Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Ettö naturreservat.

Ettö naturreservat vid Isaberg, norr om Gislaved

Ettö naturreservat vid Isaberg, norr om Gislaved, en naturkrönika i 9 bilder om vacker natur och spännande biologisk mångfald vid bergets fot.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i månaden mars sista dagar anno 2014.

Vid Isabergs fot och omgiven av Algustorpasjön ligger ett av Nissadalens skönaste naturreservat och alldeles i närheten ligger Isabergs och Värö naturreservat. I väster passerar Nissastigen, numera Riksväg 26, och i närheten ligger också samhällena Hestra, Nissafors bruk och Nissafors samt Gislaved.

Halvön Ettö är uppbyggd av sand som både Nissan och forna tiders isälvar spolat ut i Algustorpasjön. Naturreservatet Ettö bildades år 1970 och de tidigare slåtterängarna betas numera. Den norra delen utgörs av strandängar samt en björkhage med många enbuskar. Ettödeltat är dessutom klassat som ett Natura 2000-område.

I den välbetade grässvålen trivs många växter och på torrare mark växer klockpyrola, kattfot, slåttergubbe och backtimjan medan det i fuktigare partier finns klockgentiana och gräset stagg.

Här uppges arten svartprickig grafitlav växa, som ingår i släktet ”Buellia”, rönnlavar. Detta borde vara fel, och istället syfta på arten som på svenska heter blyertslav eller violettbrun skivlav, ”Buellia violaceofusca”. Arten är idag är rödlistad som Nära hotad, NT. Minskningstakten för arten bedöms dessutom, tyvärr, vara nära gränsvärdet för Sårbar, VU.

Blyertslav, ”Buellia violaceofusca”, är en skorplav med blekt grå till nästan vit, tydlig men tunn bål. Bålen har rikligt med konvexa, ofta sammanflytande soral mellan 0,15–0,6 millimeter breda och mörkt bruna med en violett anstrykning överst. Färgen påminner om blyerts. Om den tunna översta, färgade delen av soralen är borta blir de istället rent gröna. Fruktkroppar och pyknid är inte kända. Bålen saknar dessutom så kallade lavsubstanser och den systematiska placeringen för arten är därför oklar.

Arten känns lättast igen på de små mörka soralen som kontrasterar mot den ljusa bålen och beskrevs först 1991 och är känd från omkring 500 aktuella lokaler från Skåne till Värmland och Uppland. Den har flest fynd i östra Sverige men trots eftersökningar har den inte hittats på Gotland. Arten är inte känd från Norge eller Finland. Den är även funnen i Skottland och Estland.

Blyertslav växer främst på grova ekar i ekbestånd med lång trädkontinuitet och hög luftfuktighet, ofta nära sjöar eller kusten. Ofta växer den skuggigt i igenväxande slåtter- eller betesmark. Barken skall vara mycket grovsprucken vilket den främst blir på långsamvuxna träd och mycket sällan i planterade skogar som sköts rationellt.

Ofta växer den tillsammans med andra rödlistade lavar som skuggorangelav, ”Caloplaca lucifuga”, gammelekslav, ”Opegrapha illecebrosa”, och grå skärelav, ”Schismatomma decolorans”.

Lämpliga ekar nyskapas i mycket begränsad omfattning och en minskning av antalet långsamvuxna grova ekar är därför ett hot. När den förekommer i igenväxande successionsstadier riskerar ofta de gamla ekarna att konkurreras ut av unga lövträd eller granar.

Vissa bestånd med blyertslav bör försiktigt gallras eller röjas så att värdträden inte riskerar att dödas av unga träd. På lokaler med blyertslav måste ett tillräckligt antal unga träd tillåtas bli mycket gamla för att på lång sikt ersätta de nuvarande gamla träden. Arten kallades i rödlistan från år 1995 violettbrun skivlav.

En annan raritet inom Ettö naturreservat är arten guldsandbi, ”Andrena marginata”, som i rödlistan klassas som Sårbar, VU.

I Sverige är arten vitt utbredd i Götaland och Svealand inkl. Öland och Gotland, men förekommer mycket lokalt. De nordligaste aktuella utpostlokalerna ligger i Värmland, Dalarna och Norduppland. På flera av lokalerna i södra Sverige med äldre fynduppgifter tycks arten vara försvunnen eller ha gått tillbaka starkt.

