Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Hestra söräng.

I svamparnas värld, del 6

I svamparnas värld, del 6, en naturkrönika i 18 bilder från Hestra
söräng och Skillingaryds tätort, svamphösten 2010.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, höstmarknadsdagen den 2
oktober 2010.

På min väg upp till Hestra söräng hittade jag några vackra stolta
fjällskivlingar som växte på ödetomten alldeles söder om Ahlgrens
Mekaniska Verkstad i Skillingaryd. Naturligtvis var jag tvungen att
stanna och ta några bilder på tre exemplar väl spridda inom området.
Man kan tro att den är alldeles nyuppackad från en plastpåse men
tyvärr kan jag bara konstatera att skräp i alla dess former finns överallt
på vår jord från städer och samhällen till de vida oceanvidderna. Vi
människor förnekar oss verkligen inte.

Stolt fjällskivling, ”Macrolepiota procera”, är en vitsporig skivling
som lever av förna i skogsbryn, gärna på betade marker i söderläge
eller i trädgårdar. Den ljusa hatten täcks av mörka fjäll och kan bli
mycket stor, upp till 40 centimeter i diameter. Den går i Sverige att
hitta redan i början av augusti och förekommer normalt fram till
oktober.

Stolt fjällskivling är en god matsvamp som dock kan förväxlas med
andra svampar dock främst med andra fjällskivlingar som till exempel
rodnande fjällskivling. Allvarligare är dock att den även kan förväxlas
med giftiga flugsvampar som brun flugsvamp och panterflugsvamp.
Dessa svampar blir dock sällan lika stora som stolt fjällskivling samt
har en mörkare brun hatt.

Hatten av den stolta fjällskivlingen stekes normalt i rikligt med smör
medan dess fot i princip är oätlig. Ringen som sitter under hatten sägs
vara en delikatess och ska uppenbarligen med fördel ätas rå. Stolt
fjällskivling är dessutom Närkes landskapssvamp.

Hestra söräng denna tätortsnära pärla mittemellan Skillingaryd och
Vaggeryd samt dess naturvårdare korna utgör en helhet som fler
kommuninvånare borde besöka under alla årstider.

Området är vackert inramat av den småländska granskogen och
innehåller mängder av död ved som är en förutsättning för en rik
biologisk mångfald av framför allt insekter och svampar.

Den vackert orangegula aprikosfingersvampen, ”Clavulinopsis
luteoalba”, växer tämligen allmänt i skogsbrynen i norra delen av
Hestra söräng.

Släktet ”Clavulinópsis”, dit bildens aprikosfingersvamp hör, omfattar i
Sverige tio arter marklevande svampar med enkla eller greniga, vita
eller gula, sega fruktkroppar. Hit förs bland annat, som sagt, bildens
aprikosfingersvamp samt hagfingersvamp och ängsfingersvamp.

Den lilla slingrande skogsbäcken utgör både ett vackert och estetiskt
tilltalande inslag i miljön men är också en förutsättning för den
biologiska mångfalden inom området.

Umbraröksvampen, ”Lycoperdon umbrinum”, är en barrskogsart med
brun till brunsvart färg och mer eller mindre taggig på ytan. Några få
exemplar växte i den rika granskogen alldeles norr om sörängen. Här
delar den växtplats med vårens blåsippor och försommarens vispstarr
och höstens biskopsmössa vilket bevisar områdets höga naturvärden.

Biskopsmössa eller som den också kallas brun hattmurkla, ”Gyromitra
infula”, förväxlas lätt med den giftigare svampen lömsk biskopsmössa,
”Gyromitra ambigua”, även kallad giftig hattmurkla eller storsporig
biskopsmössa, se nedan. Lömsk biskopsmössa har dock något
skrynkligare och mörkare hatt och dess fot är något mera lilafärgad än
biskopsmössans fot. Dessutom växer lömsk biskopsmössa ofta direkt
på marken, medan brun hattmurkla ofta växer på nedbrutna stubbar
och stockar, precis som bilden visar.

Biskopsmössa har tidigare ansetts ätlig efter avkok, men innehåller
giftet gyromitrin, som man nu vet även vid låga doser kan ha
cancerogena egenskaper på lång sikt, och inte heller förtäring efter
avkok är därför att rekommendera. Gyromitrin är ett mycket starkt gift
och att andas in ångor från svampen då den förvaras i bilen eller under
torkning, räcker för förgiftningssymptom. Gyromitrin är även giftet i
stenmurklan som växer på vår och försommar.

Bara några tiotals meter från biskopsmössorna på bild 9 växte denna,
troliga, lömska biskopsmössa, ”Gyromitra ambigua”, direkt på marken.
Den är dessutom något mörkare i hattfärgen och foten är klart mera
lilafärgad, huruvida den har en skrynkligare hatt är jag inte lika säker
på men inte är den slätare i alla fall.

Denna vackra och goda mandelkremla, ”Russula integra”, har ett vitt
kött och en nötliknande smak. Svampen anrättas ofta för sig då dess
speciella smak framträder bäst, men den är en svamp med mångsidig
användning som även kan passa bra anrättad tillsammans med andra
svampar.

