Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Flintabygget.

Flintabyggget och Anders Glatz

Flintabyggget och Anders Glatz, en natur- och kulturkrönika i 19
bilder från liens och mulens rika marker i närheten av Bjälkön och
Hestra söräng norr om Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en grå och regnig höstdag i
mitten av november år 2014.

 

Det är något så ovanligt som ett liens landskap ni ser framför er, med
nattvioler och slåtterfibblor i rikliga mängder, när årstiden är den rätta.

Vi står vid torpet Flintabygget och ser rakt norrut mot Hestra söräng
vilket är en av de finaste ängs- och hagmarker som Vaggeryds
kommun kan erbjuda.

Platsen ligger, som redan nämnts, norr om Skillingaryd, väster om
järnvägen och strax söder om Hestra gård och öster om Bjälkön.

Här låg det gamla torpet Flintabygget som här är markerat med en
gammal oläslig kopparskylt, förmodligen från 1950-talet, och en ny
och läslig stålplatta.

Den gamla torpmarkeringen säger svårläst ”Flintabygget… ABF”, och
har sin grund i en studiecirkel hos ABF i Skillingaryd på 1950-talet.

Som tur är finns fortfarande kultur- och hembygdsentusiaster och
dessa hjältar hjälper oss andra att minnas historien i lanskapet.

Skylten säger ”346 Flintabygget Anders Glatz 1866” och berättar en
för mig okänd historia från en fjärran tid, dock alldeles nyss.

Om Anders Glatz vet jag inget men året 1866 hände bland annat
följande saker,

Den sista svenska ståndsriksdagen upplöstes och den nya
riksdagsordningen utfärdades, där riksdagen bestod av Första och
Andra kammaren. Andra kammarens ledamöter väljs efter principen
”En man, en röst” och där kvinnor har inte rösträtt.

För att vara valbar måste man ha egendom värd minst 1000 riksdaler
eller en årsinkomst på minst 800 riksdaler, vilket är mycket mer än
vad vanliga arbetare har. Självägande bönder uppfyller ofta
egendomskravet, varför Andra kammaren domineras av dem.

Första kammarens ledamöter, som skall vara en konservativ motvikt
till den så kallat ”folkliga” Andra kammaren, väljs indirekt på
grundval av den så kallade kommunala rösträtten, varför enskilda
personer och företag kan ha flera röster till den Första kammaren.

Stockholmsutställningen, den första skandinaviska, invigs av
prinsessan Lovisa och den är både en industriutställning och en
konstexposition.

Svenska utomäktenskapliga barn får rätt att ärva sin mor. Den första
svenska sjuksköterskeskolan grundas. Nationalmuseums nya byggnad
invigs i Stockholm. Dansen Can-can premiärvisas på Berns salonger
och väcker skandal.

Avloppsledningar med rör av gjutjärn börjar anläggas i Stockholm och
Göteborg. Sveriges tredje och sista koleraepidemi utbryter. Det
svenska leksaksföretaget Gemla grundas och börjar producera
träleksaker. Kockums mekaniska verkstads AB i Malmö grundas.

Sverige och Norge regerades av Karl XV, Carl Ludvig Eugen
Bernadotte, född den 3 maj år 1826 på Stockholms slott i Stockholm,
död den 18 september år 1872 på Residenset i Malmö, var kung av
Sverige och Norge från år 1859 med norska regentnamnet Karl IV,
medan han där även kallades Karl XV på samtida mynt, dessförinnan
hertig av Skåne.

Karl XV var son till kung Oscar I och drottning Josefina samt gifte sig
den 19 juni år 1850 med Lovisa av Nederländerna. Hans valspråk var
”Land skall med lag byggas”.

Vilhelmina Fredrika Alexandra Anna Lovisa av Nederländerna, född
den 5 augusti år 1828 i Haag, död den 30 mars år 1871 i Stockholm,
var prinsessa av Nederländerna och drottning av Sverige och Norge.
Hon var dotter till prins Fredrik av Nederländerna och Luise av
Preussen.

År 1866 tjänade en stadsläkare i Stockholm 700 riksdaler riksmynt i
månaden medan en kronofogde i Västernorrland kunde få 3 000
riksdaler om året. Ett par galoscher kostade 1,50 riksdaler och
kvinnorna kunde köpa krinoliner från 5 riksdaler och att besöka
livrustkammaren kostade 25 öre i inträde.

Enheten Riksdaler riksmynt under åren 1855–1872 innebar att
decimalsystemet införs och på en riksdaler riksmynt gick det 100 öre
men år 1873 ersätts enheten Riksdaler riksmynt med kronor i samband
med den nya myntreformen. Mycket grovt räknat är 168 riksdaler år
1866 cirka 8200 kronor i 2005 års myntvärde.