På flera håll i landet tycks tidigare metapopulationer, det vill säga, nätverk av lokaler med förekomst, ha slagits ut och består i dag av isolerade förekomster som sällan kan utväxla individer mellan sig och en sådan situation är inte långsiktigt hållbar för artens överlevnad.

Sandbin är solitära bin som gräver sina bogångar i marken och provianterar cellerna med pollen från blomväxter. Sandbihonan ser ut en boplats och gräver ensam ut och färdigställer de underjordiska bogångarna. Sedan följer en eller flera veckor av mödosamt arbete med att samla pollen, forma upp till ett 20-tal pollenklumpar som placeras i änden av sidogångar och lägga ägg på var och en av dessa, varpå gångarna försluts. Sandbihanarna lever endast en kort tid i början av flygsäsongen och befruktar då honorna.

Guldsandbi påträffas framför allt i öppna, halvöppna, sandiga och varma ängsbiotoper. Boplatserna ligger ofta i torrare brinkar med packad sand medan pollenväxterna finns i torr ängsmark till fuktigare strandängar.

Guldsandbi uppträder i en generation per år med flygtid från slutet av juni till mitten av september. Förekomst av blottad finkornig relativt stabiliserad sand i solexponerat och skyddat läge tycks vara en förutsättning för att lyckas med bobyggandet.

Guldsandbi är en så kallad oligolektisk art som endast samlar pollen från väddarter, i Sverige huvudsakligen från åkervädd, ”Knautia arvensis” och ängsvädd, ”Succisa pratensis”.

Livskraftiga populationer av guldsandbi är beroende av lämpligt bosubstrat och stora, över tiden kontinuerliga bestånd av arterna åkervädd eller ängsvädd.

Arten har drabbats hårt av övergödning och ogräsbekämpning på betes- och odlingsmark. En viktig del av tillgängliga boplatser skapas och upprätthålls genom slitage från människor och boskap på stigar, utfordringsplatser, traktorvägar, torrängar, åkerrenar och vägkanter.

Dagens lantbruk och ett ökat kvävenedfall lämnar lite utrymme för att lämpliga sandblottor skapas och därför minskar mängden av tillgängligt bosubstrat. Användningen av konstgödsel och ogräsbekämpning har gjort många värdefulla marker mindre attraktiva för guldsandbiet.

Nöt-, get- och hästbete på naturbetesmarker med regelbundet återkommande betesuppehåll gynnar väddarter eftersom det inte är favoritfödan. Ekologisk skött åkermark med träda kan vissa år producera stora mängder vädd och dessa marker är viktiga i guldsandbiets metapopulationer. Även så kallade ”sprutfria kantzoner” på åkermark kan utveckla och behålla bra bestånd av åkervädd.

Arten guldsandbi är troligen en god indikator på marker med hög artrikedom i vildbifaunan och därför lämplig som övervakningsart.

Guldsandbiet inventeras enklast genom att man går observerationsslingor och räknar antalet aktiva pollensamlande honor under högsäsongen.

Ettö har sina guldsanbin medan vi i Skillingaryd har ”våra” silversandbin och själv har jag faktiskt lyckats ta en misslyckad bild på en guldsandbihona på favoritväxten ängsvädd just här vid Ettö i augusti 2008, se min krönika ”Smålands floras årsmötesexkursion 2008”, bild nummer 27. http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2008/smalandsflora080831.html

Här i Ettö naturreservat förekommer även den mindre hackspetten som idag också är rödlistad som Nära hotad, NT.

Mina två spindelbilder visar troligtvis en vargspindelart som heter prickvargspindel, ”Pardosa amentata”, på latin och som tillhör familjen vargspindlar som på latin heter ”Lycosidae”. Dessa spindlar har en bra syn och jagar utan nät, det vill säga att de springer ifatt sitt byte, och är vanliga i hela Sverige. Familjenamnet ”Lycosidae” kommer av det grekiska namnet ”Lykos” som betyder just varg.