Mandelkremlan trivs på kalkrik mark, Vaggerydssyeniten ger god
hjälp, och växer ofta tillsammans med gran. Hatten hos unga exemplar
är halvklotformad, men senare blir den mer välvd men hos äldre
exemplar är hatten till formen utbredd och har en fördjupning i mitten.
Hattens bredd är mellan 6-12 centimeter och ovansidan på hatten slät.
Färgen är varierande, från mörkt brunaktig till ljust gulbrunaktig och
även rödbrunaktiga exemplar, som syns på bilden, förekommer.

Svampens skivor sitter glest och är jämförelsevis tjocka, men trots det
går de lätt sönder. Hos unga exemplar är skivorna vitaktiga, med
senare gulnar de och hos äldre exemplar är skivorna närmast
ockragula, även sporerna är ockragula.

Foten är vanligen vitaktig och mer eller mindre jämnbred samt har en
höjd på mellan 5-10 centimeter. Svampen växte i granskogen invid det
lilla kärret i söder på sörängen.

Som röda rubiner i gräset på hösten växer de röda vaxskivlingarna i
magra ängsmarker. I detta fall är det förmodligen en scharlakansröd
vaxskivling eller scharlakansvaxskivling som den också kallas,
”Hygrocybe punicea”, vilket jag framför allt ser på de glesa, tjocka och
gula skivorna, se nästa bild. I Sverige är den rödlistad som missgynnad
och samtidigt är den Västergötlands landskapssvamp. Plocka den inte
utan låt den stå kvar!

Fruktkropparna hos scharlakansröd vaxskivling har som svampens
namn antyder en uppseendeväckande scharlakansröd till närmast
blodröd färg. Mitten på hatten kan vara urblekt och ha mer rödgulaktig
färg. Till formen är hatten först klocklik, men äldre exemplar får en
mer utbredd hatt. Kanten på hatten är buktad och mitt på hatten finns
en bred puckel. Foten är gul till gulröd med längsgående rödaktiga
strimmor och varken doft eller smak är särskilt framträdande. Svampen
är svår att skilja från de nära släktingarna blodvaxskivling,
”Hygrocybe coccinea”, och mönjevaxskivling, ”Hygrocybe miniata”.

Denna vackra svamp är en björkvaxskivling, ”Hygrophorus hedrychii”,
dock har den, sitt utseende till trots, en frän och syrlig doft som liknar
försvarsdoften hos den stora träfjärilens larv, ”Cossus cossus”,
dessutom är den mycket slemmig. Svampen växte tämligen allmänt i
de centrala delarna av sörängen. I viss svamplitteratur benämns
björkvaxskivlingen med det latinska namnet, ”Hygróphorus melízeus”.

Detta märkliga rosa gelédaller som växte i en ihålig björk i mitten av
sörängen är en svamp som heter dallergröppa eller björkrötesvamp,
”Phlébia tremellósa” eller ”Merulius tremellosus”, välj själv. Det är en
skinnsvampsart i basidiesvampsordningen ”Polyporáles”. Den är, som
sagt, dallrigt geléartad eller något broskig, relativt tjock och på
underlaget mer eller mindre utbredd med kanter som böjer sig uppåt.
Ovansidan är vit eller gråaktig och filtluden, medan undersidan först är
vit, senare gul till brun.

Dallergröppa växer på stubbar och döda stammar av lövträd, framför
allt på björk. Fruktkropparna påträffas under hösten tämligen allmänt i
södra och mellersta Sverige.

Ockragul grynskivling, ”Cystoderma amianthinum”, är en vanlig
hattsvamp i mossig gräs- och skogsmark precis som det är på Hestra
söräng. En ovanlig följeslagare till den ockragula grynskivlingen heter
grynknölfoting, ”Squamanita paradoxa”, klassad som sårbar (VU) i
rödlistan, och anses vara en svamp som parasiterar på ockragul
grynskivling. Den är känd från bara cirka 15 lokaler i hela Europa.
Kanske är det dags att spana lite extra bland annat här på sörängen
efter denna raritet då värden och bildens ockragula grynskivling, växer
rikligt här på ängarna.

Dessa ganska små och spensliga vaxingar kallas olivvaxskivlingar
”Hygrophorus olivaceoalbus”, och är utmärkta matsvampar. De har en
slemmig hatt som är olivbrun med mörkare mitt, en likaledes slemmig
fot som är vattrad och med vit zon upptill. Skivorna är vita, glesa och
nedlöpande på foten. Olivvaxskivlingen kan förväxlas med vitgrå
vaxskivling, ”Hygrophorus korhonenii”, men denna är utan bruna
inslag men också ätlig, vitbrun vaxskivling, ”Hygrophorus persoonii”,
som är kraftigare och växer vid ek, också ätlig samt tallvaxing,
”Hygrophorus latidabundus”, som är mycket kraftigare och sällsynt,
bara funnen på Gotland, men även denna ätlig.

Svampguiden skriver följande fina, trevliga samt beskrivande text om
bildens pepparriska, ”Lactarius rufus”, citat;

”Med vackert pepparkaksbrun hatt och en vit mjölksaft som först är
mild sedan brännande skarp. Hör till de så kallade ”finska riskorna”
som är ätliga efter avkokning. Koka i rikligt med vatten i 10 minuter
varefter kokvattnet slås bort. Klar att anrättas!”

Skrivet av Dan Damberg