Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på grågåsen.

Mötet, del 31, grågås

Mötet, del 31, grågås, en naturkrönika i 6 bilder om en i min ungdom rar fågel, numera åter en av våra vanligaste, gåsen som kom tillbaka med besked tillika ett tidigt vårtecken.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av mars månad 2014.

På den lilla lyckan alldeles norr om samhället Hörle, utmed gamla E4:an, norr om Värnamo går en liten grupp med grågäss sedan flera veckor tillbaka.

Denna plats är eftertraktad ety grågäss samlas för häckning här år efter år och kan bland annat betraktas av mig när jag åker bussen hem från arbetet i Värnamo.

Grågåsen är numera åter Sveriges talrikaste gås och stammen har ökat snabbt och spridit sig norrut. Grågåsen bygger sitt bo i eller i närheten av vatten, i detta fall Hörle damm som är en fördämning av Lagan.

Men den hittar mat lika bra på land som i vatten och när den inte häckar födosöker den nästan uteslutande på land.

Grågåsen, ”Anser anser”, kan vara svår att skilja från andra gråa gäss. De bästa artkännetecknen för grågås brukar vara den kraftiga och enfärgat orangerosa näbben, orangerosa ben och vingarnas ljust grå framkanter, på såväl ovan- som undersida.

Förväxling gentemot de andra gråa gässen kan uteslutas genom att iaktta följande artkaraktärer.

Sädgås, ”Anser fabalis”, svart teckning på den betydligt klenare näbben och inga ljusa vingovansidor.

Bläsgås, ”Anser albifrons”, vit bläs vid näbbroten och svarta fläckar på buken, tydligt mindre samt lätet. Den kanske främsta förväxlingsrisken gentemot grågås ligger hos unga bläsgäss då de saknar vit bläs vid näbbroten såväl som svart teckning på buken, notera dock förhållandevis liten näbb, klen kroppsbyggnad jämfört med grågås, inga ljusa vingovansidor, mindre storlek och läte.

Fjällgås, ”Anser erythropus”, som beskrivningen för bläsgåsen ovan. Den gula ögonringen som finns hos vuxna fjällgäss kräver dock goda observationsförhållanden.

Spetsbergsgås, ”Anser brachyrhynchus”, svart teckning på den lilla rosa näbben samt mindre än sädgås, hette förr mindre sädgås.

Grågässen har ett typiskt gåskackel och är den gåsart vilkens läte mest liknar tamgåsens. Det mest typiska ljudet är en trestavig nasal kacklande ramsa där första stavelsen går i falsett.

Grågåsens ungfåglar kan kännas igen på den mörka ”näbbtanden”, det vill säga, spetsen på den övre näbbhalvan. Halsen på vuxna fåglar ger dessutom ett randigt intryck, som om den var vattenkammad.

Grågåsen häckar i Europa samt Asien och i Skandinavien finns mer än hälften av det europeiska beståndet. Det svenska grågåsbeståndet har under flera decennier ökat snabbt.

Under 1980-talet var ökningstakten i genomsnitt cirka 10 % per år för att under 1990-talet mattas av bara till 6-7 % per år.

Septemberbeståndet år 2005 uppskattades till mer än 200 000 exemplar jämfört med cirka 70 000 exemplar år 1997 och 19 000 exemplar år 1984.

I mitten av 90-talet uppskattades det häckande beståndet till mellan 6 000-10 000 par. Beståndet har sedan dess fortsatt att öka men ingen ny uppskattning har gjorts. Bestånden i övriga delar av Nordvästeuropa uppvisar motsvarande ökning.

Kunskapen om grågässens flyttning och populationsdynamik har fördjupats avsevärt under de senaste åren. Trots att sammanlagt drygt 25 % av beståndet skjuts varje år i Sverige och utmed sträckvägen har beståndet fortsatta att öka.

De årligen genomförda och internationellt samordnade inventeringarna i september och januari har hög tillförlitlighet och ger oss ett bra mått på beståndets storlek och förändringar.

