Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Lomsjö.

Järnets lokala historia, del 1 – Lomsjö
masugn

Järnets lokala historia, del 1 – Lomsjö masugn, en natur- och
kulturkrönika i 14 bilder om några av traktens masugnar och
hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av september 2014.
Bilderna är klickbara.

Det är svårt att tänka sig att detta är rester av den stora och långa
träbro på vilken man körde ner de stora mängder kol som behövdes till
järnframställningsprocessen i masugnen.

Träkolet levererades av traktens bönder medan malmen kom från
Taberg. I början var vägarna inte farbara under sommaren utan
transporterna fick vänta till vintrarna då underlaget var fruset.

Limstenen eller kalkstenen bröts norr om Vättern och skeppades till
Jönköping där den omlastades till oxdragna vagnar, allt för att få
järnet mera lättflytande.

Även fluss eller flussmedel är ämnen som användes för att sänka
järnets smältpunkt och göra det mer lättflytande. Enkelt uttryckt är
flussmedel ämnen som vid bland annat järnframställning, även i små
mängder, sänker smälttemperaturen och smältans trögflutenhet.

Flussmedel och limsten har oftast ett högre pH-värde vilket via slagg
och andra restprodukter i omgivningen ger en speciell flora, så även
här vid Lomsjö.

Oxider av alkalimetaller till exempel natrium och kalium samt
alkaliska jordartsmetaller till exempel kalcium och magnesium är
exempel på flussmedel.

I en rasbrant alldeles väster om Västerån alldeles i närheten av
Lomsjöån i södra delen av Lomsjö masugnsområde ligger stora
mängder av restprodukter från järnframställningen, så kallad slagg,
som gör markens pH-värde högre vilket ger andra förutsättningar för
den biologiska mångfalden.

Jag undrar om det läcker ut miljöfarliga ämnen till Lomsjöån som
sedan rinner ut i Västerån nordväst om Kåveryd, norr om samhället
Nyholm.

Dessa stora mäktiga stenkonstruktioner är basfundamenten på vilken
träbron vilade. Emellan de stora bärande stenpelarna måste det, vad
jag kan förstå, funnits ytterligare bärande träkonstruktioner.

Det färdiga tackjärnet kördes sedan över Åker till Hörle och Lomsjös
behov av transporter gjorde så småningom att vägarna såväl norrut
som söderut upprustades.

Vägen mellan Åker och Bondstorp följer fortfarande samma
sträckning och grusvägen söder och norr om Lomsjö har nu status som
kulturminne.

Här ser man i princip vad som finns kvar av den gamla
masugnsepoken i Lomsjö som anlades redan år 1810 av baron Carl
Jakob Lilliecreutz som också var ägare till Hörle bruk.

Malmen tog man från Taberg, kolet fick man från skogarna i Åkers
socken och sedan transporterades det färdiga järnet vidare söderut till
Hörle bruk.

Produktionen kom igång år 1812 och åren 1812-13 producerades här
cirka 100 ton tackjärn. Verksamheten och produktionen i Lomsjö var
igång mellan åren 1811-80, en 69-årig industriepok och det är
verkligen sorgligt att se hur detta kulturarv ser ut idag.

Ett bostadhus som byggdes år 1862 står kvar och är fortfarande
vackert med detaljerat hantverk. Man kan bara tänka sig hur vackert
och ståndsmässigt detta hus och dess trädgård en gång var i sin glans
dagar. Mangårdsbyggnaden skymtar upp till höger i bakgrunden.

Naturen håller på att ta tillbaka Lomsjö masugn och om några
generationer kan man kanske inte ens skönja de 69 åren av
industrihistoria.

Platsen är värd ett bättre öde än att, som nu, bara sakta försvinna in i
glömskans dimmor och tidens outgrundliga vindlingar och korridorer.

Det man ser på bilden är den nedre delen av själva masugnen, det vill
säga, nedre delen av en kraftfull skorsten.

Höjden på denna nedre del av masugnen är ungefär någonstans mellan
4-5 meter och synintrycket är mäktigt i allt sitt förfall.

Alldeles nedanför den mäktiga stenväggen rinner den lilla vattenfåran
som bland annat drev vattenhjulet och turbinen.

För att garantera att stenkonstruktionen ska hålla ihop finns ett antal
förankringsjärn som, för att inte kunna röra sig, fästes med dessa
vackra ”järnknutar”.

