Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Store mosse nationalpark.

Naturum, Store mosse nationalpark

Naturum, Store mosse nationalpark, en natur- och kulturkrönika i 10
bilder om ett kunskapscentrum mitt ute på den jättelika högmossen i
det väldiga västra och regnrika Småland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av januari 2013.

 

En stor natur- och miljökämpe har gått ur tiden, adjunkten, läraren och
den mångårige ordföranden inom Vaggeryds naturskyddsförening
Kurt Grahn avled den 5 januari i år i en ålder av 72 år.

Kurt Grahn var min lärare, mentor, kollega och gode vän under många
årtionden och han har lämnat outplånliga spår inom natur- och
miljövården i Vaggeryds kommun under ett stort antal år med start
redan under tidigt 70-tal.

Kurt var en stor anledning till att jag fick mitt naturintresse och för
detta är jag honom oändligt tacksam!

Tack Kurt för att jag fick lära känna dig och arbeta tillsammans med
dig både inom skolan och inom naturskyddsföreningen.

 

Jättehjort eller irländsk älg som den också kallas, ”Megaloceros
giganteus”, är en utdöd, stor art i familjen hjortdjur. Den förekom i
Europa och delar av Asien under den senaste nedisningen, Weichsel,
för 200000–10 000 år före nu, och var närmast släkt med dovhjort
”Dama dama”. Mankhöjden var cirka 1,8 meter, och huvudet bars
högt upplyft. Handjurens väldiga hornkrona nådde, speciellt under den
senaste istiden, en spännvidd på över 3,65 meter. Kronan användes
troligen snarare för att imponera på artfränder med, än som ett direkt
redskap för kamp och slagsmål.

Från Skåne och Danmark finns ett flertal jordfynd av jättehjort. På
Irland finns det speciellt många fynd av denna art. Arten dog som sagt
ut vid istidens slut, sannolikt främst för att den inte kunde anpassa sig
till de nya miljöförhållanden som då blev rådande, förmodligen
framkomligheten i någon form av skog. Det yngsta fyndet av ett
skelett från en jättehjort är från 5 700 år före Kristus och har gjorts på
Irland. Andra teorier om jättehjortens utdöende är att djuret under
konstant sexuellt inriktad evolution skulle ha utvecklat större och
större horn för att locka fler och fler honor, vilket slutligen skulle ha
resulterat i dess utdöende. Även människan kan via en intensiv jakt på
megafaunan ha varit orsak till jättehjortens utrotande.

Megafauna kallas den del av djurvärlden, främst däggdjuren, som
består av större djur och den nedre gränsen för megafauna sätts ofta
vid cirka 40-45 kilo kroppsvikt. Mot slutet av den senaste istiden dog
stora delar av den tidens megafauna ut på flertalet kontinenter, här
ingick till exempel jättehjort, mammut, jättesengångare, ullhårig
noshörning och sabeltandad tiger.

Istider, glacialer, tidsperioder kännetecknade av omfattande
kontinentala nedisningar. Istidsperioder, som den nuvarande
kvartärperioden, utgör komplex av istider avbrutna av episoder med
varmare klimat, interglacialer.

Den äldsta kända istidsperioden inträffade för cirka 2 400 miljoner år
sedan. Perioder av istider har sedan dess varit en naturlig del av
jordens historia. Det har varit minst fem stora istider under Jordens
historia. Den äldsta kända istidsperioden, Huronian, inträffade som
sagt för 2 400-2 100 miljoner år sedan. Den andra istiden,
Kryogenium, inträffade för 850-630 miljoner år sedan. Då var hela
Jorden istäckt, med andra ord ”Snöbollen jorden” fenomenet.

Den tredje istiden, Andean-Saharan, inträffade för 460-430 miljoner år
sedan och den fjärde istiden, Karoo, inträffade för 360-260 miljoner år
sedan.

Den femte och senaste istiden, Quaternary, inträffade för 2,58
miljoner år sedan och pågår fortfarande. Antarktis och periodvis
Grönland är istäckt under denna istid. Under denna istid har det
funnits hela 80 nedkylningsperioder. Den senaste
nedkylningsperioden, Weichsel, pågick för 120 000-10 000 år sedan.
Alla dessa 80 nedkylningsperioder tillhör en enda istid eftersom
Antarktis har varit istäckt under hela denna istid, Quaternary. Under
de kallare perioderna har också Europa, Nordamerika och Sibirien
varit istäckt.

