Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit i Långasand i Halland.

Långasand om vintern, del 1

Långasand om vintern, en plats där en blå himmel möter ett fruset hav,
del 1. En natur- och kulturkrönika i 60 bilder från två vargavintrar, de
värsta i mannaminne.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari och december
2010.

Ett riktigt Gott Nytt År till Er alla önskar vi i familjen Damberg-Blomén.

Låt mig få påminna Er om vargavintern som gick och samtidigt få
konstatera att vi är mitt inne i ytterligare en vargavinter. Det är tyst,
vitt och kallt i rhododendronparken och de fågelröster som vår-
sommartid äger naturen är sedan länge tysta. Förklaringen till de två
vargavintrarna är troligtvis den Nordatlantiska Oscillationen, NAO, låt
mig få förklara.
Nordatlantiska oscillationen, NAO, är ett klimatfenomen som
förekommer i Nordatlanten. Skillnader i klimatet från år till år i det
nordatlantiska området beror på små fluktuationer i tryckskillnaden
mellan det halvpermanenta Islandslågtrycket och det halvpermanenta
Azoriska högtrycket. NAO påverkar vädret främst under
vinterhalvåret, från november till april. Extremt kalla vintrar som den i
Skandinavien 2009-2010 förekom tidigare ungefär vart tjugonde år
men har nu blivit mycket ovanligare och sedan slutet av 1900-talet har
det verkat som trenden går mot mycket varmare vintrar. Vinterklimatet
på Nordatlanten och på landområdena runt om varierar i ett storskaligt,
oregelbundet mönster. Under en följd av år kan det vintertid vara
mildare och regnigare än normalt i Skandinavien. En period med milda
vintrar kan plötsligt övergå i sin motsats. Dessa klimatsvängningar
kallas den nordatlantiska oscillationen, NAO. När vintern är varm och
nederbördsrik hos oss råder samma typ av väder på Nordamerikas
östkust. Samtidigt är det kallare och torrare än normalt på Iberiska
halvön, i områdena runt Medelhavet och på Grönlands västkust. Under
andra perioder kan vi ha en lång följd av kalla vintrar, medan vintrarna
till exempel söderut i Europa då är varmare än vanligt.

Klimatet under de olika faserna styrs av skillnaderna i lufttrycken vid
Azorerna och Island. Vid Azorerna ligger ofta högtryck och vid Island
ligger ofta lågtryck. Avvikelserna från de normala skillnaderna i
lufttryck kallas NAO-indexet. När de isländska lågtrycken är extra
kraftiga är indexet positivt. Då blir sydvästvindarna kraftiga, och
lågtrycken styrs mot Skandinavien vilket ger vintrar som vi känner
igen från de senaste åren. När indexet är negativt blir vindarna svagare
och lågtrycken hamnar längre söderut vilket ger de kalla ryska
högtrycksvindarna fritt spelrum över oss. Det är inte klarlagt om NAO
betingas av växelverkan mellan hav och atmosfär eller om det är
atmosfären som primärt ger upphov till NAO. Men det är fullt möjligt
att det är havet som styr NAO över tiotals år. Havet har nämligen
enormt mycket större kapacitet att lagra värme. Om det är havet som
styr NAO skulle temperaturmönstret i Atlantens vatten kunna avslöja
om vintrarna blir kalla eller varma flera år i förväg. Den förste som
undersökte Norska havets inflytande på klimatet i Skandinavien var
Otto Pettersson och han var professor vid Stockholms högskola i slutet
av 1800- och början av 1900-talet. Han fann bland annat att
temperaturen i havet utanför Norges kuster under januari månad
uppvisar ett samband med temperaturen i Örebro. Senare klarlade han
att både temperatur och fuktighet inne i landet hänger ihop med
temperaturen i havet genom att studera när tussilagon slog ut om våren
i Uppsala. Vindarnas påverkan på havsströmmarna hade kommit att
tilldra sig allt mer uppmärksamhet i slutet av 1800-talet. I direkt
anslutning till Petterssons arbeten föreslog en tysk meteorolog att
klimatet i Europas nordvästra hörn borde ha samband med skillnaderna
i lufttryck i nord-sydlig riktning över Atlanten, det vill säga, det som så
småningom kom att kallas NAO-indexet.