Mörk trattskivling, klumpfotad trattskivling eller klubbtrattskivling,
”Clitócybe clávipes”, ”kärt barn har många namn”, detta är dock ingen
matsvamp.

Ockragul grynskivling, ”Cystoderma amianthinum”, en vacker liten
svamp, ej matsvamp, som enligt Catalogue of Life ingår i släktet
”Cystoderma”, och familjen ”Agaricaceae”, men enligt Dyntaxa är
tillhörigheten istället släktet ”Cystoderma”, och familjen
”Squamanitaceae”.

Bilden visar en scharlakansvaxing, ”Hygrocybe punicea”, fordom
benämnd som scharlakansröd vaxskivling. Den ingår som en art
vaxskivlingar, numera vaxingar, i flera olika släkten basidiesvampar
med cirka 90 arter i Norden.

De har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade, glesa, vanligen
nedlöpande skivor och hatten har högst varierande färg men är i väta
oftast klibbig eller slemmig.

Sporpulvret är vitt och gruppen innehåller några goda matsvampar
men även ett antal oätliga arter.

Hos oss i Sverige finns det tre huvudsakliga släkten av vaxskivlingar,
”Hygrophorus”, skogsvaxskivlingar, bildens ”Hygrocybe”,
hagvaxskivlingar samt ”Camarophyllus”, ängsvaxskivlingar.

De två sistnämnda släktena är typiska för naturbetesmarker som här
och innehåller flera utrotningshotade arter.

Bilden visar en scharlakansvaxskivling, ”Hygrocybe punicea”, fordom
benämnd som scharlakansröd vaxskivling.

Typiska representanter är för släktet ”Hygrophorus” är till exempel
besk vaxskivling, välluktande vaxskivling eller doftvaxskivling,
björkvaxskivling, frostvaxskivling och sotvaxskivling, för släktet
”Hygrocybe” till exempel gul vaxskivling, blodvaxskivling, bildens
scharlakansvaxskivling och toppvaxskivling samt för släktet
”Camarophyllus” exempelvis ängsvaxskivling.

Bilden visar en scharlakansvaxskivling, ”Hygrocybe punicea”, fordom
benämnd som scharlakansröd vaxskivling.

Scharlakansvaxskivling, ”Hygrocybe punicea”, fordom benämnd som
scharlakansröd vaxskivling är en svampart i ordningen skivlingar. I
Sverige är den rödlistad som missgynnad och är Västergötlands
landskapssvamp.

Fruktkroppen uppträder under hösten och hatten har som svampens
namn antyder en uppseendeväckande scharlakansröd till närmast
blodröd färg. Mitten på hatten kan vara urblekt och ha en mer
rödgulaktig färg.

Till formen är hatten på scharlakansvaxskivlingen först klocklik, men
äldre exemplar får en mer utbredd hatt vilket man kan se på min bild.
Kanten på hatten är buktad och mitt på hatten finns en bred puckel.

Bredden på hatten är mellan 4–12 centimeter och skivorna sitter glest
och är gulröda i färgen. Svampens fot blir mellan 4–10 centimeter hög
och dess diameter är cirka 1–2 centimeter.

Fotbasen är vit, annars är foten gul till gulröd med längsgående
rödaktiga strimmor.

Varken doften eller smaken är särskilt framträdande, utan den är i
båda avseenden en mild art. Den växer främst, som här, i hagmarker
och på andra liknande magra gräsmarker.

Scharlakansvaxskivling kan förväxlas med blodvaxskivling och
toppvaxskivling.

Mönjevaxing, ”Hygrocybe miniata”, är en vackert orange eller
scharlakanröd liten skivling med en hatt vars diameter ligger mellan 1-
5 centimeter.

Hatten är bred, välvd till utbredd, matt, småfjällig och torr på ytan och
är först scharlakanröd, senare mönjeröd och bleknar till sist till
rödaktig gul.

Skivorna är vidvuxna eller svagt nedlöpande, glesa, orangeröda med
gul egg och sporavtrycket är vitt. Foten har samma färg som hatten
eller är något gulare och ljusare samt smal, slät och torr.

Köttet är tunt och bräckligt samt gulrött eller gulaktigt, i foten ljusgult.

Den är så snarlig den nära släktingen blodvaxing, ”Hygrocybe
coccinea”, att jag inte är helt säker på arttillhörigheten.

Mönjevaxingen har ingen speciell doft och heller ingen speciell smak
samt växer på ängar, hagar, skogskanter och i gräset på
skogsöppningar från sensommaren till hösten.

