Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Långasjön.

Långasjön vid Åkers kyrkby

Långasjön vid Åkers kyrkby, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder
som en tidskapsel, några frusna ögonblick, från den sommarlika
hösten som lämnat oss.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av varma och soliga
september 2014. Bilderna är klickbara.

Storlomsparet ligger fortfarande kvar något hundratal meter ut i
Långasjön när jag går utmed strandlinjen och letar efter klockljung,
klockgentiana och myrlilja.

Att finna klockljungen och myrliljan var inte svårt men att hitta
klockgentianan var lite svårare men som ni kan se inte omöjligt.

Alla dessa tre arter var dock överblommade för denna säsong men
vackra och sevärda ändå.

Klockljung, ”Erica tetralix”, till vänster på bilden, är ett lågväxt
vintergrönt ris med rosa blommor som sitter i huvudlika flockar i
toppen av något förlängda stänglar. Klockljung blommar under juli-
augusti med rosa, urnformade blommor. Bladen är barrlika och sitter i
kransar om fyra, dessa är grågröna och körtelhåriga med inrullad kant.
Arten har en utpräglat västlig utbredning.

Klockgentiana, ”Gentiana pneumonanthe”, i mitten av bilden, är en
upprätt, flerårig ört som kan bli tre till fyra decimeter hög. Bladen är
smalt lansettlika med inrullad bladkant, alla blad sitter längs stjälken
och bladrosett saknas. Klockgentiana blommar under augusti-
september, blommorna är stora och femtaliga samt sitter enstaka eller
få tillsammans i stjälktoppen. Klockgentiana är sällsynt och har en
sydvästlig utbredning i Sverige.

”Hela växten är besk, nästan som Centaurium (Erythræa). Fordom
brukades blommorna bl. a. i lungsot såsom medel att befordra
upphostningen, och örten kallades på apoteken Pneumonanthe
(Lungblomma), hvilken benämning LINNÉ bibehöll såsom artnamn.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Myrlilja, ”Narthecium ossifragum”, till höger på bilden, är en flerårig
ört som har krypande jordstammar och som ofta bildar stora bestånd.
Stjälken är upprätt och kan bli upp till fyra decimeter hög. Bladen är
plattade, svärdlika och sitter i en solfjäderlik tuva, som är plattad på
ett karaktäristiskt sätt. Myrlilja blommar under juli-augusti,
blommorna är ganska talrika och sitter i en klase i toppen av den
nästan bladlösa stjälken. Myrlilja har en utpräglat västlig utbredning
och förekommer allmänt i sydvästra Sverige.

”Bönderna kalla detta Ilagräs, tro at där det mycket wäxer skola Fåren
ei trifwas, utan at matskar skola wäxa i deras lefwer, dem de kalla
ilar…”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland
och Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar år 1741.

Bilden visar arten hårslinga, ”Myriophyllum alterniflorum”, som är en
späd, men ofta meterlång, slingbildande vattenväxt.

Hårslinga blommar från juni till augusti och blommorna sitter i glesa
ax som knappast blir längre än tre centimeter. Arten är ganska vanlig i
hela landet och växer företrädesvis i näringsfattiga sjöar som här i
Långasjön.

Det ni ser på bilden är små metangasvulkaner, gasen kallas även för
sumpgas eller gruvgas och har den kemiska beteckningen CH4. Det är
en färg- och luktlös gas som kondenserar vid −164 °C och går att sätta
eld på med en tändsticka som jag naturligtvis saknade vid
fototillfället.

Metan är en av de viktigaste växthusgaserna och är efter koldioxid den
gasen med störst påverkan på växthuseffekten.

Metan står för 20 % av växthuseffekten om vattenånga ej tas med,
dock räknas metan inte till de långlivade växthusgaserna då den har en
livslängd i atmosfären på bara omkring 8 år.

Därför räknas metan, tillsammans med sotpartiklar och marknära
ozon, som kortlivade klimatpåverkande luftföroreningar

Metan som bildas på sjöbottnar, som här, utgör faktiskt näring för
mikroorganismer och blir så småningom indirekt mat för fiskar.

Metan är en så kallad organisk kolförening som innehåller det som i
princip allt levande material byggs av, det vill säga, kol.

Gasen utgör en viktig källa för energi och näring för bakterier och
bildas under anaerob nedbrytning av organiskt material i syrefria
miljöer.

