Vår naturkrönikör Dan Damberg presenterar här sin 300:e krönika sedan starten 2007 och han har då tittat närmare på bland annat vaxskivlingar på Fallåsängen vid Bratteborgs gård.

Fallåsängen vid Bratteborgs gård

Fallåsängen vid Bratteborgs gård, en naturkrönika i 24 bilder om
ängssvampar och om några av årets sista blommor samt om gammal
ovärderlig kulturbygd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, lördagen den 1 oktober
2011, dagen då det var både sommar och Skillingaryds höstmarknad,
samtidigt.

Området och ängsmarkerna runt Bratteborgs gård i Byarums socken,
nordväst om Vaggeryd, är en av Vaggeryds kommuns mest värdefulla
biotoper med en fantastisk biologisk mångfald av både svamp, växter
och fåglar.

Ängarna utgörs av artrika torra till friska låglandsgräsmarker av så
kallat fennoskandisk typ och är ett småkulligt moränlandskap tillika
betesmark med inslag av asp, björk och enbuskage med varierande
hävd.

Betesmarken är en av vårt läns största med en rik förekomst av
ängssvampar och kallas också för Bratteborgsbetet.

För er som vill läsa mera, se Länsstyrelsens meddelande nummer
2010:04 ”Inventering av svampar i ängs- och betesmarker i Jönköpings
län”, sidan 36.

Alldeles till vänster på bilden ligger Bratteborgs herrgård som blev
säteri vid 1600-talets mitt. Egendomen har en timrad huvudbyggnad
som är av karolinsk stil och den har en våning och är byggd omkring år
1720.

Bilden visar delar av den biologiskt rika och vackra Fallåsängen som
håller högsta klass i kommunens ängs- och hagmarksinventering.

Gården Bratteborg köptes år 1630 från kronan av borgmästaren i
Jönköping Peder Gudmundsson, som sedermera blev adlad Strömberg.

I dessa ogödslade ängs- och hagmarker finns en rik och varierad
svampflora med vackra och ovanliga ängssvampar.

Bratteborgs gård kom genom gifte år 1743 i greve Gabriel von Seths
ägo och denne gjorde gården år 1773 till fideikommiss inom den
grevliga ätten von Seth. Fideikommisset upphörde år 1989 efter att den
siste fideikommissarien ryttmästare Torgil von Seth avlidit.

En sensommar och höst i dessa vackra marker bjuder på en makalös
rikedom av ängssvampar som ni kommer att få se i fortsättningen av
denna naturkrönika.

Scharlakansröd vaxskivling, ”Hygrocybe punicea”, är en svampart i
ordningen skivlingar. I Sverige är den rödlistad som missgynnad och är
Västergötlands landskapssvamp.

Fruktkroppen uppträder under hösten och hatten har som svampens
namn antyder en uppseendeväckande scharlakansröd till närmast
blodröd färg. Mitten på hatten kan vara urblekt och ha mer rödgulaktig
färg.

Till formen är hatten på den scharlakansröda vaxskivlingen först
klocklik, men äldre exemplar får en mer utbredd hatt. Kanten på hatten
är buktad och mitt på hatten finns en bred puckel. Bredden på hatten är
4-12 centimeter. Skivorna sitter glest och är gulröda i färgen.
Svampens fot blir 4-10 centimeter hög och dess diameter är cirka
1-2 centimeter. Fotbasen är vit, annars är foten gul till gulröd med
längsgående rödaktiga strimmor.

Varken doft eller smak är särskilt framträdande hos den
scharlakansröda vaxskivlingen, utan den är i båda avseenden en mild
art. Den växer främst i hagmarker och på andra liknande magra
gräsmarker.

Blodvaxskivling, ”Hygrocybe coccinea”, denna svamp och dess
släktingar, vaxskivlingar eller numera vaxingar, har fått sitt namn av
sina tjocka, glesa, vaxartade skivor. Skivorna kan vara nedlöpande,
vidväxta, något uppåtriktade eller nästan fria. Oftast del av skivor är
halvlånga och börjar då från hattkanten. Hattöversida kan vara torr, fet
eller klibbig, fjällig eller kal. Foten kan vara slät eller mycket klibbig. I
släktet Hygrocybe finns, som ni kan se i denna naturkrönika, mycket
färgstarka och vackra arter.

Ängsvaxskivling, ”Hygrocybe pratensis,”, förekommer i hagar, på
ängar och i parker på gräsbevuxna backsluttningar under september till
och med november.

Hatten är 4-8 centimeter i diameter, slät och har en gulröd till
bleknande gulaktig färg och krusig kant. Skivorna är glest sittande och
av nedlöpande typ. Foten har en höjd på 4-8 centimeter och en
diameter på 1-2 centimeter.

Ängsvaxskivlingen är ätlig och har blekt kött med mild smak och den
väl kan närmast förväxlas med lundvaxskivlingen, ”Hygrophorus
nemoreus”.

Ängsvaxskivlingen var Bohusläns landskapssvamp fram till år 1999,
då det beslutades att det istället skulle vara öronmussling.

Broskvaxskivling, ”Hygrocybe laeta”, är ännu en så kallad ängssvamp,
som trivs bäst på öppen och mager mark. Många av våra ängssvampar,
till exempel vaxskivlingarna har minskat kraftigt under senare år och
det beror på den igenväxning som sker när näringstillgången ökar och
de fuktighetsbevarande mossorna försvinner.

