Vår naturkrönikör har träffat ett par storskrakar.

Mötet, del 12, storskrake

Mötet, del 12, en naturkrönika i 14 bilder från Ohsbruk och Rusken om
ett par storskrakar, ”Mergus merganser”.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sportlovet 2011.

Jag står i samhället Ohsbruk alldeles invid Ohs kraftstation och ser ut
över sjön Rusken och läser på en liten informationsskylt om
kraftstationen som säger följande,

”År 1885 begärdes anbud på en Dynamomaskin med tillbehör för
belysning för massaindustrin och anbudet var på cirka 1800 kronor. En
ny kraftstation byggdes år 1910 men denna kraftstation byttes ut redan
1934. År 1927 fick Ohsbruk rättigheter att reglera sjön Rusken.
Nuvarande kraftstation ägs av Widings Elektriska i Älmhult och den
invigdes den 21 november 2003. Effekten är på 550 kW och i full gång
tar maskinen cirka 25 kubikmeter vatten per sekund och producerar
samtidigt cirka 2 miljoner kWh/år”.

Samtidigt som jag läst den lilla skylten spanar jag norrut i den ganska
stora vak som finns i anslutning till vattenintaget och i fjärran ser jag
då något mycket ljust i rosa och grönt som dyker och fiskar i iskanten
under de stora klibbalarna.

På min väg till Ohsbruk passerade jag såväl Bor som Dammabro och
det har hänt mycket i dessa vackra trakter de senaste veckorna, bland
annat natten mellan den 5-6 februari då den utter som uppehållit sig i
vattendragen inne Bor den senaste tiden tyvärr trafikdödades. Det var
en stor hanne, som nu skickats till Naturhistoriska Riksmuseet i
Stockholm för analys. Både polisen och Länsstyrelsen är kontaktad i
fallet. Dessutom passerade en stor lodjurshane cirka 600 meter norr om
Dammabro på gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län mellan
Bor och Ohsbruk. Den vandrade enligt uppgift vidare utmed sjön
Lyens västra strand och i dess spårlöpa anslöt efter ett tag spåren av en
utter vilket betyder att det finns två uttrar i det aktuella området. Det
går glädjande nog bra för våra uttrar och lodjur nu för tiden.

Nu är även rapporten från den senaste rovdjursinventering, från i
söndags, klar och även lodjuret är glädjande nog på väg tillbaka. Inte
mindre än 14 spår av lodjur rapporterades till Länsstyrelsens
rovdjursspårare, som har som uppgift att bekräfta art och om det rörde
sig om ensamma individer eller hona med unge eller ungar. Dessa
rapporter visade att en hona går med sina två ungar i sydvästra delen
av Gislaveds kommun medan de andra rapporterna var spår från
ensamma djur som sammantaget kan räknas till fem olika individer.
Lodjursspåren hittades i Gislaved, Vaggeryd, Värnamo, Sävsjö och
Tranås kommuner.

Så raskt tillbaka till den vackra fågeln i ljust rosa och grönt som dyker
och fiskar i iskanten under de stora klibbalarna. Det är en
storskrakehane, ”Mergus merganser”, som fiskar cirka 250 meter norr
om mig i sjön Rusken. Dess latinska namn betyder för övrigt ”dykare
och dykgås”.

Typiska kännetecken är den långa spetsiga näbben som slutar med en
tydlig hake. Storskrakehanen är mycket ljus med ett svart ryggdok och
ett grönsvart huvud. Honan har å andra sidan ett skarpt avsatt brunt
huvud som kontrasterar mot den ljusa halsen samt en vit haklapp. I
övrigt är hon bara gråtecknad. Ibland föreligger en förväxlingsrisk med
småskraken, dock mest mellan honorna.

Storskraken häckar över större delen av landet med en viss
koncentration längs med östkusten och den äter i huvudsak småfisk.

Storskrakens läte är dels ett svagt grodlikt, upprepat kväkande men
även ett vackert ringande dubbelljud som påminner om ett avlägset
tranpar. Honan kan dessutom, om hon överraskas vid boet, väsa som
en orm.

Storskraken häckar i holkar eller ihåliga träd, under stenar eller under
täta granar som finns i anslutning till någon större fiskrik sjö. I
Norrland häckar den även intill de större älvarna.

Man delar ofta upp storskrake i tre underarter;

”Mergus merganser merganser”, nominatformen som häckar hos oss i
Europa.

”Mergus merganser orientalis”, den östliga underarten som häckar i
Centralasien.

”Mergus merganser americanus”, som häckar i Nordamerika.

Namnet storskrake nämns första gången cirka 1749 men kan nog vara
äldre än så. Förstavelsen ”stor-” kommer av att arten är den största av
de tre skrakarna i Sverige, de två andra arterna är småskrake och
salskrake. Storskraken har även kallats för bara skrake eller skräcka,
fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.

Storskraken trivs bäst där vattnet är klart och det finns tillgång till fria
vattenytor. Den anländer tidigt till sina häckningsområden och
parbildningen har ofta då redan skett nere i vinterkvarteren.
Storskraken hör till de allra tidigaste häckfåglarna av våra andfåglar.
Vid östkustens skärgårdar kan man i enstaka fall finna bo med ägg i
redan under slutet av mars men oftast läggs äggen från mitten av april
till början av maj.

Storskrakehonan lägger oftast mellan sju till tolv ägg, men det händer
att andra skrakhonor, och ibland även kniphonor, kommer och lägger
ägg i samma bo varför antalet ägg då kan bli betydligt fler.

Förr i tiden trodde man att när det var dags för ungarna att lämna sin
högt belägna bohåla eller holk så tog mamman ungarna i näbben och
bar ner dem till marken. Numera vet vi att skrakmamman flyger ner
och lockar på sina ungar från marken och att ungarna sedan hoppar ut
från sitt bo.

Liksom de andra arterna av skrakar så lockar även storskraken till sig
ungar av varandra, och man kan få se en enda hona följas av så många
som femtio ungar eller fler. Kommer man för nära en kull flyr de
springande på vattenytan.

I september månad börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora
flockar. De mest kända samlingsplatserna är sjön Roxen i Östergötland
och sjön Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot
25 000 individer av storskrakar. Genom en form av kollektivt fiske
driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare kunna
komma åt att fisken. Detta har jag sett vid ett antal tillfällen vid sjön
Åsnen och genom en stark tubkikare är detta ett mycket spektakulärt
och intressant skådespel.

Det svenska beståndet av storskrake beräknas till mellan 10 000 och
20 000 par varav hälften av dem häckar vid östkusten.

Storkraken flyttar oftast inte mycket längre söderut än att den kan hitta
öppet vatten. Beroende på vintern isförhållanden kan stora mängder
storskrake övervintra i Östersjön och upp till 70 000 individer har
räknats som mest.

Avslutningsvis kan sägas att den högsta kända åldern hos en storskrake
är 14 år och 10 månader samt att storskrake heter väldigt olika på olika
språk;

Bec de serra gros på Catalanska, Stor skallesluger på Danska, Grote
zaagbek på Nederländska, Goosander på Engelska, Granda merĝo på
Esperanto, Jääkoskel på Estniska, Isokoskelo på Finska, Harle bièvre
på Franska, Gänsesäger på Tyska, Nagy bukó på Ungerska, Gulönd på
Isländska, Smergo maggiore på Italienska, Laksand på Norska,
Merganso-grande på Portugisiska, Serreta Grande på Spanska samt
som redan sagts Storskrake på Svenska.

Skrivet av Dan Damberg