Klimatsystemet har inre variationer även om all den yttre påverkan är
den samma. Det finns storskaliga och fleråriga oscillationer,
svängningar, i väderläget som återkommer gång på gång.
Nordatlantiska oscillationen är en sådan naturlig svängning. Denna
oscillation är, som sagt, baserad på tryckskillnaden mellan Isländska
lågtrycket och det Azoriska högtrycket.

Om tryckskillnaden är stor säger man att det är i en positiv fas, NAO+,
och skillnaden är liten är det i en negativ fas, NAO-. En positiv fas
innebär att västanvindarna blir kraftiga och lågtrycken styrs in mot
Skandinavien. Detta medför att vintrarna för vår del blir mildare och
blötare. Om istället fasen är negativ så minskar västanvinden och
lågtrycken tar en annan bana söder om oss. Då får vi en kall och torr
vinter. För Grönland och norra Kanada har denna oscillation motsatt
effekt. NAO+ innebär en kall och torr vinter och NAO- en mild och
blöt vinter. Vi har haft turen de senaste åren att i stort sett alla vintrar
de senare 15 åren har varit i en positiv fas, vilket har gett oss milda och
blöta vintrar, med andra ord, mycket regn och slask vilket för södra
Sverige blir ungefär som att ha höst i ett halvår.

Den lilla bäcken blir allt mindre och mindre och är väl snart helt täckt
av snö och is men någonstans under den kalla, hårda ytan finns livet
och rörelsen.

Kyla kan beskrivas som antingen negativ värme eller låg temperatur.
Om man tänker sig värme som energi så är kyla brist på eller avsaknad
av energi. Den lägsta möjliga temperaturen, absoluta nollpunkten, är 0
”grader” Kelvin, som motsvaras av -273,15 grader Celsius. Den kallaste
platsen i universum anses vara Bumerangnebulosan, där temperaturen
bara är cirka 1 ”grader” Kelvin.

Värme som i vatten eller luft eller i våra egna kroppar, är en rörelse
hos molekylerna. De vibrerar fram och tillbaka i fasta kroppar och i
vätskor och blir en vätska tillräckligt varm förgasas den, det vill säga,
molekylerna lossnar och börjar flyga fritt omkring.

Det dröjer innan holken åter är ianspråktagen av en stare vilket
nämligen brukar vara den fågel som häckar i just denna holk i
rhododendronparken. Eftersom fåglarna lägger ägg som måste ruvas
bygger de som regel ett bo, där äggen och den ruvande fågeln är
skyddade. Vissa grupper, till exempel falkartade rovfåglar, bygger
inget bo utan tar över andra arters bo eller lägger äggen direkt på
exempelvis en klipphylla.

Hos en del markhäckande fåglar, såsom tärnor, består boet bara av en
liten grop i marken, men de flesta markhäckare samlar någon form av
material för att bättra på boet så att en så kallad bobale bildas.

Bland fåglar som häckar i träd finns dels sådana som utnyttjar naturliga
hål i träden, gamla hackspetthål eller av människan uppsatta
fågelholkar, dels sådana som bygger bo i det fria. Fria bon är i de flesta
fall skålformiga och byggda av kvistar eller grässtrån och ofta fodrade
med blad, mossor, lavar, fjädrar och ibland även spindelväv.

Några fågelgrupper bygger slutna bon med en ingångsöppning på sidan
eller undertill. I Sverige bygger stjärtmes, pungmes och skata den
typen av bo. De asiatiska skräddarfåglarna använder silke från
insektskokonger eller spindelväv för att sy ihop stora blad till ett runt
bo. De mest avancerade bona byggs av vävare, vilka flätar samman
grässtrån till ett väl skyddat, slutet, hängande bo med en lång
ingångstunnel underifrån. De sydamerikanska ugnfåglarna och en del
svalor bygger bo helt och hållet av lera, medan salanganer i
Sydöstasien bygger bon som helt eller delvis består av saliv.

