Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på fjärilar.
Fjärilar, fjärilar och åter fjärilar
Fjärilar, fjärilar och åter fjärilar, på ljungheden långt ute på
Skillingaryds skjutfält, en natur- och kulturkrönika 16 bilder där
bilden säger mer än ordet.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av den första
juliveckan 2014.
Att stilla vandra utmed de små grusvägarna på och omkring den stora
ljungheden på Skillingaryds skjutfält en sommarkväll är alltid lika
spännande och trevligt.
Denna sommarkväll var det fjärilarnas afton då luften var tropiskt
varm och vägen något fuktig.
I det fuktiga gruset på vägen samlades mängder med framför allt olika
arter blåvingar, dominerande arter bland dessa var bland annat
silverblåvinge, ”Polyommatus amandus”, den något större arten på
min bild, ljungblåvinge, ”Polyommatus argus” och hedblåvinge,
”Polyommatus idas”, de två mindre arterna, mycket snarlika samt med
orangefärgade teckningar på undersidan av vingarna.
Blåvingarna var het upptagna med att dricka och lät mig komma
mycket nära vilket gjorde att jag satte mig jämte dem en god stund
och studerade deras beteende och vackra färger.
Ibland används för övrigt namnet blåvingar som benämning på
familjen juvelvingar, vilket vackert namn, väl passande för dessa blå
juveler, blå likt safirer.
Safir, är en genomskinlig, klarblå, hård ädelsten som är närmast
diamant i hårdhet och som är en form av mineralet korund.
Den blå färgen beror på små mängder av järn och titan och de finaste
naturliga safirerna kommer från Zanskardistriktet i Kashmir i Indien.
Syntetiska safirer har framställts sedan början av 1800-talet.
Den blå safiren är en dyrbar och uppskattad smyckesten, oftast
monterad som solitär eller som dominerande färgaccent tillsammans
med diamanter och sågs förr som symbol för bland annat sanning och
kyskhet.
Blåvingar är släkten i fjärilsfamiljen juvelvingar, på latin
”Lycainidae”, som kännetecknas av att hanarna har mer eller mindre
vackert blå, ofta glänsande vingovansidor.
Honornas vingovansidor är vanligen brunaktiga men vingarnas
undersidor är hos båda könen grå med svarta prickar omgivna av vita
ringar.
Blåvingarna är dagaktiva och totalt omfattar dessa cirka 20 arter i
Sverige vilka mäter 21–33 mm mellan vingspetsarna.
Bilden visar silverblåvinge, ”Polyommatus amandus”, den något
större arten på min bild, ljungblåvinge, ”Polyommatus argus” och
hedblåvinge, ”Polyommatus idas”, de två mindre arterna.
Blåvingarnas larver är korta och tjocka, något gråsugge- eller
snigellika, samt lever ofta av ärtväxter och några arters larver är
associerade med myror, speciellt av släktet rödmyror.
Larverna lever under de första larvstadierna av näringsväxten men
börjar senare utsöndra ett sekret från ett par körtlar, vilket attraherar
myror. Myrorna slickar i sig sekretet och bär larven till boet.
Blåvingelarven övergår där till att leva av myrlarver.
Bilden visar silverblåvinge, ”Polyommatus amandus”, den något
större arten på min bild, ljungblåvinge, ”Polyommatus argus” och
hedblåvinge, ”Polyommatus idas”, de två mindre arterna.
Bilden visar eventuellt en hona av arten hedblåvinge, ”Polyommatus
idas”, jag skriver eventuellt därför att den är mycket snarlik arten
ljungblåvinge, ”Polyommatus argus”.
Bilden visar arten vitt fjädermott, ”Pterophorus pentadactyla”, som är
allmänt i Sydsverige. Dessa fjädermott är dåliga flygare och är som
mest aktiva i skymningen. De vilar med vingarna utbredda och är
därför lätta att känna igen som grupp.
Fjädermott, ”Pterophoridae”, är en familj fjärilar som har världsvid
utbredning och omfattar cirka 500 arter, varav 41 finns i Sverige.
Fjädermott är små fjärilar som vanligen har framvingarna uppdelade i
två fjäderlika partier och bakvingarna i tre.
En del arter fjädermott har dock odelade bakvingar och enstaka arter
har även odelade till tre eller fyra uppdelade framvingar. Larverna
lever främst på olika örter, utanpå eller inuti.
Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, tillhör familjen
”Zygaenidae” som förekommer i hela världen och omfattar cirka 300
arter, varav sju finns i Sverige.
Alla dessa arter utom allmän metallvingesvärmare, som är grön och
som ni kan se på bild 15, är tecknade i svart och rött, vilka är
varningsfärger på grund av sitt cyanidhaltiga blod.
Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, är dagaktiv
liksom sina släktingar samt giftiga. Arten är rödlistad som Nära hotad,
NT, och är vår största femfläckade bastardsvärmare.
I Sverige förekommer arten i två separerade förekomstområden där
huvudutbredningsområdet sträcker sig från Skåne till Dalälven.
Antalet fynd i Halland, stora delar av Västergötland och i Bohuslän är
dock få.
I norr finns även ett mindre utbredningsområde i Medelpad, de
kustnära delarna av Ångermanland och som i väster sträcker sig till de
kalkpåverkade områdena sydöst om Storsjön i Jämtland.
Även skogsnätfjärilarna, ”Melitaea athalia”, behöver vatten och fukten
i gruset på vägen är ett mycket bra ställe att ordna till kroppens
vätskebalans.
Skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, är som ni kan se en orange fjäril
med ett brunsvart nätliknande mönster som förekommer i stora delar
av Europa och Asien.
Tiden för larven att utvecklas färdigt varierar mycket och i vissa fall
hinner denna fjäril med ett par generationer under sommarsäsongen,
men i andra fall kan larven övervintra flera vintrar innan den
förpuppas och förvandlas till imago, som en fullbildad fjäril kallas.
Larven är gråsvart med ljusbruna taggar och blir upp till 25 millimeter
lång.
Ett äldre svenskt namn på skogsnätfjäril är allmän nätfjäril och dess
utseende kan variera en hel del både i utseende och i storlek beroende
på var den finns geografiskt men variationen inom arten varierar också
inom den lokala populationen.
Hanen och honan är lika varandra men proportionerna mellan orange
och brunsvart varierar, liksom nyansen av den orange eller gulbruna
färgen.
En avslutande kommentar till bilden kan lite komiskt vara att,
”plötsligt vände den sig emot mig med ett något irriterat uttryck i
ögonen och med en kaxig kroppshållning och säger att nu får du ge
dig vi är trötta på att bli fotograferade”.
Bildens luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, är en av våra
vanligaste sommararter, och den flyger i en generation från slutet juni
till mitten av augusti.
Fjärilen är enfärgat brun på ovansidan med någon eller några
ögonringar nära framvingens spets. Även undersidan är brun, men då
betydligt ljusare, och särskilt bakvingen har flera, upp till fem stycken,
ögonfläckar.
Den är allmän i södra och mellersta Sverige och utefter nästan hela
Östersjökusten och flyger på nästan all slags öppen mark, från torr till
frisk ängsmark, och inte minst i odlingsbygder. Honan lägger äggen
utspridda på gräsblad och strån av ett stort antal gräs- och starrarter.
Bilden visar arten helfläckat vickerfly, ”Lygephila pastinum”, en art
som ingår i familjen nattflyn och som jag aldrig sett, eller snarare lagt
märke till, förut trots att den är relativt vanlig i Sverige.
Bilden visar arten allmän metallvingesvärmare, ”Adscita statices”, en
nära släkting med tidigare nämnda art bredbrämad bastardsvärmare,
”Zygaena lonicerae”, se texten under bild 8.
Även denna art är liksom arten bredbrämad bastardsvärmare rödlistad
som i kategorin, Nära hotad, NT.
Allmän metallvingesvärmare är liksom bastardsvärmarna knuten till
det öppna småskaligt brukade kulturlandskapet och förekommer i
odlingsbygder i hela landet.
Larven lever på ängssyra, ”Rumex acetosa”, och bergsyra, ”Rumex
acetosella”. Den är mer eller mindre helt knuten till hävdade öppna
gräsmarker av dels torrängskaraktär i sydöstra Sverige och dels på
blomrikare fuktängar upp till östra Norrbotten.
I takt med att jordbruk läggs ner och markerna växer igen har artens
livsrum decimerats kraftigt. Senaste decenniers tidigarelagda slåtter
och balning av hö har dessutom inneburit att arten försvunnit från
många håll och numera är flertalet populationer små och isolerade från
varandra.
En minskning av populationen pågår eller förväntas ske och
minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet
lokalområden och antalet reproduktiva individer.
Minskningstakten har uppgått till mellan 10-30 % under de senaste 10
åren och den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för
Sårbar, VU.
På bilden födosöker den allmänna metallsvärmaren på vackert
rosablommande backtimjan, ”Thymus serpyllum”.
Sista bilden för denna gång blir på den lilla vackra arten
backfältmätare, ”Xanthorhoe montanata”. Arten är allmänt
förkommande, från Skåne till Torne lappmark. Vingbredden varierar
mellan 25-31 millimeter och larven lever på diverse örter, medan
förpuppningen sker i nere i marken.