Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vad man kan hitta i gräsmattan.

Gräsmattans objudna gäster, del 1

Gräsmattans objudna gäster, del 1, en naturkrönika i 10 bilder om små
vackra växter på fel plats i livet.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i augusti 2010.

Ogräs är benämning på olika arter av kärlväxter som uppträder på
platser där de för människor inte är önskvärda, såsom åkerfält,
trädgårdsland, blomsterrabatter, trädgårdsgångar, gräsmattor, golfbanor
samt gator och torg. En art kan alltså vara både ogräs och kulturväxt
beroende på var den växer. Ogräs kallas vanligtvis oönskade växter i
markskikt och fältskikt medan det i buskskikt och trädskikt ofta används
benämningen sly för samma fenomen.

Det råder delade meningar om vad som är ogräs och vad som inte är det,
på samma sätt som med skadedjur. Vid 1900-talets början betraktades i
stort sett allt som människan inte själv sått som ogräs. I våra dagar är
många av dåtidens ”ogräs” mer eller mindre hotade av utrotning.

En intressant bok i ämnet ogräs är ”Hotade åkerogräs, biologi och
bevarande i allmogeåkrar från 1993 av Roger Svensson, Marita
Wigren-Svensson och Torleif Ingelög.

Bilden visar hönsarv, ”Cerastium fontanum”, som är en mycket vanlig art
som förekommer i hela landet, den växer i snart sagt alla slags biotoper, i
skogar, ängsmark, torrbackar, gräsmattor och andra kulturpåverkade
miljöer.

Hönsarv är en mycket variabel art som uppträder i ett flertal olika
skepnader. I Sverige förekommer det två underarter, den vanligaste är
bildens hönsarv, ”Cerastium fontanum vulgare”, som har foderblad som
blir omkring fem millimeter långa och frön med höga vårtor.
Huvudunderarten kallas dock riparv, ”Cerastium fontanum fontanum”,
och är till alla delar grövre, med längre kronblad och foderblad som blir
upp till nio millimeter långa, samt frön med låga vårtor. Underarten och
bildens hönsarv delas dessutom ibland in i tre olika varieteter, vanlig
hönsarv, kal hönsarv och smal hönsarv. Bilden visar varken kal eller smal
utan vanlig hönsarv.

Vitklöver, ”Trifolium repens”, finns över hela landet, den är mycket
vanlig överallt utom i fjälltrakterna och den första fynduppgiften
publicerades redan på 1600-talet.

Vitklöver används ibland i gräsfröblandningar och den är också en viktig
betesväxt och bifoderväxt. Blommorna kan enligt Nyman, år 1868, tjäna
som nödbrödsämne och arten färgar alunbetat ylle gult. Artnamnet
”repens” kommer av latinets ”repere” för krypa och betyder krypande
samt syftar på växtsättet.

”Krypklöverns småblad, hvilka under vackert väder äro utbredda, resa
upp sig då regn tillstundar, hvilket beror på luftens då större fuktighet
och lärer anmärkts redan af Plinius. Om morgonen, mycket tidigt, äro
dessa blad ännu slutna till hvarandra – växten sofver. Men med solen
vaknar den och några dess blommor öppnas och börjar sprida sin milda
vällukt.”

Ur ”De svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, år 1868.

En av gräsklipparen något tilltufsad ärenpris, ”Veronica officinalis”, som
förr var en läkeväxt med lindrigt sammandragande effekt.

”Personer som här i Sverige stå i bildning närmaste trappsteg öfver den
stora hopen, skatta en infusion på denna växt, liksom FRANKUS en sådan
på sin Veronica theezans, mycket högt och dricka den med god smak i
stället för te – sannerligen ett dåligt och till smaken helt afvikande
surrogat, för att ej säga ett för normala människor motbjudande
njutningsmedel.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné, år 1737, i svensk översättning
av T. M. Fries, år 1905.

Den vackra mattfibblan, ”Pilosella peleteriana”, är en art som gärna
breder ut sig och tar utrymme. Mattfibblan kan lätt förväxlas med
gråfibblan, ”Pilosella officinarum”, och hybridiserar lätt med revfibblan,
”Pilosella lactucella”.

Den förekommer i nästan hela landet och är ganska vanlig i södra Sverige
samt växer på torra soliga ställen, som grusåsar, torrbackar och
gräsmattor på sandjord. Artnamnet ”peleteriana” hedrar den franske
kemisten Pierre Joseph Pelletier, 1788-1842.

Att luka brunört är inte lätt ety de sitter med ett kraftfullt rotsystem fast i
jorden. Brunört är vanlig i hela landet utom i de allra nordligaste
fjälltrakterna. Den växer på nästan alla typer av marker. Den första
fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet, men arten är känd sedan
medeltiden.

Artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och
betyder vanlig. Svenska namnet brunört syftar på blommornas ofta
brunaktiga stödblad och det äldre namnet skogshumle syftar på
blomställningens likhet med humlets honblomställningar.

”Bien söka blommorne, och Koen, Fåret och Geten äta Örten, men Hästen
ratar den så wäl som Swinet. Allmogen nyttjar den på en del ställen färsk
krossad at lägga på sår, med hwad nytta känner jag icke.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, år 1806.

Revsmörblomman, ”Ranunculus repens”, är vanlig i hela landet och den
växer på alla slags fuktiga jordar, som stränder, diken, hyggen och
fuktängar men lika ofta på kulturmark, i åkrar, trädgårdsland, rabatter
och vägkanter och kan bli ett svårutrotligt ogräs genom sin förmåga att
bilda utlöpare.

Revsmörblomman är oftast en lågväxt ört och stjälken är något köttig
samt bildar talrika ovanjordiska utlöpare som rotar sig och bildar nya
plantor. På bilder ser man en utlöpare där en rot växer ut.

”I Trägårdar och planteringar är den et förtretligt ogräs, ty stamroten
widgar sig icke allenast mycket, utan dess krypande grenar slå rötter, och
blifwa til nya stamplantor, så at innan korrt et enda stånd kan intaga en
wid plats.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, år 1806.

Hakmossor, Rhytidiadelphus, är ett släkte bladmossor med fyra arter i
Sverige, dessa är bildens gräshakmossa, ”Rhytidiadelphus squarrosus”
som allt som oftast tar över våra gräsmattor samt kranshakmossa,
”Rhytidiadelphus triquetrus”, skogshakmossa, ”Rhytidiadelphus
subpinnatus” och västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loreus”.

Mossorna är grova och växer i mattor oftast på marken, ibland på stenar,
klippor och trädbaser. De har greniga skott och utspärrade, ofta
längsveckade stamblad, som till formen är mer eller mindre hjärtlika och
har en dubbel nerv.

Bildens gräshakmossa, ”Rhytidiadelphus squarrosus”, är troligen den
vanligaste bladmossan i alla kulturpåverkade gräsmarker vilkas
pH-värde är lågt. Inte minst i näringsfattiga gräsmattor uppträder
gräshakmossan i stor mängd då surhetsgraden ökar. Kalkning är då en
metod med vilken man kan eliminera dem, dvs. man höjer pH-värdet.

Skrivet av Dan Damberg