Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Karlsnäs bokskog vid Nydala.

Karlsnäs bokskog vid Nydala, invid
Ruskens västra strand i den nya dalen –
Nova Vallis

Karlsnäs bokskog vid Nydala, invid Ruskens västra strand i den nya
dalen – Nova Vallis, en naturkrönika i 13 bilder från historisk mark.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i maj månads sista dagar
2011.

Karlsnäs bokskog tillhör Karlsnäs herrgård som bildades i samband
med att Nydala säteris markinnehav styckades år 1880. Detta är ett
stycke mycket vacker natur och en plats där man ofta kan få höra den
mindre flugsnapparen sjunga, dock inte vid mitt besök.

Det är ännu så länge ganska ljust och skirt grönt i bokskogen,
grönsångare sjunger intensivt i närheten och i bakgrunden ligger sjön
Rusken. Sången från grönsångaren är ett klart svirrande samt
accelererande läte som bäst beskrivs som en snurrande 10-öring på
ett kaffefat.

Det ligger många mantimmars slit bakom den gamla mossbelupna
stenmuren som genomkorsar bokskogen. I bakgrunden sjunger den
svart-vita flugsnapparen en släkting till den rara mindre
flugsnapparen.

Det bästa fnösket får man från fnösktickor som växer på
bokstammar, dessa två svampar liknar verkligen två korslagda
hästhovar, något märkligt färgade hästhovar dock.

På ett ställe i bokskogen fanns mängder med klarblå skogsvioler
fördelade på minst fyra stora och täta bestånd.

Markskiktet i en bokskog har på grund av det täta lövsalstaket under
sommaren ständig brist på solljus vilket leder till att det är få eller
inga växter som växer på marken, det liknar därför mest ett slätt
parkettgolv med ”vissnaboklövs”-färg, men det är vackert så.

Jag förväntar mig nästan att få se en cisterciensermunk mellan
bokstammarna, på vandring mot Nydala kloster en bit bort.

Liksom vid Gåeryd, på andra sidan sjön, växer porlaven, ”Pertusaria
pertusa”, på bokstammarna. Porlavens latinska namn betyder
genomborrad därför att den har perithecier, fruktkroppar, som
mynnar i en ”por”, vilket bilden tydligt visar. Laven växer mest på
träd och i detta fall på en kraftig bokstam.

Fruktkroppen, som kallas perithecier hos bildens porlav, är den
sporproducerande delen hos såväl lavar som svampar. Fruktkroppen
hos svampar är vad man i dagligt tal menar med svamp. Den byggs
upp av tätt växande hyfer och har väsentligt olika utseende och
byggnad beroende på svampgrupp och art inom respektive grupp.
Alla svampar bildar inte fruktkroppar utan sporerna bildas ibland
direkt av enkla hyfer, svamptrådar. Hos flertalet sporsäckssvampar
och lavar bildas antingen skålformiga fruktkroppar, så kallade
apothecier, eller mer eller mindre slutna fruktkroppar, så kallade
perithecier, som Ni alltså ser på bildens porlav.

Högt uppe i det vackra boklövstaket sitter den lilla grönsångaren,
”Phylloscopus sibilatrix”, och sjunger mycket intensivt och den är
verkligen inte lätt att fotografera.

Sverige förekommer den mest i söder där den lokalt är ganska
allmän, men även längre norrut utefter kusten. Antalet varierar
troligen mycket mellan olika år och den anländer i april-maj och
flyttar i juli-augusti.

Grönsångaren lever i ljus lövskog och blandskog, ofta i bokskogar
och parkanläggningar. Den huvudsakliga häckningstiden är maj till
juli och boet är bakugnsformat och byggs av strån och gräs och göms
väl i busksnår på marken. Honan lägger sex till sju ägg som hon
ruvar på i 12-14 dagar, ungfåglarna stannar i boet i 12-13 dagar. Det
europeiska beståndet av grönsångare uppskattas till omkring 7
miljoner häckande par och de livnär sig på spindlar, blötdjur, bär,
insekter och deras larver.