Vargspindlar, jaktspindlar, på latin ”Lycosidae”, är en familj spindlar som har världsvid utbredning och som omfattar cirka 2 200 kända arter, varav cirka 55 finns i Sverige. Kroppslängden varierar mellan 1,5 och 35 millimeter, de svenska arterna varierar mellan 4–17 millimeter. Ögonen är karakteristiskt placerade i tre rader, fyra små i främsta, två stora i andra och två något mindre i tredje raden. Vargspindlar har därför en god syn.

Många arter är fritt kringströvande, andra håller till i säcklika bon, till exempel under stenar, eller i rörformiga, silkesklädda bon som de gräver i marken. Många arter, bland annat flertalet i Sverige, är dagaktiva, medan andra är nattaktiva. Honorna bär med sig äggkokongen fäst vid spinnvårtorna, och de nykläckta ungarna håller till på moderns rygg en kortare tid. Många arter har dessutom ett artkarakteristiskt parningsspel.

Spindlarna har fångat folktrons intresse inte minst genom sin förmåga att producera spinntråd, men också vissa arters förmåga att ge kännbara bett har bidragit. Namn som dvärgnät på spindelnäten tyder på samband med tron på övernaturliga väsen, och det har in på 1900-talet varit regel att uppfatta spindlar som lyckobringande djur, som man inte borde döda.

Korsspindelns ryggteckning har satt den i förbindelse med döden i olika varsel, men också gett den en positiv skyddande roll. Spindelväv har allmänt använts som medel att stilla blödning från sår redan i forntidens Grekland.

Spindeln figurerar i åtskilliga myter runtom i världen, och spindeln är den traditionella trickstern hos många västafrikanska folk, som under slavhandelns tid förde över denna föreställning till amerikansk folklore.

Spindeldjuren tillhör klassen ”Arachnida” och spindlar ingår i ordningen ”Araneae”, och kommer av kvinnonamnet Arachne. Ordningen spindeldjur innehåller cirka 35 000 kända arter, varav cirka 710 arter finns i Sverige. Utbredningen är för övrigt världsvid i nästan alla landmiljöer från havsytan till mer än 6 000 meter över havet i Himalaya.

Arachne var, enligt Publius Ovidius Naso, en ung lydisk kvinna som utmanade gudinnan Athena i snabbvävning. Arachne vann, men Athena förstörde hennes väv, varpå Arachne hängde sig. Athena förvandlade henne då till en spindel, på grekiska ”arachnē”.

Publius Ovidius Naso var en romersk skald, född år 43 före Kristus i den italienska staden Sulmo, idag Sulmona, och dog år 17 eller 18 efter Kristus i den antika staden Tomis, idag Constanța, som är en kuststad vid Svarta havet i sydöstra Rumänien.

Nåväl, sagan berättar att Arachne var bara sjutton år och bodde i Lydien, som var ett land mycket känt för sina fina purpurfärger och sina skickliga vävare, dock var Arachne de bästa av dem. Hon hade bättre fantasi i sina verk och hennes kamrater avundades henne. Hon tänkte ut en plan, att väva en gobeläng som skulle bli hennes mästerstycke och gobelängen föreställde gudarna, och deras historia.

Ryktet om den fantastiska gobelängen spreds från by till by, och från stad till stad. Arachne blev så pass stolt och högfärdig över den beundran som mötte henne, så att hon skröt över att ingen annan, inte ens gudinnan Athena kunde sy något vackrare.

Detta rykte nådde även den stora Athena, som bestämde sig för att träffa flickan, och se på vad hon kunnat åstadkomma.

Så en vacker dag uppenbarade hon sig, mitt på torget i den by som Arachne bodde i, på två långbord låg gobelängen som alla tyckte var så märkvärdig, Arachne böjde knä inför gudinnan, lite ångerfull av vad hon tidigare sagt. Athena sade ”Res på dig, min tös, och visa vad du har sytt”.

Arachne reste sig och gick långsamt bakom Athena längs gobelängen och beskrev vad hon skapat. Athena blev förskräckt när hon såg mästerverket, hon hade trott att allt var överdrifter, och att Arachne, om hon visat sig värdig, skulle kunna bli hennes lärjunge. Istället fann hon en gobeläng, långt mycket vackrare än någon hon skulle kunna skapa.

