Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på insekterna på
ljungheden.

Ljunghedens insekter om våren

Ljunghedens insekter om våren, en naturkrönika i 17 bilder, om bland
annat blodbin, gröna och bruna sandjägare samt parasitflugor.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd, annandag påsk 2011.

Det är mycket intressant att sakta vandra fram på de små sand- och
grusvägarna på ljungheden på Skillingaryds skjutfält. Det formligen
vimlar av olika insekter i den solvarma sanden och man kan hitta
mängder av olika vackra och märkliga små kryp, bland annat denna
gröna sandjägare, ”Cicindela campestris”.

Grön sandjägare, ”Cicindela campestris”, är en skalbagge i familjen
jordlöpare, ”Carabidae”. Denna snabba skalbagge springer eller flyger
ifatt byten som kryper på marken. Den lever på torra sandiga marker
och ljungheden är alldeles perfekt. Larven är också ett rovdjur och
lever i ett lodrätt hål i marken och fångar insekter som råkar passera
över hålet. Den har tvåårig utveckling från ägg till fullvuxen
skalbagge.

Den gröna sandjägaren är en metallglänsande grön skalbagge med
varierande mönster av vita prickar. Dess längd varierar mellan
12-16 millimeter och den har kraftiga käkar som den fångar sitt byte
med, lägg också märke till de stora ögonen. Den liknar faktiskt en
vackert grön smaragd med tre benpar.

Plötsligt dyker det upp en brun ”grön sandjägare” och jag konstaterar
att även dess släkting den bruna sandjägaren, ”Cicindela hybrida”,
finns på ljungheden.

Brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, är likt den nära släktingen grön
sandjägare en skalbagge i familjen jordlöpare, ”Carabidae”.

Brun sandjägare är brunglänsande med ibland grönt inslag och buken
är metallgrön. Halssköldens och täckvingarnas kanter är röda. Den har
tre eller fyra gulaktiga fläckar på varje täckvinge och liknar något
släktingen skogssandjägaren, ”Cicindela sylvatica”, men är något
mindre och inte lika mörk, dessutom är de gula fläckarna större.

Den bruna sandjägaren lever på sanddyner och andra öppna sandiga
platser, såsom ljungheden. Den har palearktisk utbredning och i
Sverige finns den från Skåne upp till Dalsland och Värmland. Den är
en effektiv jägare med mycket stora käkar som ni kan se på min bild.

Plötsligt flyger något upp framför mig som närmast ser ut som en
klarröd blodsdroppe med vingar och jag har ingen aning om vad det är
eller snarare var så jag jagar spänt vidare med min kamera i hopp om
att få en bättre bild.

Bingo, det visar sig vara honor av blodbin ur släktet ”Sphecodes”.
Dessa har ett gökliknande förhållande till andra biarter och uppehåller
sig i deras boområden och väntar på att kunna lägga sitt ägg på av
andra arter ihopsamlade pollenklumpar. Det finns flera arter på
skjutfältet och de är svåra att artbestämma från bilder så jag avstår
artbestämning.

Blodbin har en längd på mellan 5 och 10 millimeter och bakkroppen är
oftast röd vilket gett släktet dess svenska namn. Kroppen i övrigt är för
det mesta svart och saknar längre behåring.

Blodbin lever som boparasiter i bon av smalbin, bandbin, sandbin eller
sidenbin. Man kan se honan, på bilden, sökande efter värdbinas bon i
sandiga marker men dessa bin kan också ses nektarsökande på
blommor. De parar sig på sensommaren eller hösten och honorna
övervintrar genom att gräva sig ner i sanden på sandmarker.

I Sverige finns nedanstående 16 arter, och då förstår Ni nog varför jag
inte vågar mig på en artbestämning bara med hjälp av mina bilder.

Storblodbi, ”Sphecodes albilabris”, släntblodbi, ”S. crassus”,
kölblodbi, ”S. cristatus”, akut hotad, mellanblodbi, ”S. ephippius”,
rostblodbi, ”S. ferruginatus”, småblodbi, ”S. geoffrellus”, skogsblodbi,
”S. gibbus”, glasblodbi, ”S. hyalinatus”, dvärgblodbi, ”S. longulus”,
kunskapsbrist, pannblodbi, ”S. miniatus”, sårbar, ängsblodbi,
”S. monilicornis”, svartblodbi, ”S. niger”, sårbar, sandblodbi,
”S. pellucidus”, punktblodbi, ”S. puncticeps”, nära hotad, nätblodbi,
”S. reticulatus”, nära hotad, samt avslutningsvis taggblodbi
”S. spinulosus”, starkt hotad.

