Vår naturkrönikör Dan Damberg presenterar i denna krönika bilder från andra naturfotografer.

Gästnaturfotograferna

Gästnaturfotograferna, en naturkrönika i 23 bilder om den härliga
naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.

Text Dan Damberg, Skillingaryd, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna
och Per Bunnstad, Skillingaryd, bild 6 och 7, våren och sommaren
2013.

Bilden visar en ovanligt färgstark bofinkshane vid fågelsjön Tåkern i
Östergötland, våren 2013.

Rödhakarna i Lekerydstrakten är minsann vackra i år de också.

Bild 3, 4 och 5 visar en entitehäckning där föräldraparet hade två
ingångar i holken, en från taket och en från framsidan

Det är bråda dagar för entiteföräldrarna, kanske bra att det finns två
ingångar.

En av entiteföräldrarna har tre stora larver i näbben, nyttigt protein för
dess ungar.

Bilderna 6 och 7 visar spännande bilder från ett fågelberg på Island
med såväl tretåiga måsar som sillgrisslor och gråtrutar.

Det Isländska fågelbergets invånare på bilden är, längst ner till vänster
en tretåig mås medan den stora truten i mitten till vänster är en gråtrut.
Övriga fåglar är norra halvklotets svar på södra halvklotets pingviner,
det vill säga, i detta fall sillgrisslor.

Sillgrissla, på latin ”Uria aalge”, är en medelstor havsfågel som tillhör
familjen alkor. Båda könen är svarta eller mörkbruna på ryggen,
huvudet och översidan av vingarna vilket ger en fin kontrast mot den
vita buken. Den häckar i kolonier utmed kusterna i de norra delarna av
norra halvklotet, eller om ni så vill, Holarktis.

En viss procent av sillgrisslorna som vi ser på bilden har en vit ring
runt ögat och ett vitt streck bakåt över kinden och ser ut att ha
glasögon, dessa kallas för ”ringvia” som är en variant. Dessa
”ringvior” ökar dessutom i antal ju längre norrut man kommer. På
bilden ser man ungefär åtta ”ringvior” medan övriga sillgrisslor,
ungefär tolv fåglar, saknar de vita ”glasögonen”.

De röda gladorna blir allt vanligare även här hos oss i Jönköpings län
och jag säger välkommen tillbaka.

Kanske visar bilden en hybridhare, en korsning mellan skogshare och
fälthare, där de vita öronen avslöjar genen för byte till vit vinterpäls
hos ”vår” skogshare. Huvudformen är dock definitivt en fälthares så
även de långa slanka bakbenen. Korsningar mellan våra två hararter
förekommer sällsynt men dock där de möts, framför allt i
Mellansverige, här hos oss ser jag i princip aldrig en skogshare
numera, tyvärr.

Vi får höra vad vi får för kommentarer från jägarkåren på detta inlägg.
Synpunkter emottages tacksamt!

Sotmätaren på bilden, ”Odezia atrata”, är en svart fjäril med vita
vingspetsar som helst flyger på dagen i soligt väder. Larven äter olika
flockblommiga växter, såsom exempelvis hundloka.

Äldre individer av sotmätare bleknar i färgen och blir mörkbruna.
Larven är grön och blir upp till 25 millimeter lång.

Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra
olika stadier, ägg, larv, puppa och fullvuxen eller imago. En sådan
förvandling kallas då för fullständig metamorfos.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i juni och juli.
Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen. Fjärilen
övervintrar som ägg och larven kläcks på våren.

Utbredningsområdet sträcker sig från iberiska halvön över Väst- och
Centraleuropa samt hela Ryssland till ön Sachalin och regionen kring
floden Amur. I norr förekommer arten på brittiska öarna och
Skandinaviens samt i Finlands lågland. I Sydeuropa finns arten i
Italien och på Balkan.

Bilden visar ett ovanligt ståtligt exemplar av den grönvita nattviolen.