Metangasen tas, som sagt, om hand av metanoxiderande bakterier,
som i sin tur äts av plankton och andra vattenlevande organismer,
dessa i sin tur äts av fiskar, en näringskedja är bildad.

Metangas som antänds i naturen av statisk elektricitet eller blixtar
under åskväder och bildar uppflammande eldar någon meter ovanför
marken gick förr under benämningen lycktgubbar eller irrbloss.

I vissa delar av Sverige är lycktgubben ett väsen, en vålnad, efter en
människa som med lykta i hand vaktar orätt nedgrävda pengar.

På andra ställen är lyktgubben ett manligt oknytt som antingen bär på
en lykta eller far omkring som ett skimrande ljusklot.

Lyktgubben försöker alltid lura ut människor i en sankmark, för att där
dränka dem och stormiga fullmånenätter kan lyktgubben dessutom
fara in i kroppen på en människa och bo där i form av elaka tankar.

Om lyktgubben kan få sin värdperson att begå 365 illdåd på ett år blir
han ”befordrad” och får vara förlöpare till Djävulens egen vagn, då
denne är ute och reser.

Irrbloss eller ”Ignis fatuus” är något liknande, det vill säga, små
mystiska ljus på hedar, myrar och i kärr.

Förr trodde man att dessa var själar av människor som utfört lika
mycket ont som gott i livet och därför varken kommit till himlen eller
helvetet.

En annan uppfattning var att de skulle vara personer som lurats att gå
ned sig i myrar och sedan efter sin död stigit upp som ett irrbloss, för
evigt dansande runt platsen där de dött, ledande andra vilsna
människor antingen till säkerhet eller till deras död.

Vetenskapligt förklaras dock irrbloss och lyktgubbar som bubblor av
metangas, sumpgas, som självantänder och brinner med en kall låga.

Bilden visar arten dybläddra, ”Utricularia intermedia”, som är en
ganska småväxt art med gröna flata skott utan fångstblåsor och vita
klorofyllfria skott med fångstblåsor.

De gröna skotten ligger utbredda på marken, medan de blåsbärande
skotten ligger nedsänkta i underlaget. Dybläddran blommar under juli-
augusti med klart gula, vackra blommor.

Även denna bild visar arten dybläddra, ”Utricularia intermedia”.
Släktet bläddror, på latin ”Utricularia” är ”köttätande” i så måtto att de
fångar små vattenlevande djur i speciella blåsformade fångstorgan
som sitter på de finflikiga bladen.

Blåsornas mynning är sluten och inuti dem är det undertryck. Vid den
slutna mynningen sitter ett antal små känsliga hår, som vid beröring
får blåsan att öppnas, varvid undertrycket gör så att djuret sugs in.
Fångsten löses sedan upp med enzymer och växten tillgodogör sig den
frigjorda näringen.

Bilden visar arten styvt braxengräs, ”Isoëtes lacustris”, som är en
lågväxt rosettformad vattenväxt med lökformad bas. Den har
brunaktiga rötter och trinda, ganska tjocka och styva mörkgröna blad.

Styvt braxengräs lever på lugna sand- och dybottnar i näringsfattiga
sjöar och arten förekommer från Skåne till Lappland och är ganska
vanlig, men lätt att förbise.

Det svenska namnet braxengräs kommer av att den visade när braxen
lekte, arten blev under lektiden ofta upprotad från botten och flöt
sålunda upp till ytan, vilket bland annat Hoffberg omtalar nedan.

”Braxna-gräs. w. i insjöar och älfwar flerestädes, hwarest det tillika
med andre gräs af Braxen under dess lek up-påtas från bottn, och
gifwer dess upflytande tilkänna denna Fiskens lektid.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år
1792.

Bilden visar arten småsileshår, ”Drosera intermedia”, och är en liten
”köttätande växt” som bara blir upp till en decimeter hög.

Bladen sitter samlade i en basal rosett och är upprätta, bladskaften är
kala och bladskivan är smal och tungformad.

Bladöversidorna har tydliga och märkliga körtelhår som avsöndrar en
seg och klibbig vätska vari små insekter fastnar. Därefter sluter sig
bladet sakta och omsluter insekter som löses upp av dropparnas
enzymer och blir på detta sätt extra näring, proteiner, för växter.

Småsileshår blommar under juli-augusti med små vita blommor.