Vår naturkrönikör Dan Damberg har återigen tittat in i svamparnas värld.

I svamparnas värld, del 5

I svamparnas värld, del 5, en krönika i 4 bilder om den strimmiga
brödkorgssvampen, en märklig liten varelse från den biologiska
mångfaldens värld.
Text och foto, Dan Damberg och Daniel Damberg, Skillingaryd i
oktober månads första dag 2010.

När jag satte mig på huk bredvid fars och mors grav på Skillingaryds
skogskyrkogård för några veckor sedan, för att plantera höstens och
vinterns ljungplantor fastnade mina ögon på några märkliga små
svampar som jag inte sett på många år, den strimmiga
brödkorgssvampen hade producerat fruktkroppar igen.

Brödkorgssvampar är buksvampar med små och bägarliknande eller
krukformiga fruktkroppar i två släkten, ”Crucibulum” och ”Cyathus”,
med fyra olika arter i Norden. Som ung har fruktkroppen ett lock,
vilket öppnar sig då den mognar. Då fruktkroppen är öppen upptill, blir
de linsformiga kapslarna, där sporerna bildas, så kallade peridioler,
synliga.

Buksvampar är en grupp basidiesvampar, hos vilka basidier anläggs
och basidiesporer bildas av en sporbildande vävnad, så kallad gleba,
inuti fruktkroppen, som har en oftast flerskiktad vägg, så kallad
peridium. Fruktkroppen är från början alltid mer eller mindre
äggformig och underjordisk.

Inne i fruktkroppen finns håligheter där basidierna utvecklas och
sporerna skjuts inte aktivt i väg från basidierna och sprids först sedan
fruktkroppen öppnats. Den utväxta, färdiga fruktkroppen varierar i
storlek, form och färg.

Stinksvamparna har en lång, ljus fot med en mösslik bildning, där den
slemmiga, grönbruna spormassan bildas. Svamparna luktar vämjeligt!

Röksvampar är vita till bruna, mer eller mindre runda och öppnar sig
upptill med en por eller sprickor. Svamparna ryker inte i ordets rätta
bemärkelse utan det är sporer som sprids!

Jordstjärnor är vita till bruna och har ett stjärnformigt uppsprickande
yttre skikt. Dessa svampar är mer eller mindre ovanliga men även i år,
det vill säga just nu, växer kamjordstjärnan, ”Geástrum pectinatum”,
åter i vår trädgård.

Rottryfflar och hartryfflar är brunaktiga, rundade, ibland
underjordiska, och uppsprickande samt är mer eller mindre giftiga.

Brödkorgssvampar är vitaktiga till bruna och blir så småningom öppna
och skålformiga. De liknar verkligen små korgar med runda bröd inuti.

De flesta av våra buksvampar är mer eller mindre färglösa men många
tropiska arter inom gruppen har mycket vackra färger och former. De i
Syd- och Mellaneuropa växande buksvampsarterna bläckfisksvamp
och gallersvamp är vackert röda i färgen och har en mycket märklig
form.

Bläckfisksvamp, ”Clathrus archeri”, är ursprungligen en svamp från
Australien och Tasmanien som även, som sagt, har introducerats till
Europa men även till Nordamerika.

I Europa förekommer den, som sagt, främst i de södra och centrala
delarna men är sällsynt även längre norrut. Den förekommer mycket
sällsynt även i Sverige och den 7 september i år hittades den på
Balsberget i Kristiansstad. Svampen har en obehaglig lukt och är inte
ätlig.

Gallersvampen, ”Clathrus ruber”, förekommer främst i
Medelhavsområdet och den börjar, som alla liksvampar som ett
”häxägg” och utvecklas till en rund, vit eller röd gallerboll eller ett
nätverk av armar, något lik en innebandyboll men med större hål. Den
växer i komposthögar, trädgårdar och tallskogar. Armarna är vita eller
röda och ihåliga med gleban, en olivgrå, stinkande smet på undersidan
som drar till sig flugor. Svampen blir till slut stor som en mindre
fotboll. Den lossnar då från den slida som återstår av häxägget, och då
den inte väger mycket, rullar den lätt iväg av vindpustar och sprider de
sporer som eventuellt finns kvar efter flugorna. Om dess armar fastnar
under utvecklingen, till exempel i kvistar som råkar vara i vägen, kan
man hjälpa den på traven genom att dra i gallret. Man får då
bokstavligen se den röra sig, lik en sömnig bläckfisk, tills den finner
sin rätta ställning och storlek.

Gruppen buksvampar är släktskapsmässigt heterogen, röksvampar och
brödkorgssvampar är släkt med skivlingar, rottryfflar med soppar,
jordstjärnor förs till Geastráles och stinksvamparna ingår i ordningen
Phalláles. De har också olika ekologiska funktioner, de flesta är
nedbrytare, men till exempel rottryfflar är mykorrhizabildare.

Dessa sporkapslar, peridioler, är där de ligger i de bägarformiga
fruktkropparna, mycket lika små runda bröd i en brödkorg, därav
namnet ”brödkorgssvampar”. Brödkorgssvampar växer antingen på
marken eller på murken ved och när en regndroppe träffar i ”korgen”
slungas peridiolerna iväg och sporerna kan på så sätt spridas.

Brödkorgssvamparna omfattar, som sagt fyra arter och dessa är
krönikans strimmiga brödkorgssvamp, ”Cyathus striatus”, vanlig
brödkorgssvamp, ”Cyanthus vulgare”, gul brödkorgssvamp,
”Crucibulum laeve” samt blygrå brödkorgssvamp, ”Cyathus olla”.

Hos den senare är för övrigt peridiolerna försedda med en klibbig tråd
som fastnar i vegetationen. Sporerna sprids senare i sin tur från själva
peridiolen.

Skrivet av Dan Damberg