Istiderna beror på hur jordklotet snurrar och lutar i förhållande till
solen under olika perioder, så kallade Milanković-cykler.

Milanković-cyklerna är långsamma variationer hos instrålningen av
solljus till jordytan, orsakade av regelbundna förändringar av jordens
rörelser kring solen och kring sin egen axel. De inverkar på jordens
klimat och anses vara upphovet till de senaste årmiljonernas
skiftningar mellan istider och mellanliggande varmare interglacialer.
Solinstrålningens cykliska variationer har fått sitt namn efter den
serbiske ingenjören, astrofysikern och matematikern Milutin
Milanković, som levde mellan 1879–1958. Han bedrev mycket
forskning inom detta område, även om dessa cykler ursprungligen
påvisades och studerades av forskare verksamma längre tillbaka i
tiden.

Även havsströmmarna, till exempel Golfströmmen, påverkar
istidsperioderna denna saltvattenström började cirkulera igen när den
senaste nedkylningsperioden slutade.

Enligt kvartärgeologerna kallas vår tids geologiska epok för
”Holocen” och denna tid började för cirka 11 700 år sedan. Denna
geologiska epok är en interglacial, en mellanistid, och dessa brukar
vara mellan 10 000-15 000 år långa. Den kännetecknades av ett
ganska stabilt klimat med en värmetopp för mellan 8000-5000 år
sedan, den så kallade bronsåldern.

Någon regelbundenhet för deras uppträdande är dock svår att finna.
Förstenade glaciäravlagringar, så kallade tilliter, från skilda delar av
världen ger oss pusselbitar om jordklotets många dramatiska
förändringar.

I till exempel Sydamerika, Afrika, Indien, Australien och på Antarktis
påträffas spår av stora sammanhängande nedisningar från karbon och
perm, för 320–260 miljoner år sedan. Vid denna tid hängde dessa stora
områden ihop i den sydliga superkontinenten Gondwanaland. Den var
då periodvis nedisad innan de olika plattorna började driva isär för
cirka 125 miljoner år sedan. Här har nedisningarna varit till hjälp för
att rekonstruera Gondwanaland och dess senare uppdelning.

Den stora omfördelningen av landmassor, som denna ständigt
pågående kontinentaldrift har lett till, har varit en av de viktigare
förutsättningarna för uppkomst och försvinnande av de stora
inlandsisarna.

Hypoteser om ”snöbollen jorden”, det vill säga, att stora delar av
jordklotet var nedisat en eller några gånger för mellan 720 och 640
miljoner år sedan, har allvarligt diskuterats men är fortfarande något
kontroversiella.

Den istidsperiod vi kan inhämta mest kunskaper om är den under den
kvartära perioden, som inleddes för 2,7 miljoner år sedan. Fysikaliska
och kemiska analyser av sediment och fossil i marina borrkärnor,
bland annat av förhållandet mellan syreisotoperna 16O och 18O och
mängden magnesium och kalcium i skal, har visat att det vid denna
tidpunkt skedde en ökning av den globala mängden glaciäris. Genom
att kombinera dessa analyser kan man beräkna dels hur mycket av
jordens vatten som är bundet till glaciäris, dels havsvattnets
temperatur, som vid denna tid sjönk.

Liksom för tidigare istidsperioder var troligen ett komplex av
geografiska och geokemiska förändringar de utlösande orsakerna till
händelseförloppen. Flera stora bergsområden hade bildats, och strax
innan kvartär startade stängdes Panamasundet, varvid Atlanten
isolerades från Stilla havet. Då steg Atlantens salthalt och den
termohalina cirkulationen inleddes och värme och fukt transporterades
norrut och kunde leda till glaciärbildning i bergsområden kring våra
hemtrakter i Nordatlanten.

Krossprodukter från de allt vanligare bergsglaciärerna vittrade
kraftigt, detta sänkte i sin tur atmosfärens koldioxidhalt, och jordens
temperatur sjönk. Vår vanligaste jordart, moränen eller pinnmon som
den ofta benämndes, är just ett resultat av inlandsisens krossning,
söndermalning, av den underliggande berggrunden.