Grågåsen häckar både i insjöar och vid kuster och den förekommer i hög täthet vid näringsrika sjöar med betade stränder, men finns även allmänt i till exempel Östersjöns yttre skärgårdar. De flesta grågäss placerar sina bon i vassbälten eller på öar. Under häckningstiden lever grågåsen i stor utsträckning av vegetation på stranden och av vattenväxter.

Äggkullen består av mellan 4-6 ägg och honan ruvar ensam medan hanen vaktar i närheten av boet. Hanen och honan tar dock gemensamt hand om ungarna och efter kläckningen söker sig kullen till stränder med bra bete, varvid många kullar kan uppträda tillsammans och sammanslagning av kullar är vanligt på platser med höga tätheter, så två vuxna fåglar kan tillfälligt ses ha ända upp till 20 ungar i släptåg utan att vara föräldrar till alla.

Grågåsfamiljen håller sedan ihop under höstflyttningen och i vinterkvarteret. Ungarna skiljs sedan från föräldrarna vanligen före eller under vårflyttningen.

Grågåsen är könsmogen vid två års ålder, men beroende på stammens täthet och andra ekologiska begränsningar startar häckningen normalt först vid mellan 2-5 års ålder. Grågåsen häckar tidigare än någon annan svensk våtmarksfågel och kan i Skåne börja bygga bo redan i mars.

Andelen könsmogna fåglar som inte häckar varierar mellan olika populationer men är avsevärt högre än hos de flesta andra fågelarter. Paren håller ofta ihop flera år och det är inte ovanligt att samma par håller ihop tills den ena partnern dör. Kvarvarande fågel tar därefter en ny partner.

Den äldsta kända vilda grågåsen var en ringmärkt fågel som blev hela 20 år och 5 mån.

Grågåsen är en utpräglad flockfågel under icke-häckningstid och icke häckande grågäss samlas i flockar i maj-juni på särskilda lokaler.

De ruggar då sina vingpennor, varvid de under cirka en månads tid saknar flygförmåga. Under sensommaren samlas grågässen i flockar på upp till 5000 fåglar eller mer. Detta sker på lämpliga platser i inlandet samt vid kusten och de söker då mest sin föda i jordbrukslandskapet.

På dessa samlingsplatser stannar grågässen under ett par månader varefter de i september-november genomför höstflyttningen och de gäss som häckar i Skandinavien övervintrar huvudsakligen i Holland, Frankrike och Spanien.

På senare år väljer fler och fler grågäss att stanna kvar i södra Sverige, till exempel räknades cirka 7000 fåglar in i södra Sverige i januari år 2004.

Vårflyttningen sker i februari-mars även om den första vågen med grågäss i Skåne kommer med de första varma sydvästvindarna vilket ibland sker redan i januari.

Grågåsen erbjuder i Sverige rikligt med jakttillfällen. De flesta grågäss skjuts med hagel när fåglarna flyger från viloplatserna ut till fälten för att söka föda, även bulvaner används ibland.

Skapande av fågelskyddsområden på öar i skärgården och i sjöar ger grågåsen skyddade häckningsplatser. Grågåsen är också mycket snabb på att börja häcka i nyskapade våtmarker.

Den svenska avskjutningen på omkring 10 000 fåglar utgör en liten del av den totala avskjutningen inom Nordvästeuropeiska flyttningsområdet. I takt med grågåsens ökning och de generösare jakttiderna har avskjutningen ökat under senare år. Ungefär en tredjedel av de grågäss som skjuts i Sverige är årsungar.

Grågässen gör skada på skördemogna grödor under vår, sensommar och tidig höst då främst på höstvete och ärtor.

För jordbrukare som har marker i närheten av platser där stora flockar samlas kan skadan bli omfattande och för att minska riskerna har man på några håll anlagt särskilda odlingar för gässen.

Stadslevande grågäss kan lokalt skapa problem genom nedsmutsning av gräsmattor i parker och liknande miljöer.

Glad Påsk önskar familjen Damberg-Blomén!

Tack för idag.