Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Fryebo.

I en glänta i den småländska storskogen,
del 6, Fryebo

I en glänta i den småländska storskogen, del 6, Fryebo, alldeles norr
om Klevshult, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om en lantlig
idyll i hjärtat av Småland.

Text och foto Dan Damberg Skillingaryd några dagar före
midsommar 2012.

OBS! Bilderna är klickbara.

Den mycket vackra byn Fryebo ligger på sydöstra sluttningen av en
nord-sydlig höjdsträckning väster om Lagan strax norr om
Klevshults samhälle, söder om Skillingaryd mellan Värnamo och
Jönköping.

Byn omges av småkuperat och varierat odlingslandskap med hag-,
ängs- och åkermarker och området har ett ur natursynpunkt intressant
bestånd av lövträd med ekar, rönnar, häggar och aspar med mera.
Buskvegetationen består av hassel, brakved och hartsros samt örter
som solvända, gullviva, bergsmynta, sumpmåra, kattfot och stor blå
klocka.

Borta i den stora hasselbuketten varnar den vackra buskskvättan
oroligt för där häckar hon i år.

Redan under 1500-talet fanns på platsen en gård som senare har
genom hemmansklyvning delats upp på fyra brukare med utökade
arealer.

Storskifte genomfördes år 1798 och laga skifte år 1836 men Fryebo
fick till skillnad från många andra byar i länet inte någon uppsplittrad
bebyggelse till följd av skiftena. Istället kom byns cirka
20 byggnader att ligga kvar och de flesta byggnader i byn har byggts
mellan åren 1830 och 1880.

Manbyggnaderna är parstugor med timmerstomme byggda i en och
en halv till två våningar och parstugan är den helt dominerande
hustypen i Fryebo. I byn finns också två gårdssmedjor, en linbasta
samt två undantagsstugor.

Det öppna och kuperade odlingslandskapet är karakteristiskt för
denna del av länet och innehåller bland annat odlingsrösen och en
fägata.

Bilden visar två stenar där den översta enligt uppgift är en del av en
kvarnsten och den undre är en sten att samla upp tjäran från en
tjärdal eller liknande anordning, därav de uthuggna skårorna.

Dessa fullständigt bedårande små hönsen tillhör en ras som heter
dvärgkochin som är en dvärghönsras från Kina och är en av de så
kallade urdvärgarna, det vill säga, att det inte finns någon
motsvarande stor ras. Rasen är känd i Europa sedan 1800-talet och i
slutet av 1800-talet bedrevs förädling av rasen vidare genom avel i
Tyskland och Storbritannien. Den är en robust och tålig dvärghönsras
som till sitt sätt är lugn och går lätt att få tam, dessutom är de även en
god värpras.

Det finns många godkända färgvarianter för dvärgkochin och vid
sidan om den mindre storleken kännetecknas rasen av att den
utseendemässigt ger ett kompakt intryck och har befjädring även på
ben och tår. Fjäderdräkten är för övrigt mjuk och dunrik och rasen
finns även i friserad variant. En höna väger omkring 750 gram och
en tupp väger omkring 850 gram medan äggen är bruna och väger
ungefär 30 gram. Hönorna är ruvvilliga och ser efter kycklingarna
väl.

Här i Fryebo finns de i svart, gyllenbrunt och beige och bättre än så
här kan man väl inte ha det.

Fryebo by hyser även årets inventeringsart kattfot och än är det inte
för sent att rapportera in nya kattfotslokaler till Gunlög, Gunnel eller
mig.

I ängsmarkerna växer den vackra och ståtliga sommarfibblan,
”Leontodon hispidus”, som kan bli upp till tre decimeter hög.

”Wäxer wid Wastena. Fast jag denna icke funnit annorstädes, har jag
dock ei bort henne utelämna, såsom hon intet i Sverige förut warit
bekant.”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland
och Småland” av Carl von Linné, år 1741. ”Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar 1741”.

Även den lilla ormroten skola man kunna finna i Fryebo, där hon
växa i de vackraste sommarängar. Så skulle nog Carl von Linné
kanske uttryck det om han varit i 1700-talets Fryebo.

Ormrot, ”Bistorta vivipara”, är vanlig i landets norra delar, särskilt i
fjälltrakterna, från Dalarna till Torne Lappmark. Den är mindre
allmän söderut till Småland men förekommer sällsynt även längre
söderut.

”Inga verkliga frukter alstras efter blommorna, utan efter de undre
smålökar, efter de öfre alls ingenting. Mer än en gång har jag sett
löken på själfva örten utveckla ett litet äggrundt blad, såsom det
afbildas i Tournef. inst. tab. 291 f. G, H, I, hvadan denna varietet
med rätta kan kallas vivipara.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Gråfibblan, ”Pilosella officinarum”, är en lågväxt, mattbildande,
flerårig ört som bildar ovanjordiska utlöpare.

Artnamnet ”officinarum” kommer av latinets ”officina” för ”apotek”
och antyder att arten använts som örtmedicin.

Sumpmåran, ”Galium uliginosum”, är en småväxt, flerårig ört med
krypande jordstam och veka, nedliggande till uppstigande stjälkar
som är klädda med krokborst. Bladen sitter i sextaliga kransar och är
smalt lansettlika, ljusgröna, uddspetsade och klädda med korta
krokborst i kanten.

Den stora blåklockan, ”Campanula persicifolia”, är en flerårig ört
som kan bli nästan en meter hög. Stjälken är styvt upprätt, vanligen
ogrenad och har smala lansettlika blad med nedvikta och grunt
naggade kanter.

”Denna Klocka är en bland våra prydligaste vilda blommor. Ehuru
den merendels växer temligen enstaka, gör den sig ändå strax
bemärkt med sin raka, resliga stjelk och sin stora, utmärkt klocklika
blomkrona.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Den sista bilden för denna gång blir på svinroten eller kornfibblan
som en del vill kalla den, ”Scorzonera humilis”. Det är en
beståndsbildande, flerårig ört med grov jordstam. Stjälkarna kan bli
upp till fyra decimeter höga och är styvt upprätta och klädda med
gles spindelvävslik behåring.

Artnamnet ”humilis” betyder lågväxt och det svenska namnet svinrot
omtalades redan av Carl von Linné och syftar på att rötterna var
begärliga för grisarna.

”SCORZONERA (Fl. 647.) wäxte mycket i ängarne, men jag såg
aldrig någon äng, der denna ymnigt wäxte, som icke i lika proportion
war af swin upgrafwen, hwilkas smakeligaste mat dennas rötter äro;
är altså ingen förmon för Landtmannen at hafwa denna wäxt i sina
ängar, om han ejest wil hålla swin.”

Ur ”Carl Linnaei Skånska Resa 1749” av Carl von Linné år 1751.