Antarktis isolerades alltmer vid Sydpolen och blev därmed ett slags
globalt ”kylskåp”. Himalayas kraftiga höjning hade förskjutit
jetströmmen söderut, varvid kall polarluft kunde tränga in över
Centralasien. Detta ledde till att trädvegetation ersattes av stäpper,
vars snötäcke på vintern reflekterade det mesta av solstrålningen.
Jorden lyckades helt enkelt inte behålla lika mycket värmeenergi som
tidigare.

De geografiska förändringarna samt koncentrationen av landmassor
till norra delen av norra halvklotet gjorde att även relativt små
variationer i solinstrålning till norra halvklotet kunde resultera i
nedisningar av de nordligare delarna av Nordamerika, Europa och
Asien samt av de stora bergskedjorna.

Tre astronomiska cykler styr för övrigt variationerna i
solinstrålningen. Dessa orsakas av jordbanans ellipticitet, det vill säga,
avplattning avseende en avvikelse från sfärisk eller cirkulär form, som
här i betydelsen förändringar i jordens bana runt solen, via en
100 000-årig cykel, jordens avstånd till solen under olika årstider via
en 23 000–19 000-årig cykel samt jordaxelns lutning i förhållande till
den inkommande solstrålningen via en 41 000-årig cykel.

Detta innebär bland annat att ett visst motsatsförhållande råder mellan
solinstrålningen till norra och södra halvklotet. Istider har uppkommit
under perioder med minimal sommarinstrålning och maximal
vinterinstrålning till norra halvklotet samt omvänt på södra halvklotet.

Kalla somrar på de ”kritiska” breddgraderna 60–65 grader nord gjorde
att snö kunde ligga kvar och ackumuleras år från år tills glaciärer hade
bildats vilket ledde till uppbyggnad av inlandsisar. Breddgraderna 60–
65 grader nord motsvarar ungefär Skandinavien utom området söder
om Mälardalen samt Grönland utom norra delen, norra Kanada och
ryska ishavskusten.

Eftersom stora delar av norra halvklotets landmassor återfinns kring
de kritiska breddgraderna, men nästan inga på södra halvklotet, har
sålunda det storskaliga nedisningsförloppet styrts av utvecklingen på
norra halvklotet. I marina borrkärnor har man funnit att
glaciärvariationerna för mellan 2,7 miljoner och 800 000 år sedan
följde cykeln på 41 000 år. Under denna period inträffade därför 40–
50 mer eller mindre stora istider. De senaste 800 000 åren har däremot
nedisningarna dominerats av cykeln på 100 000 år och under dessa
senaste åtta istider fördubblades inlandsisarnas volym, och vid deras
maximala utbredning var så mycket vatten bundet i glaciäris att
havsytan sjönk med mellan 100–140 meter.

De nedisade områdena blev kraftigt nedpressade av isens tyngd, upp
till 30 % av isens tjocklek, vilket betyder om isen var 2 kilometer
tjock ett mått på 600 meter nedtryckt jordskorpa. Vegetations- och
klimatbältena komprimerades och försköts söderut och många växt-
och djurarter dog ut, och halten av de flesta växthusgaser var låg, det
vill säga, vattenånga, koldioxid, dikväveoxid, metan och ozon.

Detta och mycket annat vet vi genom kombinerade studier av till
exempel marina borrkärnor, fossila korallrev, grottavlagringar,
moränlagerföljder i nedisningsområdena, iskärnor från Grönland och
Antarktis samt studier av djupa lagerföljder med sjösediment. Vi vet
också att de senaste istiderna kännetecknades av ett flertal plötsligt
kallare och varmare faser, benämnda stadialer respektive
interstadialer. I en istidscykel på 100 000 år omfattar vanligtvis
värmetiden enbart 10 000–20 000 år, men den nuvarande, det vill
säga, Holocen, beräknas vara flera tiotusentals år längre.

Weichselistiden är som redan nämnts den senaste istiden i det
klassiska schemat för istider och mellanistider i Nordeuropa. Den
började för cirka 115 000 år sedan och slutade för ca 11 500 år sedan.
I början av istiden fram till för cirka 70 000 år sedan var klimatet
måttligt kallt med flera tidsavsnitt, så kallade interstadialer, då
temperaturen nådde i närheten av dagens. Då förekom inlandsis endast
under kallare faser, främst i norra och mellersta Skandinavien och
under dessa isfria tidsavsnitt rådde tundraförhållanden i Sydsverige.