Broskvaxskivling, ”Hygrocybe laeta”, är trots texten under bild 11,
fortfarande tämligen allmän åtminstone här i den vackra Fallåsängen.

Sepiavaxskivling, ”Hygrocybe ovina”, är rödlistad som sårbar, VU,
och är en medelstor och relativt kraftig, 6–8 cm hög, mycket
karakteristisk vaxskivling. Den är mörkt gråbrun till gråsvart på hatt,
skivor och fot. Köttet rodnar vid brottytor eller vid skrapning, speciellt
på skivor och i hattkanten och denna rodnad försvinner efter en stund.
Det är verkligen inte många gånger genom åren som jag haft turen att
hitta denna ovanliga svamp.

Svampens dystra färger gör den svår att upptäcka, eller så undgår den
plockning då den vid ett hastigt påseende ser gammal och rutten ut.
Artens vetenskapliga namn syftar på att den till färgen liknar
fårspillning.

Sepiavaxskivlingen är sannolikt sydlig i vårt land och den är funnen i
elva landskap från Skåne till Dalarna. Svampen är även känd från
övriga nordiska länder och är där, liksom hos oss, sällsynt eller mycket
sällsynt och överallt rödlistad. Arten är uppgiven från ett flertal länder
i Europa och den är rödlistan även i Polen och Tyskland.

Den växer i mager, oftast hedartad grässvål. De flesta lokalerna är
öppna, kväve- och fosforfattiga naturbetesmarker och hackslåttängar,
där den växer bland stagg och dylikt. Den är hos oss vid något tillfälle
även funnen i en ljuslucka i en rik blandskog på kalkberggrund och i
Mellaneuropa anges den växa även på hedar och i ljusa barrskogar.

Det främsta hotet är att slåtter- eller beteshävden upphör så att
lokalerna växer igen och användningen av gödning på lokalerna samt
på lång sikt även luftföroreningar som ger kvävenedfall.

Samtliga lokaler med sepiavaxskivling måste skyddas och hävdas på
traditionellt sätt med bete eller slåtter. Gödsling måste undvikas och
för att på sikt gynna arten bör fler av de kvarvarande, ogödslade
fodermarkerna, vilka hävdats kontinuerligt genom slåtter eller bete,
skyddas och skötas på ett mer traditionellt sätt.

Gul vaxskivling, eller som den heter idag gul vaxing, ”Hygrocybe
chlorophana”, växer relativt vanligt i ängsmarkerna runt Bratteborgs
gård.

Björkvaxskivling, ”Hygrophorus melizeus”, heter idag björkvaxing
och hittades bara i enstaka exemplar i Fallåsängen

Dagens riktiga fynd blev en violnopping, ”Entoloma cyanulum”, som
är sällsynt eller är det bara en atypisk naggnopping, ”Entoloma
serrulatum”, trots allt.

Björkmusslingen, ”Lenzites betulina”, växte rikligt på björkved i
ängsmarkerna runt Bratteborgs gård.

Mjölskivlingen, ”Clitopilus prunulus”, är en läcker matsvamp med
nedlöpande skivor och rosa sporpulver. Den doftar starkt av mjöl men
se upp för giftiga förväxlingssvampar som exempelvis
bolmörtsskivlingen, ”Entoloma sinuatum”, vilken är en klassisk
giftsvamp som kan orsaka kraftiga magsmärtor, illamående och
kräkningar då den innehåller kraftiga mag-tarm-retande gifter.

Mjölskivlingen är en allmänt förekommande svamp i hösttider. Den
växer i öppen lövskog och blandskog men också i parker på
gräsmattor. Den har en gråvit hatt med mattskiftande ”pruinös textur”,
det vill säga, puderlikt mönster som ger ett intryck av frostighet, på
vanlig svenska.

Jag får säga som Gunnar Sträng sa en gång; ”Jag använder inte
utrikiska ord när det finns adekvat svensk vokabulär”.

Likt tre små fågelägg ligger hasselnötterna i min hand och det var gott
om dem i Fallåsängen. Det bör dock nämnas att skörd av hasselnötter,
liksom granskott och björksav, inte ingår i allemansrätten. Enligt
regelverket måste markägaren kontaktas innan skörd.

Kanske höstens sista blommande fägring, tjärblomster, ”Lychnis
viscaria”, där det svenska namnet tjärblomster anknyter till det
tjärliknande klibbiga ”limmet” under bladfästena.

”Tjärlysan utmärker sig särdeles genom den nästan tjärlika klibbighet,
som stjelken utsvettar, och hvarpå mindre insekter, som ämna sig upp
till blommorna, icke sällan fastna, hvadan också växten utom
Tjärblomma, Tjärört kallats både Beckblomster och Flugfånga.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Även en mycket sen väddklint, ”Centaurea scabiosa”, blommade i
änget. Den ska normalt blomma i juli-augusti… och över mitt huvud i
de stora, ännu lövklädda, ekarna ”pixade” ett flertal stenknäckar,
”Coccothraustes coccothraustes”.

Enlig Carl von Linné förefaller det som om stenknäcken etablerade sig
i Sverige någon gång på 1700-talet med början i Skåne.

Skrivet av Dan Damberg