Lärkträdet utmed bäcken är kalt och utan sina mjuka barr. Lärkar är en
grupp barrträd som hör till familjen tallväxter. Det finns cirka tio arter
och alla växer på norra halvklotet. Lärkar växer snabbt och blir stora
och kraftiga. De har gles krona och tjock bark, och barren sitter många
tillsammans. På hösten fäller träden de då gula barren och på våren
kommer nya, ljusgröna barr. Många arter blir till virke medan andra
odlas som prydnadsväxter i trädgårdar eller parker. Träslaget från
lärkar kallas för lärk eller lärkträ och det är hårt och starkt och brukar
inte ruttna. Lärkträ är därför bra att använda när man bygger båtar,
bryggor eller andra saker som ska användas utomhus. Lärkar växer inte
naturligt i Sverige, men man har planterat in bland annat europeisk lärk
och hybridlärk. Hybridlärk är en blandning mellan europeisk och
japansk lärk.

Den ovanliga bändelkorsnäbben, ”Loxia leucoptera”, är en art i
fågelfamiljen finkar där hanen är klarröd och honan grågrön, båda har
vita vingband. Bändelkorsnäbben uppträder i starkt växlande antal i
Sverige och häckar möjligen varje år och arten är knuten till bildens
lärkträd.

Rhododendronknoppen vilar ännu några månader innan den slår ut och
förgyller rhododendronparken. ”Rhododéndron”, är det vetenskapliga
namnet på ett släkte ljungväxter med cirka 900 arter, ständigt gröna
eller bladfällande, träd och buskar i Europa, Asien och Nordamerika.
De har mer eller mindre trattlika blommor i vitt, gult, rött, grönt eller
blått. De flesta blommar under vår och försommar och många arter
odlas som prydnadsväxter. Släktet omfattar alprosor, azaleor och
rododendron. Familjen där rhododendron ingår heter ”Ericaceae” där
även ljung och skvattram ingår. Släktnamnet ”Rhododendron” kommer
av grekiskans ”rhodon” för ros och ”dendron” för träd. Namnet
användes redan av Dioskorides år 70, men då om oleander, ”Nerium”.

Den större hackspetten är en av våra kvarstannare under vinterhalvåret
och den kommer gärna fram till trädgårdarnas fågelmatningar. Större
hackspetten förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och
merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar
i de kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet. Den är
regionalt utdöd på Irland och den har bara observerats vid ett fåtal
tillfällen på Island och Färöarna.

Det är faktiskt en grönsiska som vi ser på bilden och som sitter i
klibbalen och plockar i sig fröna från de små alkottarna. Grönsiskan
har en nordlig palearktisk utbredning och förekommer från Irland i
väster och så långt österut som till Japan. Den är delvis en flyttfågel
och övervintrar så långt söderut som i Medelhavsområdet, Kina och
Ryukyuöarna, vilket är ett stort antal öar mellan Japan och Taiwan.

Grönsiskan häckar allmänt i södra och mellersta Sverige men mera
sällan längre norrut. Delar av den svenska populationen flyttar så långt
söderut som till Tyskland och Frankrike medan andra övervintrar.

Långasandsheden ligger tyst och öde så här års, inget hörs mer än
vindes sus från Västerhavet. Lugnet är avstressande och tankarna får
vara ifred en stund.

I kanterna av Långasandsheden växer enen och på bilden ser vi en
hon-en full med enbär. Enen invandrade efter inlandsisens avsmältning
för cirka 12000 år sedan och är världens mest spridda barrväxt men av
det 40-talet arter som finns är endast en inhemsk i Sverige.

Den har tämligen grunt rotsystem och är anspråkslös vad gäller
jordmån. Enen är ljuskrävande men köld- och vindhärdig. Den högsta
enen är uppmätt till 18.5 meter och den grövsta till 2.95 meter i
omkrets och enen kan bli upp emot 1000 år gammal.