Från för cirka 70 000 till för cirka 25 000 år sedan inträffade
weichselistidens huvudfas. Till en början bredde inlandsisen ut sig
kraftigt, inte minst åt öster, varvid norra delarna av Ryssland täcktes
av is tillsammans med delar av Sydsverige, medan det i övriga delar
förekom så kallad polaröken.

Dock dröjde det till för drygt 20 000 år sedan innan hela Sverige var
istäckt och vid den tiden nådde inlandsisen sin största utbredning och
sträckte sig bland annat ända ned till det område där Berlin nu ligger.
För cirka 17 000 år sedan började de första delarna av det landområde
som vi idag kallar Sverige smälta fram, och för cirka 14 000 år sedan
låg isranden över den Mellansvenska sänkan, men då inträffade en
kraftig klimatförsämring som åter orsakade isframryckningar.

Mellansvenska sänkan eller Mellansvenska låglandet är flera separata
sänkningsfält, åtskilda av horstar, tvärs över Sverige från Bohuslän till
Södermanland.

För cirka 12 000 år sedan påbörjades en ny klimatförbättring, vilken
ledde fram till vår mellanistid som började för cirka 11 500 år sedan.

Kvartär är en geologisk period från cirka 2,6 miljoner år före nutid till
nutid och är även namn på den lagerföljd som bildades under denna
period. Rörelser i kollisionsbälten mellan olika kontinentalplattor
orsakade höjningar av kilometerstorlek, till exempel längs Anderna
och i Himalaya men även den alpina bergskedjebildningen var
omfattande. Klimatet var för övrigt kallt under kvartär och under slutet
av neogen och början av kvartär inträffade ett 40-tal mindre istider,
under senare delen av kvartär 6–8 större istider. De senare hade en
varaktighet av cirka 100 000 år åtskilda av värmeperioder på 10 000–
20 000 år. Isen täckte som mest cirka 30 % av jordens icke havstäckta
yta.

Neogen är den geologiska period som inföll cirka 23–2,6 eller 1,8
miljoner år före nu.

Under slutet av neogen och början av kvartär ersattes i Europa den
varmpräglade floran, till exempel mammutträd, sumpcypress,
skärmtall och hästkastanj samt gran, tall, björk och ek.
Klimatskiftningarna ledde till att faunan på norra halvklotet svängde
mellan varmanpassning och kallanpassning och typiska för det
förstnämnda var djur som sydmammut, dovhjort och
skogsnoshörning, och för det senare ullhårig mammut, ullhårig
noshörning, ren och fjällämmel.

Kvartärperioden är dessutom människans utvecklingstid, släktet
Homo. I början av tidsperioden uppkom släktet i Afrika, varifrån arten
”Homo erectus” expanderade för omkring 1 miljon år sedan.

Homo är det vetenskapliga namnet på släktet äkta människor. Släktet
omfattar numera endast en art, den nutida människan ”Homo sapiens
sapiens”, men det har tidigare funnits minst fyra arter till, ”Homo
erectus” som redan nämnts samt ”Homo habilis”, ”Homo
neanderthalensis”, neandertalmänniskan, och ”Homo floresiensis”,
den så kallade ”Hobbiten”.

Släktet ”Homo” skiljer sig från släktet ”Australopithecus”, så kallade
förmänniskor, genom sin större hjärnvolym om minst 750 milliliter
och genom sina mindre käkar och kindtänder. Lucy, ”Australopithecus
afarensis”, är kanske i detta sammanhang den mest kända
förmänniskan.

Den så kallade Granfjällsbjörnen, även kallad Granis, sköts av jägare
vid Björnakullen, vid utkanten av Store Mosse nationalpark, nordväst
om Värnamo strax efter halv åtta på torsdagskvällen, den 31 augusti
2000. Det blir konservator Åke Bursell i Bondstorp som får i uppdrag
att konservera den riksbekante björnen men under tiden som
Länsstyrelsen funderat på vem som ska utföra arbetet, har björnen
legat i en frysbox på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm.

Björn dödar sina byten genom bett i nacke och hals, ofta finns bett
även över nosparti. Man kan också hitta märken efter slag över rygg
och korsrygg. Innan björnen börjar äta släpar den ofta bytet till en
skyddad plats. En vuxen björn äter betydande mängder kött och
eftersom björnen ofta stannar kvar vid bytet tills det är helt uppätet
kan det vara svårt att alls hitta något kadaver. Mellan måltiderna täcks
bytet över med ris, mossa, snö eller ljung.