Likadana ”järnknutar finns bland annat på masugnen i Häryd utanför
Gnosjö vilket kanske tyder på att samma konstruktörer varit
inblandade i båda byggnationerna.

En närbild på dessa vackra ”järnknutar” som finns i par på alla sidor
av denna nedre del av masugnen.

Bönderna i trakten skrev ett avtal där de mot viss ersättning
garanterade Högvälborne Herr Baron Carl Jakob Lilliecreutz att på
vilken sida om ån han så önskade få anlägga masugn och andra
anläggningar.

Bergmästaren som var från Norrköping och hette Geisler gjorde en
utredning där han konstaterade att i närheten av Lomsjö fanns ett
överskott på 1 700 läster kol så Lomsjö fick sitt tillstånd.

Bönderna i närheten gladdes åt man skulle få avsättning för skogen
som annars var nästan värdelös, men ägarna till Rasjöns masugn och
Götaströms bruk protesterade dock utan resultat.

Här ser man vad som är kvar av vattenfåran som bland annat drev
vattenhjulet och turbinen.

För att uppnå rätt temperatur i masugnen, behövdes ett stort tillskott
av syre och därför byggdes ofta vattenhjul i åarna bredvid
masugnarna.

Dessa vattenhjul drev sedan vanligtvis en blåsmaskin inne i ett
blåsmaskinhus eller turbinhus där turbinen fanns.

Det finns rester av kolladan, en kalkgrav och en såg och en kvarn på
platsen och av detta finns numera bara brädhögar kvar som verkligen
förfular detta annars kulturhistoriskt vackra område.

Nedanför slagghögarna alldeles bredvid ån växer slåtterblomman,
vissa år rikligt, i år dock sparsamt.

Slåtterblomma, ”Parnassia palustris”, är en flerårig, lågväxt ört.
Stjälken blir vanligen en eller ett par decimeter hög och har ett
oskaftat stjälkblad, samt en basal bladrosett.

Slåtterblomman blommar från juli till september och blomman sitter
ensam i stjälktoppen samt är skålformad med fem vita kronblad som
har genomskinliga nerver.

Innanför kronbladen sitter en krans med fem sterila ståndare som i
kanten har långskaftade gulgröna körtlar och innanför dessa så kallade
staminodier sitter fem fertila ståndare och längst in sitter det blekröda
fruktämnet med fyra märken.

I Sverige förekommer slåtterblommor med två olika kromosomtal,
vilka tidigare betraktades som två olika underarter, en nordlig
”Parnassia palustris ssp. Neogaea” och en sydlig ”Parnassia palustris
ssp. Palustris” vilket troligtvis är den som ni ser på bilden.

”Blommorna då de först visa sig, antyda det slåttertiden är inne,
hvadan den benämning, hvarunder växten här upptages. Annars kallas
den också i somliga landsorter, för bladens skapnad, Hjertblomma,
Hjertblad; i Bohuslän Hvitvisil (Lilj.), som åter syftar på blommans
färg. – Enligt DYBECK begagna landtflickorna kronbladens saft till
ögonvatten, särdeles i Vermland, men icke endast såsom medel mot
svaghet i ögonen, utan äfven och förnämligast i den öfvertygelsen att
desamma dermed kunna förskönas. Denna tro är väl icke utan
samband med begreppet Hjertblomma.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Bilden visar den goda matsvampen rödgul trumpetsvamp,
”Cantharellus lutescens”, som är en svampart som trivs på fuktig,
kalkrik mark och ofta växer vid kärrkanter och i mossa i barrskog. Här
växer den i anslutning till de slagghögar från masugnen som ger
marken ett basiskt pH-värde.

Hatten är tunn och trattformad med krusig kant och fint fjällig
ovansida som är rödbrun till gulbrun i färgen. På undersidan är hatten
rödgul till gråblek och har otydliga längsgående grenade åsar. Detta
gör att den ser lite rynkig ut. Ibland förekommer det att ett
färgpigment saknas och svampen kan därför även uppträda i en helt
gul form.

Svampens fot är ihålig, gulaktig till rödgulaktig i färgen och har en
höjd på 5–9 centimeter och den har en fruktig doft och en mild smak.
Rödgul trumpetsvamp är ätlig och en god matsvamp, och arten
används både som ensam svamp i en anrättning och som blandsvamp.

Den kan förväxlas med trattkantarell, ”Cantharellus tubaeformis”,
vilket inte gör något då båda är bra och goda matsvampar men också
med slemmurkling, ”Leotia lubrica”, vilken inte är giftig men saknar
matvärde.