Det är ett fantastiskt ljusspel i de skirt grön boklöven vilket bara
detta gör det värt att besöka till exempel Karlsnäs bokskog.

Det lilla vackra ekorrbäret, ”Maianthemum bifolium”, är en valig ört
i bokskogen och det är en art i familjen stickmyrtenväxter. Arten
förekommer naturligt i Europa och österut till östra Asien och Japan.
Den växer i skog och lund över hela Norden samt på fjällen ända till
trädgränsen eller något däröver.

Ekorrbäret en är flerårig ört som blir cirka 20 centimeter hög. Den
har vanligen endast två hjärtlika, bågnerviga näringsblad, fästade på
stjälkens övre del, avvikande exemplar med tre blad finns dock.
Frukten är ett bär och först sent på hösten får bären sin fulla saftighet
och mörkt vinröda färg och de kallas även för hjärtbär tack vare
bladens form. Observera att växten och bären är giftiga.

Skogsnarv, ”Moehringia trinervia”, är en ettårig ört med slaka,
nedliggande till nästan upprätta stjälkar som kan bli nästan tre
decimeter höga samt är en vanlig ört i Karlsnäs bokskog. Bladen
sitter motsatta och är kortskaftade. Bladskivan är äggrund, spetsig
och trenervig med hårig kant. Skogsnarv blommar från maj till juli
med oansenliga blommor som sitter på långa skaft från bladvecken
eller grenspetsarna. Blommorna har tre stift och korta vita kronblad
som är tydligt kortare än foderbladen. Foderbladen är långa, spetsiga
och hinnkantade. Frukten är en rund kapsel som öppnar sig med sex
tänder. Fröna har ett oljerikt bihang och sprids med myror.

Skogsnarv förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige, men är
påträffad ända upp i fjälltrakterna. Arten växer vanligen på fuktig
skogsmark, stigar, skuggiga berghällar, men ibland även på
kulturmark. Den första fynduppgiften är från Uppland och
publicerades av Celsius år 1732.

Artnamnet ”trinervia” kommer av latinets ”tres” för tre och ”nervus”
för tråd eller nerv, namnet betyder trenervig och syftar på bladen.

”Skogsnarven älskar, såsom dess namn antyder, skogarnes skugga,
och den bosätter sig gerna på bara ställen under träd, stundom t. o. m.
på multnande trädstubbar, och alltid kläder den bra med sin glada
grönska.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Ängshaverrot, ”Tragopogon pratensis”, är en tvåårig ört som kan bli
upp till åtta decimeter hög och som har vit mjölksaft. Den växer
sparsamt utmed den lilla vägen in i bokskogen, som ni ser på den
första bilden. Hela örten är blå- till grågrön och kal, unga exemplar
kan dock ibland vara sparsamt spindelvävshåriga. Stjälken är enkel
eller fågrenig med en ensam blomkorg i toppen av varje gren. Bladen
är långsmala, spetsiga och grågröna och ängshaverroten blommar
vanligtvis i juni-juli. Blommorna är gula och tunglika, men
blomkorgarna är bara utslagna under förmiddagen och vid fint väder,
därför är det engelska namnet på växten ”Goat’s-beard, Jack-go-to-
bed-at-noon”. Då frukterna mognat öppnar sig korgen och bildar en
stor boll, lik maskrosornas, fast med fjäderpenslar på frukterna.

Blomkorgarna hos ängshaverroten angrips ofta av sotsvampen
”Ustilago tragopogonis-pratensis” som gör dem korta och breda samt
fyllda med svampens mörka spormassa.

Ängshaverrot är vanlig i södra och mellersta Sverige, men saknas
helt norrut och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-
talet.

C. F. Nyman uppger år 1867 att roten kan användas till mat och att
späda skott kan användas som sparris. Artnamnet ”pratensis”
kommer av latinets ”pratum” för äng och syftar på växtplatsen.

Notera den lilla flugbaggen till höger som inte vågar sig fram på
grund av alla flugor, det kanske är bäst att tillägga att det är min helt
egna, ovetenskapliga och mänskliga tolkning av scenariot, men visst
ser det ut så.

Skrivet av Dan Damberg