Brunbjörn, på latin ”Ursus arctos”, är en art i familjen björnar som
finns i Europa, Nordamerika och Asien. Brunbjörn blir mellan 130–
280 centimeter lång och väger mellan 60–780 kg, hanarna är betydligt
större än honorna.

Brunbjörnen är främst vegetarian men slår ibland stora djur som ren
och älg. I Sverige består födan främst av bär, myror och älgar. Under
vintern går den i ide och ungarna, som föds i idet, är vid födseln små,
ungefär som marsvin, och väger mellan 250–600 gram. I Sverige
beräknas björnstammen bestå av drygt 3 000 djur.

Björnar bildar familjen ”Ursidae” och är rovdjur med åtta nu levande
arter, brunbjörn, isbjörn, svartbjörn, glasögonbjörn, malajbjörn,
kragbjörn, läppbjörn och den något avvikande jättepandan. Ibland förs
även mindre panda eller kattbjörn till familjen björnar.

Björnar är så kallade hälgångare, det vill säga, de sätter i hela foten
när de går, och de kan stå upprätt på bakbenen. Varje fot har fem tår
försedda med kraftiga klor som inte kan dras in och de flesta arterna är
skickliga klättrare.

Under pleistocen levde i Europa den stora grottbjörnen, vilken jagades
mycket av neandertalmänniskan och senare även av den moderna
människan. Pleistocen är en geologisk epok som sträcker sig från 2,6
miljoner år sedan till ungefär 11 600 år sedan. Inom arkeologin
motsvaras pleistocen av paleolitikum, med andra ord, äldre stenåldern.

Björnarna är närmast besläktade med hundar och tvättbjörnar och om
man betraktar en liten vit golden retrievervalp så ser man stor likhet
med en liten isbjörnunge. Björnarnas systematik är svår, vilket har
resulterat i att många olika vetenskapliga namn har florerat på arterna.
Det har även varit växlande uppgifter om jättepandans systematiska
placering som björn eller halvbjörn.

Brunbjörnen tros härstamma ifrån ”Ursus etruscus” och det äldsta
funna fossilet är cirka en halv miljon år gammalt och är funnet i Kina.
Arten brunbjörn nådde Europa för ungefär 250000 år sedan, och
Nordamerika kort därefter. ”Ursus etruscus” liknade de nu levande
arterna men hade annorlunda tänder, etruscus borde komma från
etrusker som var ett forntida folk i norra och mellersta Italien. Den
etruskiska kulturen utvecklades ur lokala järnålderssamhällen från
slutet av 700-talet före Kristus under påverkan från greker och
fenicier.

Texten nedan är från Värnamo Hembygdsförening årsskrift 1933 och
skriven av Gösta Berg under rubriken ”Hjortfällan från Maramö”.
Citat;

”I föregående årgång av denna skrift har lämnats ett kortfattat
meddelande om fyndet av en märklig djurfälla i Store mosse vid
Maramö, Norregård i Värnamo.

Läsaren känner härifrån också i huvudsak föremålets utseende: en stor
urgröpt trädstock, som blev funnen tillsammans med åtskilliga mindre
träbitar, vilka möjliggöra en rekonstruktion av det ursprungliga
utseendet i anslutning till andra in- och utländska liknande fynd.
Själva stocken har en längd av över en meter och är liksom övriga
bevarade delar arbetad i ek.

Översidan är plan men på undersidan är stocken urholkad för en
fallucka ävensom för en slagfjäder, av vilken dock endast fragment
äro bevarade.

Tidigare har i vårt land gjorts tvenne fynd av föremål, nära besläktade
med Maramöfällan. Det ena av dessa blev funnet vid Klämmestorp i
Utvängstorps socken i Västergötland och förvaras nu i Nordiska
museet.

Denna fälla är synnerligen väl bibehållen men skiljer sig till typen från
Maramöfällan så tillvida som den är försedd med två luckor och två
och två slagfjädrar. På samma sätt har den andra svenska fällan varit
konstruerad, ehuru de lösa delarna där gått förlorade, så att nu endast
stocken är bevarad. Sistnämnda fynd är gjort i Mjälaryd, Rogberga
socken i Småland.

Inräknar vi dessa svenska fynd även som ett fynd från sydligaste
Norge och tre från Jylland äro i närvarande stund ett sextiotal redskap
av den nu beskrivna typen kända från Europa.