Eftersom hon, liksom alla Zeus barn, ärvt hans svartsjuka, så kunde hon inte hålla raseriet tillbaka, hon slet och rev i gobelängen tills det bara fanns trasor kvar av den en gång så vackra gobelängen. Arachne, som sett allt det här rusade ut i skogen och hängde sig i sin gördel, Athena som rusat efter hittade henne, en död gestalt som förlorat allt hon satte värde på.

Athena skämdes över vad hon gjort och gick fram till liket och rörde vid det lätt. Hon sade ”Fortsätt att väva min tös, men nu får du väva alldeles ensam.

Din tråd kommer att bli tusen gånger finare, och tusen gånger så elegant, men mycket få kommer att stanna för att se på dina verk, och ingen, misstänker jag, kommer någonsin att jämföra dig med oss odödliga”. Och ur Arachnes klädnad kröp en liten spindel ut och började genast spinna sig en silkestråd.

Arachne levde i landet Lydien, i äldre tider även kallat Meonien. Området var i antiken namnet på ett vidsträckt landskap i västra delen av Mindre Asien i nuvarande Turkiet. Det gränsade då till Mysien i norr, Frygien i öster, Karien i söder och Egeiska havet i väster.

Vanlig groda, ”Rana temporaria”, är en art i familjen äkta grodor och kan bli upp till 10 centimeter lång och är gul, grå, brun eller olivgrön med i regel mörka fläckar.

Den liknar åkergroda men har bland annat mer avrundad nos och är i huvudsak landlevande och påträffas i vatten endast under parningsperioden.

Vanlig groda förekommer i stora delar av Europa och österut till Uralbergen. I Sverige saknas den bara i östra Småland och östra Blekinge samt på Öland och Gotland.

Grodor är ett vanligt namn på arterna inom ordningen stjärtlösa groddjur, utom paddor, även annat namn på familjen äkta grodor.

I Sverige finns åtta grodarter varav fem ingår i familjen äkta grodor, bildens art vanlig groda samt åkergroda, långbensgroda, ätlig groda och gölgroda. De övriga är lövgroda, lökgroda och klockgroda.

Paddor eller äkta paddor, ingår i familjen ”Bufonidae”, stjärtlösa groddjur, med totalt knappt 350 olika arter, varav tre finns i Sverige. Dessa är grönfläckig padda, stinkpadda samt vanlig padda, och flertalet har kort och robust kropp, korta ben samt tjock, körtelrik och vårtig hud.

Det är verkligen vackra miljöer som bjuds vid Ettö naturreservat och bakgrunden med Isaberg i fjärran förstärker verkligen upplevelsen.

I västra delen av Algustorpasjön reser sig en barrskogsbevuxen kulle, uppbyggd av isälvsmaterial och det är den natursköna ön Värö, också skyddad som naturreservat sedan 1979. Med sin blandning av Svenska och utländska träslag är ön ett lockande utflyktsmål för naturintresserade.

Värö är en kraftigt kuperad ö som till största delen består av grus och sand och vissa av öns sluttningar är mycket branta. Skogen på ön har under det senaste halvseklet skötts genom försiktig gallring, vilket har resulterat i en variation av äldre, grov tall, äldre gran och yngre barrblandskog.

På öns södra del växer en mäktig tallskog med höga, mer än 100-åriga träd och rådjuren har ätit upp många av de 1000 rödekar som planterades på 1950-talet, men några står kvar och har nått sådan höjd att de kan bli fullvuxna.

Lövskogsbacken på Värö går under blomningstid i rosa, översållad av landskapsblomman linnéa och fler växter som finns att se på Värö är bland annat mossippa, tallört, knärot och mängder av olika arter ormbunkar. På en av öns högsta punkter finns ett udda inslag av lärkträd, som planterades redan på 1920-talet.

Mycket vackra marker vid Ettö naturreservat som ingår i länsstyrelsens program för bevarande av natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet och i nationell bevarandeplan för odlingslandskapet.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.

 Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan.”

Ur ”Intåget av Harry Martinson”, ”Midsommardalen”, år 1938.