Svamparten mönjevaxing finns i hela Skandinavien, det finns dock
som sagt flera arter av röda vaxingar men dessa gulnar inte så mycket
som bildens mycket troliga mönjevaxing.

Jag får säga som gamle Putte Kock, eller Jonas Rudolf Eriksson Kock
som var hans dopnamn, brukade säga, ”Gardera med blodvaxing,
”Hygrocybe coccinea”, grundtips mönjevaxing” ”Hygrocybe
miniata”.

Den gamla gärdesgården har sett sina bästa dagar och duger nu endast
som en plats för diverse trevliga mossor och lavar som till exempel
gärdsgårdslav, ”Cetraria sepincola”.

Gärdesgård eller gärdsgård, har till syfte dels att utestänga djur från
åker och äng, dels att markera ägogränser. De hittills äldsta,
arkeologiskt konstaterade, hägnaderna i Sverige är av sten och från vår
tideräknings början.

Vid medeltidens ingång hade trähägnader blivit helt dominerande i
form av hankgärdsgårdar, det vill säga, hägnader av snett ilagda
stänger mellan stående par av störar. Konstruktionen hölls samman av
vidjor eller hank runt störarna.

Denna gärdesgård var i större delen av Sverige så dominerande att den
blivit synonym med äldre hägnad i allmänhet. I sydligaste Sverige var
flätgärdsgårdar vanligare och bestod av en enkel rad störar med
vågrätt flätat ris.

I områden där det var ont om virke, som Bohusläns kustområde och
Öland, användes smala stenhägnader. Breda stengärdsgårdar, som
i dag är ett karaktärselement i många skogsområden, gjordes inte
förrän under den agrara revolutionen på 1800-talet.

Ståltråds- och taggtrådshägnader slog i Sverige igenom under 1920-
och 1930-talen medan elstängslet infördes i slutet av 1930-talet.

De gemensamma hägnaderna utgjorde en av de viktigaste
sammanbindande arbetsuppgifterna i byn men med skiftena och
ändrad lagstiftning rörande stängselskyldighet förändrades detta från
slutet av 1800-talet.

Kåda är benämningen på ett trögflytande och ofta gult eller brunt
sekret från sårade träd, vilket skyddar mot bland annat insekter.

Kådan består hos gömfröiga växter ofta av polysackarider, så kallat
gummi, lösta i vatten men barrträdskåda, som på bilden från en gran,
består däremot av hartser lösta i flyktiga terpener.

Gömfröiga växter, eller blomväxter är den ena och större av
fanerogamernas eller fröväxternas två huvudgrupper. De skiljer sig
från den andra huvudgruppen, de nakenfröiga växterna, till exempel
bildens gran, genom att deras fröämnen helt omsluts av de så kallade
fruktbladen.

De nakenfröiga växternas frön är inte omslutna av någon fruktvägg
utan sitter mer eller mindre exponerade, ”nakna”, oftast i kottar eller
kottelika bildningar.

Ur tallkåda utvinns terpentin genom destillation och den fasta
återstoden kallas kolofonium. Bärnsten är för övrigt fossil kåda.

Bärnsten eller succinit, ålderdomligt och dialektalt även kallat rav, är
en fossil barrträdskåda vilken bildat en amorf, fast produkt bestående
av olika sorters hartser, bärnstenssyra och eteriska oljor.

Amorf betyder formlös eller strukturlös och i naturvetenskapen
används ordet om fasta kroppar som saknar kristallers ordnade inre
struktur och som därför aldrig uppvisar regelbunden yttre form.

Bärnsten, som är genomskinlig till mjölkaktigt ogenomskinlig, har
vanligen en honungsgul till rödaktigt brun färg samt en fetaktig glans.
Den innehåller ibland fossil av insekter och växter, vilka i
genomskinlig bärnsten är fullt och tydligt synliga.

Hårdheten är 2–2,5 i Mohs hårdhetsskala, och densiteten 1,0–1,1 gram
per kubikcentimeter. Bärnstenen, som är spröd och uppvisar ett
mussligt brott, kan på grund av sin ringa hårdhet lätt formas till
smycken och prydnadsföremål.

Mohs hårdhetsskala bygger på förhållandet mellan en absolut
hårdhetsskala och Mohs relativa hårdhetsskala definierad av tio
mineral. Dessa är så valda att de bildar en serie hårdhetsgrader vilka
växer med en faktor nära 2 förutsatt att skalans sjunde medlem, det
vill säga kvarts, ges värdet 100. Diamant, som har hårdhet 10 och som
är det hårdaste material som vi känner till, har dock en absolut hårdhet
som är större än den dubbla hos det näst hårdaste material vi känner
till, nämligen korund.