Fällorna med en fjäder och med två fjädrar äro tämligen regellöst
blandade över det väldiga utbredningsområdet från Sverige i norr till
Lombardiet i söder, från Irland och Skottland i väster, till Polen i
öster.

Sedan lång tid tillbaka har frågan om dessa fällors användning och om
det sannolika verkningssättet vid uppgillringen sysselsatt forskningen.
Den länge fasthållna idén, att man här skulle ha att göra med fällor för
bäver visade en tysk forskare Eduard Krause redan år 1904 på ett
bindande sätt vara alldeles orimligt. Men själv trodde han att det här
gällde en fälla för vattenfågel, en tanke som likaledes torde stå utom
möjligheternas gräns.

Först helt nyligen har en engelsk forskare fäst uppmärksamheten vid
bilden av en sådan fälla på en bildsten från 700- eller 800-hundratalet,
på vilken man ser hur en hjort fastnat i fällan. Senare har den metod,
efter vilken fällan arbetade med stor grundlighet blivit närmare
granskad av engelskmannen Graham Smith. Denne forskare har utrett
att fällan helt säkert varit utplacerad med den urgröpta och
luckförsedda sidan nedåt. Under fällans mittparti har varit en grop,
som möjliggjort nedtrampning i fällan. Säkerligen har redskapet
utsatts på djurens vägar ned till dricksplatserna.

Fastnade endast hjorten med sin fot i fällan, hade han ingen möjlighet
att förflytta sig, på grund av stockens stora tyngd. Den fulla
bekräftelsen på att fällorna just haft denna användning är jag i tillfälle
att lämna genom en uppgift i den polska jaktlitteraturen. Ännu i början
av 1880-talet har nämligen fällor av samma slag som den från
Maramö använts i de ryska Karpaterna. Jag anför här den intressanta
beskrivningen.

”Det är svårt att beskriva denna primitiva men förskräckliga fälla. Den
är ojämförligt farligare än vilken annan på marken uppställd fälla eller
sax av järn. I och för densammas uppsättande krävas två personer enär
detta arbete är tungt och ansträngande, särskilt om flera fällor skola
uppställas. En kraftig person insätter i fällans längdriktning ett slags
fjädrar av tvenne, två fot eller mer långa samt två tum tjocka
hasselkäppar, en annan sätter mellan ett slags luckor, som vrida sig på
tappar och utgöra den egentliga fångstanordningen, en flat cirka en
halv aln lång bräda. Den på så sätt uppgillrade fällan ställes på
gångstigar, vid åar eller i allmänhet på de ställen, där djuret pläga gå
fram. En dylik fälla, nedställd i en utgrävd grop i marken kan djuret
varken vädra eller upptäcka, och vilket djurslag det än må vara: hare,
räv, rådjur, hjort, infångas . Även den lättaste trampning på brädan
gör, att luckorna häftigt falla ihop och gripa om djuret och till och med
en människa som i ett skruvstäd, ur vilken man icke kan komma loss
utan hjälp”.

Den nu anförda skildringen äger stort intresse också ur den
synpunkten, att den ger förklaringen till de ganska likformigt
arbetande små bräder som ingå både i Maramöfyndet och i fyndet från
Utvängstorp. Det gäller här ingalunda, såsom har antagits beträffande
några utländska motsvarigheter, en bricka för placeringen av betet
utan vi igenkänna här endast gillerstickan.

Fällan från Maramö har av stadsgeologen R. Sandegren kunnat dateras
till övergångstiden mellan brons- och järnåldern. Genom en liknade
pollenanalytisk undersökning har samme forskare också kunnat datera
Klämmestorpsfällan till bronsålderns senare del. Vad åter beträffa
Mjälarydsfällan försvårades här dateringen genom att fyndet noga
rengjorts, så att föga återstod av den torvjord som från början omgivet
föremålet. Sandegren anser emellertid det sannolikaste vara, att
redskapet förskriver sig från ”järnåldern eller eventuellt en något
senare tid”.

De utländska hithörande fynden har i allmänhet icke kunnat dateras,
men det bör observeras att i konstruktionen av en irländsk fälla två
järnspikar kommit till användning, vilket förhållande alltså hänför
detta exemplar till allra äldsta järnåldern. Redan ovan har jag anfört
uppgiften om en hjortfälla på en engelsk bildsten från 800-talet. I detta
sammanhang kan också nämnas att bilder av liknande fällor möjligen
också möta på norska hällristningar, som förmodligen äro att datera
till bronsåldern.