Det doftrika virket är hårt, segt och mycket hållbart med gul splint och
brun kärna. Detta används till slöjdarbeten, korgar och
gärdsgårdsstörar och välkänt är enrisrökta livsmedel.

Enriset är begärligt för hare, älg och rådjur medan orre och tjäder bara
äter ”bären” och domherren fröna. Engallmyggan lägger sina ägg i
barrknopparna, som då ombildas för att omsluta myggans larver och
denna gallbildning kallas för kikbär. Kikbär kokta i mjölk användes
förr inom folkmedicinen som botemedel mot kikhosta.

”Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.
På honom biter ingenting.
Han brukar borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det kargaste härdar han ut,
men doftar ändå, har ändå behag.
Åt gravar och golv gav han ris,
och ett gott öl bryggde han
där han stod, stark och vänlig,
klämd mellan gråa stenar i Thule.”

”Enbusken” av Harry Martinson, 1945.

Detta är inte månen utan solen som halvt dold bakom gråa skyar låter
sig beskådas utan risk för ögonen. Solen är vår närmaste stjärna, som
med sin dominerande massa i solsystemets mitt styr övriga kroppars
rörelser. Att solen för oss ter sig annorlunda än andra stjärnor beror
enbart på dess närhet. Solljuset är nödvändigt för livet på jorden och
nästan alla energikällor som människor utnyttjar är solenergi i någon
form. Solen är ett gasklot som hålls samman av sin egen tyngdkraft.
Till allra största delen består den av väte. I de innersta delarna är
temperatur och tryck så höga att väte omvandlas till helium, varvid
stora mängder energi frigörs. På solen kan observeras flera fenomen
som anses vara yttringar av solens magnetfält. Dessa brukar innefattas
i begreppet solaktivitet. En aktiv region brukar innehålla solfläckar och
områden med lokal upphettning av kromosfären och där kan uppstå
utbrott av flarer som är kraftiga ljusfenomen på solen orsakade av
eruptioner i solkoronan. En flare kan ge upphov till störningar av
radiokommunikationer och upphettning av jordens övre
atmosfärslager.

Ett annat fenomen är protuberanser, stora magnetiskt upphängda bågar
av kallare gas i den heta koronan. Solen föddes för cirka 4,6 miljarder
år sedan och sedan dess har den långsamt ökat i storlek och ljusstyrka.
Om cirka 7 miljarder år väntas solen svälla upp till en röd jättestjärna.
Efter att ha kastat av sig ungefär hälften av sitt materiainnehåll i form
av en planetarisk nebulosa krymper sedan resterna av solen samman
till en vit dvärgstjärna, som långsamt dör bort.

Långasandsbergen i söder ser dramatiska ut så här i vinterskrud och
inbjuder till klättring men jag avstår av ålder och visdom, mina
lårbenshalsar är alltför värdefulla.

Långasandshedens höstvioletta ljungplantor är nu mer eller mindre
täckta av snö och inte alls lika vackra som de kommer att vara i
augusti, men den som väntar på något gott väntar alltid för länge, en
variant på det gamla ordspråket. Ljunghedar återfinns vanligen i västra
Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll. I
äldre tid nyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes
regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för
att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra
marken. Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den
förutsättning som skapade denna vegetationstyp. Förr var ljungheden
ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte
många hävdade ljunghedar kvar. Den typiska ljungheden är artfattig
och hyser, förutom ljung, mest allmänna arter som kruståtel, lingon,
blåbär, pillerstarr, blodrot, stenmåra och stagg, vilket stämmer utmärkt
även här på Långasandsheden. Exklusivare arter är till exempel
slåttergubbe vilket finns och hårginst som vi tyvärr saknar.

Det finns även ett par, nu mycket sällsynta, arter som är beroende av
hävdade ljunghedar för sin fortlevnad. Dessa är nu i stort sett
försvunna ur den svenska floran. Till denna kategori hör bland annat
ljungögontröst, nålginst och tysk ginst men inga av dessa finns på
Långasandsheden.

