungligen på för olika landsdelar anpassad
normstorlek för jordbruk som gav full försörjning åt en familj med
tjänstefolk. I princip skulle från varje helt hemman erläggas lika stor
skatt.

I samband med nyodling delades med tiden hemmanen ofta upp i flera
gårdar, så kallad hemmansklyvning, fast hemmanen kvarstod som
formella enheter i jordeboken och deras mantalsvärden i huvudsak
förblev oförändrade. De flesta gårdars mantalsvärde kom därför på
1700- och 1800-talen att utgöra bråkdelar av mantal, till exempel som
här 1/8 eller 1/4 eller 1/2 mantal.

Till följd av skattereformer i slutet av 1800-talet upphörde
mantalsvärdets betydelse som beskattningsnorm. Termen mantal har
ursprungligen åsyftat personer och inte jordegendom. I denna
betydelse har den fortsatt att användas bland annat för den särskilda
personliga skatt som infördes på 1600-talet under beteckningen
mantalspengar, och återfinns även i ordet mantalslängd.

Var skola väl asptickor växa om ej på aspar och var skola man efter
asptickan leta om inte där aspar växa.

På döda aspgrenar växer svampen aspnästing, ”Eutypa sparsa”, som är
en svampart som gör att veden nästan ser förkolnad ut. Det är en
sporsäcksvamp ”Ascomycota” som ingår i ordningen kolkärnsvampar.

Bilden visa med stor sannolikhet ett födosök av en spillkråka,
”Dryocopus martius”, en hackspett, för övrigt vår största, som
förekommer relativt vanligt inom området.

Signalarten gammelgranlav, ”Lecanactis abietina”, växer relativt
rikligt i skogarna på Skillingaryds skjutfält, så även här vid gården
Rota i södra Boglös. I arbetet med att identifiera naturtyper med höga
naturvärden använder man sig av så kallade signalarter, det vill säga
arter som är lätt att hitta och känna igen och som är typiska för en
naturtyp, biotop, med höga naturvärden. Signalarterna bör också vara
någorlunda vanliga och ha en jämn utbredning och gammelgranlaven
är en av många lavar som tjänar som signalart för skog med höga
naturvärden.

Gammelgranlavens tunna och skorpformade bål är i sig inte särskilt
iögonfallande men eftersom den under goda förhållanden växer
mycket rikligt på trädstammarna är den ändå lätt att hitta och lätt
att känna igen. Som namnet anger växer den gärna på gamla
granstammar men granarna behöver inte nödvändigtvis vara särskilt
gamla. Det viktiga för att gammelgranlaven skall trivas är inte alltid
det enskilda trädets ålder i sig utan snarare att skogen där den växer
har lång kontinuitet och med det menas att skogen som sådan skall ha
funnits kontinuerligt under lång tid, vanligtvis mycket längre än de
ingående trädindividerna. I sådana gamla skogar kan
gammelgranlaven med sin massförekomst av ljusgrårosa bålar helt
färga granstammarna grårosa. Detta gör den lätt att identifiera på långt
håll.

Rispas bålen med en kniv eller annat vasst föremål så blir själva rispan
tydligt gul med en dragning mot orange. Detta fenomen beror på att
lavens algkomponent, fotobionten, utgörs av algsläktet
”Trentepohlia”. Denna algs celler innehåller karakteristiska röda eller
gula karotenoider som frigörs och blir synliga när lavbålen och
algcellerna skadas.

Vägen hem.