Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en stubbe.

Livet kring en stubbe

Livet kring en stubbe, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder från
centrala Skillingaryd där en gång en väldig Sitkagran sträckte sig mot
himlen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en mulen och mild dag på
februaris sista dag 2015.

Livet kring en stubbe var en lärorik och trevlig barnbok från år 1990,
skriven av Curt Lofterud, som stod för texten och Ingvar Björk som
stod för bilderna.

Dessa bägge herrar gav för övrigt ut en hel serie med liknande lärorika
böcker som var mycket populära åtminstone för tjugofem år sedan.

Det var dessa böcker i allmänhet och boken Livet kring en stubbe som
jag tänkte på när vi denna dag såg att den stora sitkagranstubben var
rikt bevuxen med diverse svampar.

Vid sitkagranens bas växte ett stort antal vackra sottickor,
”Ischnoderma benzoinum” som trots årstiden såg ut att trivas i
högönsklig välmåga.

Sitkagranen är för övrigt ett stort vintergrönt barrträd med smalt
konisk krona och barken är gråaktig och flagande.

Årsskotten är kala och brungula medan barren är platta och mycket
vassa och stickande, ovansidan är rent grön och undersidan har två
vita strimmor.

Vid basen är barren vridna ett halvt varv vilket innebär att den
vitstrimmiga sidan av barren är den egentliga ovansidan.

Kottarna är fem till tio centimeter långa, ljusbruna eller något
rödaktiga, med ganska glest sittande, något utstående, pappersartade
fröfjäll som är lite tandade i spetsen.

Sitkagran känns genast igen på de plattade, vasst stickande barren som
har två silvervita strimmor på ena sidan och den bör inte kunna
förväxlas med andra arter.

Sitkagranen är en odlad art som inte sällan förekommer i
skogsplanteringar men den hör ursprungligen hemma i västra
Nordamerika och frösådda förvildade exemplar kan påträffas i trakter
där arten förekommer i odlade bestånd.

Sitkagran odlas ibland som skogsträd och den planteras ibland även
som prydnadsträd i parker och artnamnet ”sitchensis” betyder ”från
Sitka” i Alaska.

Sottickan, ”Ischnoderma benzoinum”, tillhör släktet ”Ischnoderma”
som är ettåriga, hattbildande tickor med mörka hattfärger och blekt
ockrafärgat till ljusbrunt kött.

Hyfsystemet är dimitiskt och skeletthyferna är ofta svagt
pigmenterade medan de generativa hyferna har söljor. Sporerna är
cylindriska och arten orsakar vitröta. Släktet omfattar två mycket
närstående arter, sotticka, ”Ischnoderma benzoinum”, och sydlig
sotticka, ”Ischnoderma resinosum”.

Hyfsystemet är oftast en grenig, kärnförsedd celltråd som bygger upp
en svamp.

Dimitiskt betyder att det fins två olika slags hyfer, till exempel
generativa hyfer och skeletthyfer.

Generativa hyfer är en fruktkropps grundläggande element från vilka
även skeletthyfer och cystider bildas.

Skeletthyfer är tjockväggiga, oförgrenad hyfer, svamptrådar, utan
mellanväggar.

Cystid är en steril cell i hymeniet hos basidiomyceterna. Cystider
varierar mycket i utseende vilket är användbart för att skilja arter åt.

Basidsvampar kännetecknas av att sporerna bildas utanpå
sporbildande organ som kallas basidier. Basidier bildas på olika
ytförstorande utväxter eller inbuktningar på fruktkropparna, på skivor
hos skivlingar, på åsar hos kantareller, på taggar hos taggsvampar,
i porer, rör, hos soppar och tickor och helt inuti fruktkroppen hos
röksvampar.

Söljor är öglor vid hyfernas tvärväggar hos vissa av basidiesvamparna.

Sotticka, ”Ischnoderma benzoinum”, har hattar som är
halvcirkelformade eller tunglika, ibland med en avsmalnande, fotlik
basaldel.

Storleken kan uppgå till ett par decimeter, de blir ett par centimeter
tjocka, kanten är ofta vågig eller inskuren, och ”flikar” av hatten
överlappar ibland varandra.

Konsistensen hos unga fruktkroppar är mjuk och saftig, medan äldre
blir sega och hårda.

Ovansidan är först sammetsartad och mörkbrun, efterhand kalare och
med svarta zoner, i slutstadiet helt svart och med radiära rynkor eller
åsar.

Porer först ljusa, med tiden och vid tumning dock mörkare brunaktiga,
runda till kantiga samt 4-6 per millimeter.

Köttet hos sottickan är beroende på ålder ljust gråaktigt till brunt, i
likhet med rörlagret och upp till 1 centimeter tjockt.

Sottickan växer på död ved av både gran och tall men sällsynt också
på lövträd och undviker i allmänhelt de yngsta skogarna, men är i
övrigt väl spridd i både slutna och halvöppna barr- och
blandskogsmiljöer, ibland även på hyggen och andra öppna marker.

Helt unga, saftiga exemplar av sotticka är mycket lika lapptickan,
”Amylocystis lapponica”, som alltså kan utgöra en förväxlingsrisk i
norra Sverige.

Som fullt utbildad är dock bildens sotticka svår att förväxla med andra
svampar än den närstående och mikroskopiskt identiska sydliga
sottickan, ”Ischnoderma resinosum”, som i sydligaste Sverige
påträffas på bland annat alm och bok.

Dess kött är något blekare, särskilt om man jämför äldre exemplar av
de båda arterna med varandra.

Substratet för sotticka är till 80 % gran och till 20 % tall men också al,
alm, ask, asp, björk, bok, ek, en, körsbär, lind, lärk, lönn, oxel, rönn
och ”Salix”.

De ljusa tickorna med brunrosa ovansida till vänster är förmodligen
unga klibbtickor, men jag får vänta och se.

Mellan den lösa barken och veden på sitkagranstubben kommer det
också ett antal tillsynes ljusa svampar, troligtvis tickor och
arttillhörigheten på dessa låter vänta på sig ännu ett tag.

Jag håller stubben under ständig uppsikt eftersom den ligger alldeles
bredvid min promenadväg till och från mitt dagliga arbete.

Denna ticka som växer till synes på marken, men där på en dold rot
från sitkagranen vet jag inte heller ännu vad den tillhör för art, men
när och om jag får veta ber jag att få återkomma.

En märklig klumpticka eller felfärgad grovticka är några gissningar
som jag har, kanske helt tokigt men som sagt jag ber att få återkomma.