1. Talk, steatit, Mg3(OH)2Si4O10, tillhörande fyllosilikaterna och
   repas av det mesta
2. Gips eller kalciumsulfat repas av en nagel
3. Kalkspat eller kalciumkarbonat repas av ett kopparmynt
4. Flusspat eller kalciumfluorid repas av en spik
5. Apatit eller kalciumfosfat repas av en kniv eller fönsterglas
6. Ortoklas eller kalifältspat repas av en stålfil
7. Kvarts eller kiseldioxid repas av kiselkarbid, karborundum
8. Topas, ett fluorhaltigt aluminiumsilikat repas också av kiselkarbid,
   karborundum
9. Korund, aluminiumoxid, exempel rubin och safir repas av en
   diamant
10. Diamant, en form av kol, repas inte av någonting

Smältpunkten för bärnsten är låg, det vill säga bara cirka 300 grader
Celsius. Kemiskt består bärnsten av 78 % kol, 10 % väte och 11 %
syre samt något svavel och vid gnidning mot tyg blir bärnstenen
negativt laddad.

Man finner bärnsten vanligtvis som klumpar i sedimentära lager från
krita, paleogen och neogen, med en ålder från 146–2,6 miljoner år.

Där lagren brutits ned genom erosion har bärnstenen omlagrats och
förekommer då i yngre strand- och flodsediment. De mest betydande
bärnstensförekomsterna finns längs den så kallade Bärnstenskusten
utmed Östersjön väster om Kaliningrad.

Smärre förekomster är kända från bland annat Schlesien, Ukraina,
Frankrike, Spanien, Sicilien och Dominikanska republiken, och i
Sverige, liksom i övriga Östersjöstater, finner man ibland på
sandstränder bärnsten som av stormvågor spolats upp från
havsbottnen.

Ordet bärnsten kommer av lågtyskans ”bernstên”, alltså egentligen
”lysande sten”.

I hela Nordsverige har det, särskilt bland kvinnorna, varit omtyckt att
tugga kåda. Grankåda, som på bilden, som runnit ut och stelnat
samlades av vallhjonen och förarbetades genom en första tuggning,
som avsåg att ta bort den beska smaken.

Kådan var därpå färdig att bortskänkas eller säljas. Den användes
bland annat i kyrkan för att fördriva sömnen och ansågs även verksam
mot skörbjugg.

Bruket observerades av Carl von Linné i Falun år 1734, och
traditionen har fortlevt in i våra dagar och är väl dokumenterad i
traditionsarkiven.

Rotticka, är egentligen namnet på två olika arter, ”Heterobasidion
annosum” och ”Heterobasidion parviporum”, och ingå i
basidiesvampsordningen ”Russulales”.

Dessa är fleråriga vedlevande svampar, som växer parasitiskt på rötter,
stubbar och stammar, mest på barrträd men även på lövträd. De är
ovanliga i naturskogar, men vanliga i brukade skogar.

Fruktkropparna är antingen tilltryckta mot underlaget, då man mest ser
deras vita, ofta mer än en centimeter tjocka porlager, eller
konsolformiga med 20–30 centimeter långa, 5–10 centimeter breda
och 5–15 millimeter tjocka fruktkroppar med vanligen mörkt brun,
svagt luden och mer eller mindre fårad ovansida och ljus undersida.

Rottickan som är vanliga i södra och mellersta Sverige men
sällsyntare norrut, är de ekonomiskt mest betydelsefulla rötsvamparna
med mycket stora årliga förluster för skogsbruket ibland annat
Sverige.

Hos unga granar angrips framför allt rötterna men hos äldre granar
också kärnveden och splintveden. Angrepp kan motverkas bland annat
genom att man avstår från gallring under växtsäsongen och genom att
man behandlar stubbar.

Aspgelélav, ”Collema subnigrescens”, är en stor bladlav med mörkt
olivgrön till svart bål som sväller i väta, därav namnet gelélav. I torrt
tillstånd är den kraftigt rynkad, ofta med tätt sittande apothecier,
fruktkroppar, på åsarna.

Laven har sin huvudsakliga utbredning i Mellansverige och de norra
kustlandskapen och totalt finns mer än 1000 kända lokaler. Vissa
uppgifter tyder på att den är på tillbakagång i sydvästra Sverige och i
skogslandet i norra delen av utbredningsområdet.

Den växer på stammar av asp i skog men även i bergbranter, på
bergknallar, i svämlövskogar, efter sjöstränder och i igenväxande
slåtter- och hagmarker.

Aspgelélav missgynnas vid slutavverkning och dungar av asp bör
lämnas kvar även på rationellt skött skogsmark.