Vindarna och drivbildningen döljer effektivt vad som finns på
Långasandsheden och inte ens stenmurarna orkar riktigt upp ovanför
snön. Dessa små stenmurar är för övrigt sädesärlans häckningsplatser
under sommarhalvåret.

Frälsarkransen hänger där den ska men förhoppningsvis behöver den
inte användas. En livboj eller frälsarkrans är en flytande anordning
som används vid livräddning i vatten. Livbojar skall finnas på båtar,
vid badplatser och andra kustområden. Livbojar är formade som en
ring eller krans och har vanligen hård fyllning av kork eller skumplast.

Livräddning är en handling som involverar undsättning, hjärt- och
lungräddning och första hjälpen. Det syftar ofta på vattensäkerhet, men
kan även innefatta räddning ur vak, översvämning eller annat
prehospitalt arbete. Livräddning från land är att föredra om det är
möjligt. Detta gör dels att man har bättre översyn, och dels inte själv
riskerar att förolyckas. Lämpligt vid livräddning från land är att kasta i
något som flyter och som man därefter kan dra in. På badplatser finns
ofta livboj att kasta iväg för att sedan hala in när den nödställda fått tag
i livbojen. Om den nödställde är medvetslös är livräddning från land
inte ett alternativ.

Livräddning börjar i dessa fall med att kasta i livboj eller liknande i
vattnet innan man hoppar i. Det är viktigt ordentligt se efter var
personen är. Detta är dels för att veta var personen senast var om den
börjar sjunka och dels för att själv hålla reda på var personen var om
man tappar orienteringen vid ihoppet. Sedan låter man den nödställde
ta tag i livbojen, på så sätt agerar livbojen den förlängda armen. För att
simma tillbaka lägger man sig på motsatt sida och simmar ryggsim
med den nödställda under uppsikt. När personen är medvetslös eller
kraftigt medtagen finns det alltid en risk att den nödställde inte klarar
av eller kan hålla kvar i livbojen. Det är då viktigt att man får in
personen i livbojen och håller kvar personen så att det inte finns risk att
denna faller ur livbojen. Detta gör man genom att simmande på rygg
hålla i personens armhålor.

När inga hjälpmedel finns tillgängliga måste den nödställde bogseras.
Detta sker genom att vara bakom personen och hålla upp dennes huvud
med hjälp av händerna så att personen kan andas. Därefter simmar man
på rygg tillbaka med personen vilandes mot bröstet.

Vid livräddning är det väldigt viktigt att man själv inte utsätter sig för
onödig fara när man ska rädda någon annan. Förlängda armen är en
teknik för att minimera risken att man själv förolyckas när man ska
rädda någon annan. Förlängda armen går ut på att man ska alltid något
mellan dig och den nödställde och detta gäller både från land och i
vatten. I vatten finns det annars risk för att den nödställde kommer att
försöka klättra på dig för att själv kunna andas medan det från land
finns det risk att den nödställde drar ner dig i vattnet. Lämpligt är att ta
vad som finns till hands exempelvis en livboj, en tröja eller något
liknande.

De små röda stugorna på Garnbjer ser extra små och sköra ut när
nordan ligger på och snö och is piskar hav och kust. Vi är en del av
naturen och samtidigt utlämnade till de stora och mäktiga krafter som
den kan frambringa. Lek inte med klimatet utan ta det på allvar!

Den halländska berggrunden, här Garnbjers norra sida, har varit
nerpressad till stora djup i jordskorpan och allra djupast har den i
Varberg varit. Under höga tryck och temperaturer blev gnejsen så
upphettad och omkristalliserad att den förlorade sina ursprungliga
strukturer och blev en medel- till grovkornigt homogen granitlik
bergart, ibland kallad varbergsgranit. Charnockiten har samma
kemiska sammansättning som granit, men innehåller en pyroxen kallad
hypersten samt grågrön fältspat som ger den en karaktäristisk grön färg.
Den har en ålder på mellan 1 200 och 1 700 miljoner år. Hallands
landskapssten är just charnockit och dess vackra gröna färg har gjort
den till en eftertraktad byggnadssten, särskilt under 1800-talet. Den
vittrar dock lätt och förlorar lystern men ändå upphörde inte brytningen
förrän på 1940-talet.