Flugan på bilden är en ”Tachinid”, det vill säga en parasitfluga.
Parasitflugor, Tachinidae, är en familj flugor som har världsvid
utbredning och omfattar cirka 10 000 arter, varav cirka 360 i Sverige.
De flesta är medelstora och grå, bruna eller svarta, borstiga flugor som
ofta suger nektar. Larverna är dock inre parasitoider på andra insekter
samt på spindlar, mångfotingar och gråsuggor. Flera arter används för
biologisk kontroll av skadeinsekter.

Apropå ”Tachinider” eller parasitflugor så har en ny fluga som kan
spruta levande larver i ögonen på en människa hittats i både
Jönköpings och Kronobergs län. Flugan som heter ”Älgens nässtyng”
och lär vara ganska orädd av sig, enligt biologen Niklas Johansson på
länsstyrelsen i Jönköping, som intervjuats av radion och som även har
fångat det första exemplaret av flugan. Det ska vara en besvärlig
parasit som av misstag kan spruta in sina larver i ögonen på en
människa, vilken kan vara mycket smärtsamt. Men i slutänden är det
bara i älgen som larverna kan utvecklas vidare, och det är just älgens
näsöppningar som flugans tar sikte på. När flugan väl sprutat in
larverna i näshålorna kryper dessa sedan vidare längst bak mot svalget
och sätter sig fast på slemhinnan. Här växer de sig stora under vintern.
Symtomen älgen får är kraftig hosta och irritation, men enligt en
veterinär från Statens veterinärmedicinska anstalt dödar larverna inte
älgen.

Observera att det inte är denna parasitfluga som jag fotograferat på
ljungheden och som ni ser på bilden, dock är det en släkting.

Bilden visar en vacker vägstekel ur familjen ”Pompilidae”, arten heter
vanlig vägstekel och på latin heter den ”Anoplius viaticus”. Den jagar
gärna vargspindlar här i ljunghedens sandlandskap vilket nästa bild
visar.

På bilden har vägstekeln, ”Anoplius viaticus”, just fångat och
paralyserat en svart spindel, art okänd, som den raskt för med sig ner i
sitt bohål och där den sedan lägger sitt ägg på spindeln varvid
stekellarven, när den väl har kläckts, har färsk och levande föda att äta.

Vårspärgeln, ”Spergula morisonii”, som här blommar i den heta
sanden är en ettårig, kal ört som kan bli drygt två decimeter hög.
Stjälken är uppstigande till upprätt och har korta ledstycken nedtill och
långa ledstycken upptill. Bladen sitter skenbart kransställda och är
sylformade samt saknar längsfåra på undersidan, stiplerna är dessutom
hinnaktiga och faller av tidigt. Vårspärgel blommar i maj-juni med vita
blommor som sitter i glesa knippen, blomskaften böjs ned efter
blomningen men sträcker sig senare. De fem kronbladen är vita, hela
och vanligen något kortare än foderbladen, vilket syns tydligt på
bilden.

Vårspärgel är mycket lik åkerspärgel, ”Spergula arvensis”, men den
senare har ledstycken som alla är lika långa, vanligen körtelhårig
stjälk, samt kölade eller smalt vingkantade frön.

Artnamnet ”morisonii” hedrar den engelske botanisten Robert
Morison, 1620-1683, som var professor i Oxford.

Vårspärgel förekommer i södra och mellersta Sverige, samt längs
Norrlandskusten, men den saknas helt i flera landskap. Den växer på
torr och mager mark, främst i hällmarker och på hedar och första
fynduppgiften publicerades år 1798 i Samuel Liljeblads ”Utkast till en
svensk flora”. Samuel Liljeblad, som föddes den 20 december år 1761
i Mjösjöhults by i Södra Vi socken i Kalmar län var en svensk
botaniker och var son till rusthållaren Håkan Larsson och Elin
Persdotter. Han gifte sig år 1809 med Kristina Ekfors och dog den
1 april 1815.

Skrivet av Dan Damberg