Bilden visar en närbild på grönvit nattviol där de vackra vita
blommorna med den långa böjda sporren syns tydligt. Pollinierna eller
sporsäckarna är som vanligt 45-gradersvinklade till skillnad från den
när släktingen nattviol där de är parallellställda. Nattviolen är numera
delad i två underarter, skogsnattviol och ängsnattviol. Skogsnattviolen
är grövre med glesare blomställning och längre sporre. Hos
ängsnattviolen är sporren ungefär två centimeter lång, medan den hos
skogsnattviolen är omkring tre centimeter lång.

Det är hektiska dagar även hos de svartvita flugsnapparna, och
besöken i holken med mat till ungarna håller på från tidig morgon till
sen kväll. Bilden visar flugsnapparhonan.

Bilderna 14 och 15 visar ett par härliga närbilder på en ung sparvhök
som är född tidigare i år.

Bilderna på den juvenila sparvhöken är tagna vid Bottnaryds kyrka.

Bilden visar en stenknäck, ”Coccothraustes coccothraustes”, som är en
art i fågelfamiljen finkar. Den är mellan 16–17 centimeter lång samt
brun med ljus undersida, grå nacke och breda, vita vingband. Näbben
är mycket kraftig och anpassad för att knäcka hårda frön. Det latinska
namnet betyder just ”kärnknäckare” och kommer från grekiskan.

Stenknäckens näbbtryck har beräknats till över 1 000 kilopascal och
mellan de näbbhalvorna skulle jag verkligen inte vilja ha mina fingrar.

Stenknäcken häckar i löv- och blandskog i stora delar av Europa,
Nordafrika och norra Asien, i Sverige sparsamt norrut till Gästrikland.

Enlig Carl von Linné förefaller det som stenknäcken etablerade sig i
Sverige först någon gång på 1700-talet med början i Skåne.

Domherren äter bland annat frön, bär och lövträdsknoppar och i viss
mån även insekter. Det är troligtvis just lövträdsknoppar som den är
ute efter här i äppelträdet men kanske åker en och annan blomknopp
också med.

Här ser vi två ståtliga grågäss som flyger förbi fotografen vid
fågelsjön Tåkern i Östergötland.

Bilden visar en riktig fågelraritet vid sjön Tåkern, den stora rödhuvade
dykanden, ”Netta rufina”, som är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”,
underfamiljen dykänder.

Den adulta hanen i praktdräkt, som vi ser på bilden, är omisskännlig
och har rundat orange huvud, röd näbb och svart bröst. Sidorna är vita,
ryggen brun och stjärten svart. Benen är bruna. Honan är, som ni kan
se på nästa bild, mestadels ljusbrun, med mörkare rygg och hjässa,
vitaktigt ansikte, mörka ögon och mörk näbb.

Den rödhuvade dykanden, här en hona, häckar på låglänta myrar och
vid sjöar i södra Europa och södra och centrala Asien. Den är delvis
en flyttfågel och de nordliga bestånden flyttar ända ner till norra
Afrika över vintern. I Sverige är den en mycket ovanlig gäst och flera
observationer av arten bedöms som förrymda parkfåglar, eftersom
arten ofta hålls som parkfåglar. Hur det är med dessa fåglar i Tåkern
låter jag dock vara osagt. Första gången rödhuvad dykand häckade i
Sverige var 2012, just här i fågelsjön Tåkern och nu är det alltså dags
igen, kanske samma fåglar som förra året.

Det europeiska beståndet av arten uppskattas till cirka 15000 häckande
par, foto Kjell H.

Bildens ormvråk, ”som en havsörn mot en gyllene sky den framåt
svävar, vilar på vingarnas par, spejar mot markytan ner, där under
sommarvinds gny, sorkarna skyndar att fly”.

Sista bilden för denna gång blir på en älgkviga, årsmodell 2012, på
bara 50 meters avstånd.

1000-Tack för möjligheterna att få visa Era bilder säger jag till den två
gästnaturfotograferna!