Det svenska urberget utgör en del av ett ur berggrundssynpunkt stabilt
område, den så kallade Fennoskandiska urbergsskölden. Denna utgörs
av bergarter som bildades under prekambrisk tid, det vill säga, från
tiden för jordens bildning för cirka 4600 miljoner år sedan och fram till
kambrium för cirka 545 miljoner år sedan. Den fennoskandiska
urbergsskölden, av ”fenno” för ”finsk” och ”Scandia” för
”Skandinavien”, är i sin tur en del av paleokontinenten Baltica. Den
består av de äldre bergarterna i mindre delar av Norge, stora delar av
Sverige, hela Finland och nordvästra Ryssland.

De äldsta bergarterna i Sverige är arkeiska, det vill säga mer än
2 500 miljoner år gamla, och har vid åldersbestämningar givit åldrar
mellan cirka 2 800 och 2 600 miljoner år. Bergarter av arkeisk ålder
förekommer i begränsad omfattning i nordligaste Sverige. Bergarterna
i den övriga delen av norra samt östra och sydöstra Sverige är i
huvudsak cirka 2 000–1 650 miljoner år gamla. De är bildade och i
många fall också omvandlade i samband med den så kallade
svekokarelska bergskedjebildningen. Den senare har också påverkat de
arkeiska bergarterna.

Berggrunden i sydvästra Sverige är, som sagt, mellan 1 700 och 1 550
miljoner år gammal och har därefter omvandlats kraftigt under den så
kallade svekonorvegiska bergskedjebildningen som ägde rum för
cirka 1 100–900 miljoner år sedan. Bilden visar bergen upp emot
Suseåns mynning och Vesslundareservatet. 

I södra Västsverige och Blekinge finns även rester av omfattande
omvandlingar av berggrunden för omkring 1 450–1 400 miljoner år
sedan. Ovanpå urbergsskölden förekommer fanerozoiska sedimentära
bergarter som är yngre än cirka 545 miljoner år. Dessa täcker idag
urberget i stora delar av Skåne, Öland och Gotland, Östgöta- och
Närkeslätten, Västgötabergen, samt trakten kring Siljan i Dalarna och
längs fjällranden. De yngsta bergarterna i Sverige utgörs av tertiära,
cirka 55 miljoner år gamla bildningar, vilka förekommer i sydligaste
och sydvästligaste Skåne. Den yngsta bergskedjebildningen i Sveriges
berggrund är den kaledoniska, som inträffade för cirka
510–400 miljoner år sedan. Då fick bergarterna i den skandinaviska
fjällkedjan sin nuvarande utformning. Bergarterna i fjällkedjan är av
prekambriska till siluriska åldrar, det vill säga, de är äldre än cirka 420
miljoner år gamla. Den skandinaviska fjällkedjan till Spetsbergen är en
del av Kaledoniderna eller den Kaledoniska bergskedjan. Denna
bergskedja omfattar också delar av nordvästra Irland, bergsområdena i
norra Skottland och Nordgrönland. Dess nordamerikanska del är, för
övrigt, Appalacherna.

Nu står jag i princip i Suseåns mynning och ser på Boabjer i söder,
vinden pinar iskall från nordost och går igenom ”märg och ben”.

Detta är vår väg ner till sköna bad under ljumma sommarkvällar, nu är
det bara kallt och ogästvänligt men ändå värt att besöka.

På andra sidan bergen i söder ligger Ugglarp och varifrån vinden
kommer är inte svårt att gissa men när bilden togs var den för
ovanlighetens skull nordostlig.

Skrivet av Dan Damberg