Vår naturkrönikör Dan Damberg har hittat en svarthätta.

Mötet, del 10 – svarthätta

Mötet, del 10 – svarthätta, en naturkrönika i 3 bilder om ”hit men inte
längre”.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i november 2010.

Det var väl inte så här hon hade tänkt sig sin flyttning söderut, men det
var hit hon kom men inte längre. Bredaryd blev slutpunkten i hennes
liv och kanske var hon till och med född i närheten och vad som
ändade hennes liv vet jag inte då hon såg oskadad ut och inte låg under
något fönster. Namnet på henne är svarthätta vilket är ett namn som
nämns först kring år 1800 och möjligen från början är ett skånskt
dialektnamn. Det syftar givetvis på hannens svarta hjässa medan
bildens svarthätta är en hona med en rödbrun hjässa, arten har, för
övrigt, även kallats för svarthuvad sångare.

Svarthättan, ”Sylvia atricapilla”, var en sällsynthet i Uppland under
1700-talet och tycks inte ha börjat sprida sig längre norrut i Sverige
förrän mot slutet av seklet. Från 1900-talet ökade arten kraftigt i antal
samtidigt som den också började sprida sig uppåt i landet. I
Västerbotten etablerade sig svarthättan som en regelbunden men
sällsynt häckfågel så sent som på 1930-talet. Senare under 1970-talet
fick arten ytterligare en kraftig uppgång som sedan stabiliserade under
1990-talet. Det svenska beståndet av svarthättor är nu beräknat till
mellan 400 000- 1 000 000 par.

Svarthättan delas ofta upp i sex underarter, enligt följande;

Sylvia atricapilla atricapilla, nominatformen som vi också ser på
bilderna, häckar från norra Skandinavien och brittiska öarna söderut
till Pyrenéerna, norra Italien, Grekland och nordvästra Turkiet, och
österut till västra Sibirien. Dess utbredningsområde avgränsas i öster
av floderna Petjora och Irtysj.

Sylvia atricapilla atlantis, häckar på Azorerna. Denna population
inkluderas ofta i underarten Sylvia atricapilla gularis, se nedan.

Sylvia atricapilla gularis, häckar på Kap Verde, se även ovan under
underarten Sylvia atricapilla atlantis.

Sylvia atricapilla heineken, häckar på Iberiska halvön, i Marocko och
Algeriet, och på Madeira och Kanarieöarna.

Sylvia atricapilla pauluccii, inklusive Sylvia atricapilla koenigi, häckar
på Balearerna, Korsika, Sardinien samt i centrala och södra Italien och
på Sicilien.

Sylvia atricapilla dammholzi, häckar i nordöstra Turkiet, Kaukasus,
Transkaukasus och norra Iran.

Svarthättan föredrar gles, högvuxen löv- och blandskog som växer på
fuktig mark med rik undervegetation. Jämfört med trädgårdssångaren
verkar svarthättan föredra mörkare och mer skuggrika skogsmiljöer.
I slutet av april eller i början av maj, något tidigare än flertalet andra
sångare, återkommer svarthättan till Sverige. Hannen som ofta
anländer före honan, etablerar ofta sitt revir först efter häftiga strider
med andra hannar. Han demonstrerar härvid sin upphetsning genom att
resa hjässans svarta fjädrar. Aggressiviteten riktar sig inte enbart mot
andra svarthättehannar utan även mot hannar av trädgårdssångaren.
Även törnsångare och gransångare kan bli attackerade.

Svarthättan hör till de ihärdigaste sångarna. Sången varierar i kvalité
från individ till individ, men en fulltonig svarthättesång är något
sällsynt vackert. Sången inleds med ett kvittrande som övergår i en
följd rena och klara toner med ett djup och en klangfärg som påminner
om koltrastens sång.

Boet placeras vanligen i ett buskage, i en unggran eller i högre
örtvegetation. I regel placeras det nära marken. Det byggs av gräs,
rottrådar och liknade samt kläds invändigt med finare material, ofta
hästhår. Hannen påbörjar ofta byggandet av flera, så kallade ”lekbon”,
som är löst och slarvigt hopfogade. Honan väljer sedan ut ett av bona
och honan själv färdigställer det.

Äggen läggs i slutet av maj eller början av juni. De är fyra till sex och
av skiftande färg. I regel är de grön- eller brunaktig grundfärg med grå
eller brunröda fläckar av mycket varierande utseende. Det förekommer
även enfärgade ägg från vita till köttröda. Ruvningen varar i tretton till
fjorton dagar och utförs av både hannen och honan. Ungarna stannar i
boet i normalt tio till tretton dagar. Båda föräldrarna hjälps åt med
matningen. Svarthättans föda utgörs såväl av insekter som av bär och
frukt. Vegetabilisk föda ingår i dieten särskilt när tillgången på insekter
tryter.

Höstflyttningen sker huvudsakligen i september, men i motsats till
andra sångare ser man den ofta ännu i oktober. Den flyttar mot de östra
Medelhavsländerna och östra Afrika men enstaka fåglar kan stanna i
södra Sverige under milda vintrar. Svarthättan kan bli upp till 10 år
gammal.

Skrivet av Dan Damberg