Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på tranan.

Mötet, del 30, trana

Mötet, del 30, trana, en naturkrönika i 10 bilder om en av våra mest
kända och efterlängtade fåglar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av mars anno 2014.

På ett fält strax norr om Lanna samhälle, bara 500 meter in i Gnosjö
kommun går detta gamla strävsamma tranpar. Så har de gjort under
många år och många är de trankycklingar som de har satt till värden
och jag önskar dem lycka till med årets häckning.

Tranan heter på latin ”Grus grus” och är en fågel i familjen tranor
”Gruidae” i ordningen tran- och rallfåglar ”Gruiformes”.

En vuxen trana är mellan 96-119 centimeter lång, har ett vingspann på
mellan 180-222 centimeter och väger mellan 4-6 kg. Hanen är
generellt något större än honan.

Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå men kinder, nacke och hals är
svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På
hjässan har den en fjäderlös röd och vårtaktig hudfläck som tranan
varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga
nackmuskel.

Vingpennorna är svarta och de inre förlängda armpennorna har
upplösta, krusiga fjäderfan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske,
precis som min bild visar. Tranans egentliga stjärt är istället ganska
kort.

Tranan häckar i ett område som sträcker sig från Skandinavien och
Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. Nästan alla
populationer är flyttfåglar och de övervintrar på ett antal isolerade
platser såsom på Iberiska halvön, i nordvästra Afrika, i ett område i
Sudan och Etiopien, i Mellanöstern, Pakistan, Indien, Kina och på
några platser i Sydostasien. Den har vid ett fåtal tillfällen observerats
ända bort i Nordamerika.

Data från DNA-undersökningar visar att tranan, ”Grus grus”, är nära
besläktad med trumpetartranan, ”Grus americana”, men även med
munktrana, ”Grus monachus”, svarthalsad trana, ”Grus nigricollis”
såväl som med Japansk trana, ”Grus japonensis”.

Carl von Linné kategoriserade felaktigt tranan som en häger i släktet
”Ardea”.

I Sverige häckar den mer eller mindre sparsamt i hela landet utom i
fjällen, dock mer sällan utefter sydkusten och kring Göteborgstrakten.
Den anländer i mars-april och flyttar i september-oktober.

Tusentals tranor ses varje år vid Hornborgasjön som är en arena för
tranornas parningsdans. Flertalet av paren drar sedan vidare norrut till
sina häckningsområden. Fåglar som häckar i södra Sverige övervintrar
i regel i sydvästra Spanien, Estremadura, medan de som häckar längre
norrut har sitt vinterkvarter i och runt Tunisien.

Arten häckar globalt över ett mycket stort område som uppskattas till
10 000 000 kvadratkilometer och man uppskattar den globala
populationen till 270 000 individer.

Historiskt sett har dess utbredningsområde i Väst- och Sydeuropa
minskat kraftigt sedan medeltiden, främst på grund av utdikning av
våtmarker. Exempel på länder där tranan tidigare häckat är Italien, till
och med cirka 1880, Österrike, till och med cirka 1885, Ungern, till
och med cirka 1952 och Grekland, till och med 1965. Den har även
försvunnit som häckfågel från Montenegro och Serbien.

Tranan var en häckfågel i Storbritannien under medeltiden, dock råder
det viss förvirring då gråhägern på denna tid även kallades ”crane”
vilket är engelska för trana, men man tror att den lokalt utrotades
omkring början av 1600-talet.

I början av 1980-talet häckade så det första tranparet i England i
modern tid. Detta skedde i Norfolk Broads där det idag finns en liten
lokal population.

Tranan har däremot ökat kraftigt i Sverige sedan mitten av 1990-talet
och man uppskattar att det idag häckar mellan 20 000-25 000 par i
Sverige.

Den 22 mars 2014 räknades det in 10 500 tranor vid Hornborgasjön,
och dansen är i full gång.

Tranans cykliska flyttningsbeteende har observerats och tolkats i
årtusenden. Aristoteles som levde mellan 384 – 322 före Kristus skrev
i sin bok Historia Animalium,

”Efter vårdagjämningen vända de av fruktan för värmen åter tillbaka.
Vissa flyttar från platser i långt borta, medan andra sägs komma från
världens slut, som är fallet med tranorna; som från de skytiska
stäpperna flytta till sumpmarker söder om Egypten där Nilen har sitt
flöde. Och för övrigt är det här som de sägs strida med pygméer, och
denna berättelse är inte en fantasi, för det finns verkligen ett folk med
dvärgar och deras hästar är också små, och dessa män lever i grottor
under jord”.

En ofta upprepad myt, som bland annat beskrivs av Plinius den äldre
var att tranan var en pliktskyldig fågel, och den beskrivs likt en soldat,
och när flocken skulle sova så ställdes alltid en trana på vakt som fick
hålla en sten. Om tranan somnade tappade den stenen och skulle på så
sätt väcka sig själv.

Denna myt motsägs av Aristoteles i hans Historia Animalium men
istället menar han att fågeln inne i kroppen bär på en sten som ballast
och om de spyr upp den så är det en sten som kan förvandla saker till
guld, likt de vises sten.

Tranan har på många platser setts som ett viktigt vårtecken och under
antiken menade man att tranans trumpetande på våren var en signal till
jordbrukarna att börja plöja åkrarna.

