Vår krönikör Dan Damberg minns sommaren på Morups tånge.
Morups tånge i augustiljus
Morups tånge i augustiljus, min 500:e natur- och kulturkrönika, denna gång några sommarminnen i 11 bilder från naturreservatet norr om staden Falkenberg i landskapet Halland.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd några dagar in i augusti månad 2013.
En bit in i den allt mörkare hösten 2013 kan det vara skönt i få minnas den fantastiska sommaren som gick, som vanligt alldeles för fort.
Bilden är tagen från norr mot söder och visar Korshamnsviken där jag tillbringat många timmar under årens lopp med kikare och kamera med start under tidigt 70-tal, spanande efter fåglar och sökande efter blommor, lavar, mossor och insekter.
Aldrig har jag blivit besviken efter ett besök här, alltid har jag hittad något spännande, vackert och ovanligt.
Vad är det förresten för ljust ”bylte” som ligger på stranden något under horisonten till vänster?
En vitklöver är inte alltid en vitklöver, åtminstone inte här vid Morups tånge. Det gäller att kontrollera med någon flora för att vara säker om man inte hittar denna vita klöver överblommad.
Nu är det som ni kan se inte längre en vitklöver utan en smultronklöver, och visst ser den överblommade blomställningen ut som ett smultron men kanske ännu mer som ett ljust hallon med sina uppblåsta foder. Det gamla namnet blåsklöver känns faktiskt som ett bättre namn.
Smultronklöver, ”Trifolium fragiferum”, är en flerårig, kal ört med krypande, rotslående stjälkar. Bladen är långskaftade och de tre småbladen är elliptiska eller omvänt äggrunda med fint sågad kant. Smultronklöver blommar i juli-augusti och blomhuvudena är små och runda samt sitter på långa skaft från bladvecken och har hinnaktiga stödblad vid basen. Kronan är vit, eller vanligen rödlätt, och blir efterhand blekröd.
Fodren är nätådriga och håriga, de tillväxer i frukt och blir starkt uppblåsta, något genomskinliga och bildar en bollformad, gråbrun fruktställning. Frukten är en liten balja som sitter helt innesluten i fodret, den innehåller vanligen två, ibland fläckiga, frön.
Smultronklöver är som sagt mest lik vitklöver, ”Trifolium repens”, men den senare har kala foder som inte blir uppblåsta i frukt.
Smultronklöver är ganska vanlig på havsstrandängar längs kusten, precis som här vid Morups tånge, från Bohuslän till Uppland. Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Anders Celsius år 1732.
Artnamnet ”fragiferum” kommer av ”Fragaria”, som är det vetenskapliga namnet på släktet smultron, och ”ferre” för ”bära”. Namnet syftar, liksom det svenska namnet, på fruktställningen.
”Genom sina på marken utbredda stjelkar och klart gröna, talrika blad, bildar denna art icke sällan jemna och vackra mattor. Blommorna äro oansenliga, så att hvad som egentligen gör växten bemärkt äro de slutligen stora blåskloten, hvilka nästan ligga på marken, icke olika mycket stora smultron, hvadan också artnamnet.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.
Bildens pilört, ”Persicaria lapathifolia”, är en mycket variabel art som uppträder i många olika skepnader och man brukar urskilja två underarter. Huvudunderarten strandpilört som vi ser på bilden, ”Persicaria lapathifolia lapathifolia”, karaktäriseras av bladundersidor utan hår, något glesare blomax med få körtlar på axskaftet, samt små frukter som är kortare än två och en halv millimeter och har rundad bas.
Den andra underarten, vanlig pilört, ”Persicaria lapathifolia pallida”, har vanligen hårig bladundersida, täta blomax med talrika körtlar på axskaftet, samt frukter som är minst två och en halv millimeter och har tvär bas.
En varietet ”Persicaria lapathifolia pallida” variteten ”linicola” som förr uppträdde i linåkrar kallas för linpilört.
En skarp gräns mellan underarterna av pilört är ofta svår att dra men vem har sagt att botanik är lätt, men det är mycket roligt.
Triften, ”Armeria maritima”, ska normalt blomma i maj-juni, men man kan som bilden visar hitta blommande exemplar långt in i augusti men också långt in på hösten.
Nu i augusti blommar den vackra och aromatiskt doftande strandmalörten, ”Seriphidium maritimum”, som bäst.
Strandmalört har två underarter, vanlig strandmalört som vi ser på min bild och som är tydligt förvedad vid basen och har gles grenig blomställning, samt underarten baltisk strandmalört som har svagt förvedad stam och smal, ogrenad blomställning.
Den första fynduppgiften är från Hastö på Gotland och publicerades år 1662, men arten är känd sedan medeltiden.
Längst ut på den sydvästra udden av Morups tånge ser landskapet åt norr ut så här, visst är det vackert och här ser man tydligt skillnaden mellan dagens ”lågvatten” och det högvatten som blir när höststormar och ösregn drar in över landskapet Halland.
Den lilla törnsångaren är fortfarande kvar hos oss men om några veckor flyttar den till tropiska Afrika. Arten är faktiskt regelbunden vintergäst ända ner i Zimbabwe och Sydafrika. Vilken resa för denna lilla fågel.
Det finns nästan obegränsat med mat i den överblommade skräppan för bildens honfärgade hämpling. Hämplingen trivs i dessa öppna buskrika marker med frörika örter. Denna naturtyp försvinner dock mer och mer i det moderna jordbrukslandskapet vilket bidragit till att antalet hämplingar minskat kraftigt under senare tid, dock har den ökade odlingen av raps gynnat arten.
Förr var hämplingen en populär burfågel tack vare sin rika repertoar av läten. Dess namn är mycket gammalt och kommer från ordet ”hampa” vilket syftar på att den gärna äter dessa och andra frön.
Hämplingen övervintrar i västra och mellersta Europa samt i medelhavsländerna men några kan stanna i södra Sverige över vintern och flytten sker i mars-maj respektive september-oktober.
Detta var det ljusa bylte som låg på stranden strax under horisonten till vänster från bild 1, med andra ord en fågelskådakollega som förmodligen kommer att få alldeles fantastiska bilder av områdets fågelliv men också ont i ryggen och axlarna, det hade i alla fall jag fått!
På återseende, och full fart mot krönika 1000!