Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på skatan.

Mötet, del 26, skata

Mötet, del 26, skata, en naturkrönika i 6 bilder om den vackra och allt annat än den svartvita och tjuvaktiga skatan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av november månad året 2013.

Skatan flyger över klassisk mark med kulturhistoriska anor från flera hundra år tillbaka i tiden men Skillingaryds exercisheds långa naturhistoria går tillbaka mycket längre, till tiden för inlandsisens avsmältningsskede för mellan 12 000–10 000 år sedan.

Sanden varpå ljungen växer har forslats dit av strömmande iskallt vatten från den enorma ismassa som täckte större delen av norra och mellersta Europa för tusentals år sedan.

Den senaste istiden, notera att jag inte skriver ”sista”, kallas för Weichsel och började för 110 000 år sedan och slutade för 10 000 år sedan.

Den äldsta kända istiden inträffade för cirka 1 miljard år sedan och spår av stora inlandsisar hittar man i form av isräfflor och sediment som har avlagrats i samband med isavsmältningen.

En teori om att hela jorden har varit täckt av glaciärer under en tidsperiod för ungefär 650 miljoner år sedan har presenterats av vissa forskare som förklaring på varför man hittar flyttblock i namibiska öknen. Denna teori benämns ”Snowball Earth”, på svenska ”Snöbollsjorden”.

Under de två senaste geologiska tidsperioderna som kallas ”pleistocen” och ”holocen” har en rad omfattande glaciärbildningar uppstått.

De senaste 1,8 miljoner åren har det funnits sex större nedisningar som har täckt Skandinavien och delar av Tyskland, Alperna och större delen av Nordamerika och Brittiska öarna.

Jag undrar om vår vän skatan reflekterar över detta när hon flyger det område som vi idag kallar Heden.

Skatan bromsar elegant upp framför det lilla röda staketet och landar lika elegant bråkdelen av en sekund senare och spanar i heden efter något att äta.

Skata, ”Pica pica”, är en art i familjen kråkfåglar som är mellan 43–50 centimeter lång, varav stjärten utgör hälften. Den är ”svart” med ”vit” buk samt vita skuldror och handpennor och de svarta partierna har en otroligt vacker metalliskt grönblå glans, framför allt i solljus.

Skatan lever i odlingsbygd och vid bebyggelse och bygger stora, övertäckta risbon i träd. Den finns i hela Sverige utom i fjällkedjan, vidare i större delen av Eurasien, Nordafrika och nordvästra Nordamerika.

På bilden håller den på att bearbeta, stycka och äta en nyfångad liten näbbmus, ”Sorex araneus”.

Speciellt utom häckningstid samlas ofta stora grupper av skator för att övernatta tillsammans. Skatan är opportunist och äter till exempel ofta ägg och ungar av andra fåglar. Dess rykte som silvertjuv är delvis oförtjänt, det händer att den för blänkande föremål till boet, men den letar inte aktivt efter sådana.

Näbbmusen i skatans näbb är insektsätare och är närmare besläktad med äkta insektsätare, såsom igelkottar och mullvadar, än med egentliga möss.

Skatan är utan tvekan en av de fåglar som har anpassat sig bäst till att leva nära oss människor. Den är orädd men försiktig och passar på att ta för sig så snart den hittar något ätbart. Den tar också som sagt ägg och ungar från småfåglar som häckar i vår närhet, vilket är naturligt för skatan men till förtret för oss människor.

Skatan flyger ett stycke till den gamla apeln dock utan att släppa sitt näbbmusbyte som hon genast fortsätter att stycka upp i mindre bitar.

Skatan har allmänt förknippats med den onde och med häxorna och att skjuta skator ansågs oturligt, men för att minska de skadliga fåglarnas antal brukade barnen om våren samla skatägg i redena.

Få fåglar är så mytomspunna som skatan och man tog också fordom åtskilliga varsel från skatan, inte minst om död, eldsvåda och besök av främmande, särskilt om de ”skrattade” extra ihärdigt nattetid.

Många sjukdomar skylldes på skatan, men de kunde även bota sådana. Hade man exempelvis bölder, behövde man bara stryka lite av varet på en bit bröd och slänga den till skatan och sedan den ätit upp brödet flög den bokstavligen bort med bölden.

Ett annat exempel från medeltida tysk tro är att om man äter köttet från en skata får man klara ögon.