I norra Europa har tranan setts som bringare av ljuset om våren och i
Norden finns det många traditioner kring tranans ankomst bland annat
att man inte längre fick tända ljus om kvällen och på vissa platser
innebar den att man efter detta skulle få ett extra mål mat mellan
middag och kvällsmat.

På många platser firades på våren trandagen som också kallades
ljusdagen och som på vissa håll sammanföll med vårfrudagen.
Trandagen inträffade vid olika tidpunkter på olika platser, bland annat
15 mars i Danmark, vårdagjämningen 21 mars i Småland och 12 mars
i Kumla i Västmanland.

På vissa hålla ansågs det viktigt att jaga barnen, och i vissa fall
tjänstefolket, tidigt i säng denna tranedag, medan det på andra håll
istället var en festdag för barnen.

På vissa håll klädde man ut sig till trana och lekte speciella lekar och
en annan tradition var att skriva tranebrev till varandra som man
lämnade i hemlighet.

I Kalmartrakten firas tranedagen fortfarande den 25 mars varje år, då
barnen får så kallat trangodis.

Även tranans flytt mot sina vinterkvarter om hösten
uppmärksammades på vissa håll. På Öland kallades tranan för
”marknadsfågeln” eftersom den flyttade samtidigt som höstens
frömarknad, omkring den 15 september.

Den grekiska sagohjälten Palamedes sägs ha uppfunnit bokstaven ”V”
då han såg tranornas V-formade fylking, även kallad plogformation eller
V-formation, om våren och sett detta som ett heligt tecken från gudarna.
Utifrån denna myt ansågs det på många platser under antiken förbjudet
att döda eller skada tranor som flög i V-formation.

Palamedes är som sagt en grekisk sagohjälte som deltog i Trojanska
kriget. Han var son till Nauplios och bror till Oiax.

I Kina har tranan beskrivits som prinsen av alla fåglar och är en
symbol för ett långt liv och sägs också vara det djur som bär döda
själar till himlen.

Tranan fungerade på många håll som ett varsel på hur bra skörden
skulle bli, i Frankrike förebådade den fint väder om den flög högt och
i Mecklenburg fanns ett talesätt som sa att när tranorna skriar om
huset blir det snart bröllop.

Den antika grekiska trandansen Geranos skulle illustrera hur hjälten
Theseus efter att han dödat Minotauros lämnade Minotauros labyrint i
en tranas gestalt.

Geranos är synonym till ”Geranium” för växtsläktet nävor där
fruktfästet liknar en näbb, trannäbb.

Theseus är en hjälte i grekisk mytologi samt Athens nationalhjälte.
Han var son till kung Aigeus av Athen och styvson till Medea och
som hjälte uträttade Theseus en rad storverk. Det mest kända är att
han dödade monstret Minotauros på Kreta och därmed befriade Athen
från kung Minos välde. Som tecken på seger skulle man hissa vita
segel inför ankomsten till Athen, men då Theseus närmade sig Athen
glömdes detta bort, vilket Aigeus tolkade som att sonen omkommit.

I förtvivlan kastade sig då fadern sig i havet, som därefter kom att
kallas det Egeiska havet.

Minotauros är ett monster i grekisk mytologi. Havsguden Poseidon
sände en magnifik tjur till Kreta att offras av kung Minos, men denne
behöll den i stället. Drottning Pasifaë förälskade sig i djuret och födde
sedermera en varelse som var till hälften man, till hälften tjur. Den
förskräckte Minos lät stänga in monstret, kallat Minotauros, i den av
Daidalos uppförda labyrinten. Sagan kan möjligen gå tillbaka på
minnet av en urgammal kult av Zeus, Minos.

I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde
förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes
fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick
skadas.

Bilden av tranan förekommer på romerska gravar för att denna symbol
kunde förebygga det onda ögats inverkan.

I Kina har tranan traditionellt varit en vanlig fågelsymbol men eftersom
det finns flera olika arter av trana i landet så kan det ofta vara
omöjligt att avgöra vilken art som avhandlas.

Tranan förekommer i en mängd olika heraldiska sammanhang som
symbol för vaksamhet. Tranan avbildas då ofta hållandes en sten i
klon vilket härstammar från den mytologiska uppfattningen som
beskrivs tidigare i texten.

Som vårtecken och bringare av ljus har tranan i Europa ofta avbildats
med ett ljus i näbben, exempelvis i Olaus Magnus verk ”Historia om
de nordiska folken” från 1555.

Olaus Magnus levde mellan åren 1490-1557, och var kyrkoman,
humanist samt bror till Johannes Magnus. Olaus Magnus sändes år
1523 till Rom på uppdrag av Gustav Vasa, men kom i konflikt med
denne på grund av sitt motstånd mot reformationen och var i
praktiken, tillsammans med sin bror, landsflyktig från år 1527. År
1544 utsågs han av påven till ärkebiskop över Sverige, men utövade
aldrig ämbetet i hemlandet.

Tranan är för övrigt Västergötlands landskapsdjur och landskapsfågel.

Namnet ”trana” tros vara ett ljudhärmande namn. En förklaring är att
tranas läte ”krroik” blev till fornsaxiskans ”krano”, som på tyska blev
”kranich” och på de nordiska språken blev till trana.

Det äldsta belägget för namnet trana i Sverige är från 1400-talet.
Namnet har dock inget med tran att göra. Det finns få dialektala namn
för tranan men i Bohuslän har den kallats för blåfot.

Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under
medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I
Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan
den andra sidan smakade just tran.