Det är alltså tydligt att fällor av detta slag använts under långliga tider.
Och vill erhålla här ett ytterligare bestyrkande av den uppfattning, som
även eljest blir allt klarare, att det under brons- och järnåldern funnits
en brukskultur, som vid sidan av den med tiderna starkt skiftande
vapen- och smyckekulturen levat sitt liv utan alltför väsentliga
ändringar och rubbningar. Denna brukskultur, som mångenstädes levat
kvar långt in i nyare tid har också gripit över långt större geografiska
utbredningsområden än lyxkulturerna. Det troligaste är alltså att fällan
från Maramö framför allt funnit användning för ”högdjuren”, hjorten
och kanske också älgen och rådjuret .

Hyltén-Cavallius har i sitt klassiska arbete Värend och Wirdarne antytt
den rikliga förekomsten av hjort ännu på 1600-talet i det centrala
Småland och P. G. Vejde har gjort en intressant och grundlig
sammanställning av uppgifter om hjortens förekomst i Värend denna
tid. (Hyltén-Cavallius föreningens årsbok 1922).

Vi möta här den tid, då skjutvapnen som först vunnit allmän spridning
och trots många restriktioner voro på väg att allvarligt decimera
beståndet av detta villebråd i de småländska skogarna. Men vi kunna
mycket väl tänka oss tillbaka till en äldre epok, då människans
hjälpmedel i kampen mot naturen endast kunde betyda föga och
markerna därför ännu vimlade av ädelt villebråd. I sin mån minner
också Maramöfällan om denna paradisiska tid.

För Er som är intresserade av bilderna på fällan, gå in på,
maramo.se/hjortf.pdf

Naturums bibliotek inbjuder verkligen till studier och kunskapssök via
litteraturen i en trivsam miljö.

Att vandra runt i Naturum är som att tillbringa tid i en tredimensionell
bok som på ett enkelt och intressant sätt vidarebefordrar kunskap till
betraktaren. Här kan man dessutom, via de stora fönstren ut mot
Kävsjön och Gungflyet, studera verkligheten i realtid med hjälp av
förstklassiska tubkikare.

Professor Edvard Wibeck, Tånnö, född i Kållerstad i Jönköpings län
den 3 mars 1877 av kronofogde Carl Johan Wibeck och dennes hustru
Emma Broberg.

Slåtterängarnas raspande kornknarr, tjäderns bullrande flykt och
nattvistet i skogen, myrens spelande dvärgbeckasin, ljuden återkom
när hans syn började bli dålig.

Taltrastens blå, svartfläckiga ägg, fadern kronofogden, visade pojken
Edvard hur de blåstes ur. Hans minnen från barndomens Småland var
kristallklara.

Finns det någon som kan och vill rycka till sig händelsernas roder,
skrev han 1898 när utdikningen av Tåkern var aktuell. Han gjorde det
själv. En naturens väktare och naturvårdens förkämpe blev han, och
under sitt nittiofem år långa liv höll han stadigt i rodret.

Edvard föddes år 1877 i Kållerstad, som det äldsta barnet i en
syskonskara på tio. Han tog studentexamen i Jönköping, och en
filosofie kandidatexamen, han blev jägmästare och docent i
skogsskötsel samt forskare och lärare på Skogshögskolan. Pensionen
kom år 1941 och professors namn förärades han år 1953.

Skogsforskaren, naturvännen och naturkämpen Edvard Wibeck skrev
över tvåhundra uppsatser, bland annat den första om fridlysning av
fågelsjön Kävsjön. Han skrev, talade, fotograferade, påverkade och
förändrade.  Muddus nationalpark, Sjaunjamyrens och Store Mosses
fridlysning kämpade han framgångsrikt för men det sista projektet,
Bolmens reglering och vattentunnel till Skåne, lyckades han inte
stoppa.

Alltid saklig, alltid viljestark, alltid rakryggad, ”En reslig fura i en
lågväxt snårskog”, så beskrevs han, Edvard Wibeck från Kållerstad.
Hans sista föredrag handlade om mannens främsta prydnad,
helskägget, och själv hade han enligt egen utsago aldrig rakat sig.

”Den allra vackraste kyrkan finns i den blomsterfyllda ängen”, skrev
den åldrige professor Wibeck med sin vackra och kraftfulla handstil,
innan han år 1972 lade ifrån sig pennan för sista gången.

Då var jag inne på mitt fjortonde levnadsår och hade varit fältbiolog i
några år samt besökt Kävsjön ett antal gånger, men tyvärr fick jag, och
mina jämnåriga fältbiologkamrater, tyvärr aldrig träffa denne
framstående man, Edvard Wibeck.

Kungsörn, på latin ”Aquila chrysaetos”, som betyder ”Den gyllene
örnen”, vilket syftar på de vuxna, adulta, fåglarnas gyllengula hjässa
och nacke.

Vingspannet är mellan 190-225 centimeter vilket är mäktigt, enbart
kroppen varierar mellan 80-95 centimeter. Stjärten är rundad med vit
bas på undersidan och yngre fåglar mer kontrastrik vingundersida och
stjärt. Tarserna, mellanfotsbenen, är helt fjäderklädda hos kungsörnen.

Tars kommer från grekiskans ”Tarsus”, och är en förkortning för
”Tarsometatarsus” vilket, som sagt, är mellanfotsbenet hos fåglar och
som sitter mellan skenbenet och tårna. Detta ben kännetecknas av att
det har en ledyta mot skenbenet och tre ledytor mot de främre tårna
och ofta uppfattas tarsen som fågelns underben.

Kungsörnens byten är ofta hare och skogshöns men också sjöfågel och
djur som till exempel räv finns på menyn samt vintertid även as.

Kungsörnen häckar i fjälltrakter och stora äldre skogsområden även
hos oss i Småland. En häckning resulterar ofta i 1-3 ungar varav
vanligtvis endast en överlever till flygfärdighet. Ett kungsörnspar
häckar inte alla år och lyckas i genomsnitt föda upp en unge vartannat
år.

Ungfåglar har hög dödlighet som framförallt beror på sämre
jaktförmåga än vuxna djur. De största hoten mot kungsörnen är annars
biotopförstörelse och miljögifter. Kungsörnen är beroende av stora
orörda skogsområden och kraftiga boträd. Den är känslig för
störningar och har svag och långsam reproduktion. Andra hot är till
exempel kraftledningar och att örnar dödas av tåg och bilar när de
sitter på vägar och räls och äter av trafikdödat vilt och ren. Olaglig
förföljelse är också ett problem för artens fortlevnad i vissa delar av
fjällvärlden.

Ringmärkning har visat att vissa kungsörnar har levt i över 30 år och
ungfåglar flyttar ofta korta sträckor under vintern, medan adulta fåglar
i allmänhet stannar i häckningsområdet.

Kungsörnen är Härjedalens landskapsfågel.

Skelettavdelningen på Naturum innehåller diverse skallar och ben från
olika däggdjur i vår närmiljö, till exempel rådjur, älg och räv.

Skelett är för övrigt benen inne i kroppen som håller oss upprätta och
gör att vi kan röra på oss samt skyddar ömtåliga organ inne i kroppen.
Alla ryggradsdjur såsom fiskar, groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur
har ett skelett som är uppbyggt på i princip samma sätt. Bland
ryggradslösa djur finns det däremot andra typer av skelett.

Människans skelett består av hela 206 ben och det finns olika sorters
ben som rörben, korta ben, platta ben och luftförande ben.

Rörben finns i armar och ben, de är långa, ihåliga och fyllda med
benmärg.

Korta ben finns bland annat mitt i händerna och fötterna. Dessa sitter
tätt samman och kan inte röras så mycket.

Platta ben finns bland annat i bröstbenet och i skallen. Dessa skyddar
den del av kroppen som ligger innanför, alltså hjärtat och hjärnan.

Luftförande ben är de ben som innehåller luft, dessa finns i ansiktet
och innehåller bihålorna.

Mellan de olika benen finns sedan leder som gör att benen kan röras i
förhållande till varandra och utan leder hade man följaktligen varit stel
som en pinne.

Naturums laborationsavdelning med diskbänk, vatten och avlopp är
också en fantastisk plats för den naturintresserade besökaren. Vid mitt
besök var här mest svampar, vedlevande sådana, ofta kallade tickor.

I dessa två laborationsrum finns naturligtvis också tillgång till såväl
stereolupp som mikroskop vilka kommer väl tillpass när man vill
förstora den lilla världen.