Vår naturkrönikör Dan Damberg har funderingar och tankar kring hur naturen överlever midvintern och mörkret.

Prövningens tid

Prövningens tid, en naturkrönika i 19 bilder, om att överleva
midvintern och mörkret samt om ljusets fantastiska inverkan på
livsandarna.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i juletid 2010.

Fruset vatten eller inget vatten alls, egentligen nästa lika illa för livet.
Isöknar eller sandöknar, i båda fallen blir vatten oåtkomligt för växter
och många djur, det är bara temperaturen som skiljer. Vår vinter har
fram till för en vecka sedan varit en isöken där inte ens rörelseenergin i
det rinnande och forsande vattnet räckt till för att förhindra isbildning.

Det har varit så kallt att till och med åns stenar tagit mössan på. På
jorden finns totalt cirka 30 miljoner kubikkilometer ismassa och den
genomsnittliga temperaturen i isen varierar mellan minus 20-30°C.

Vatten har en högre densitet i flytande form än fryst, vilket är en
kemisk egenskap som är mycket ovanlig. Det gör att is enbart bildas på
ytan av vattenmassor och sålunda också flyter på vatten, något som har
en fundamental påverkan på klimatet och livet på jorden. Dessutom är
is vackert.

Den unga sångsvanens första vinter blir en verklig prövning men med
god tillgång på föda kan det gå bra fram till våren då solens värmande
strålar återkommer i en allt högre vinkel in emot vår norra del av
jorden samt under allt längre tid av dagen.

Den unga sångsvanen tycks vara alldeles ensam och jag undrar
naturligtvis varför. Flockens skyddande mentalitet är definitivt något
den behöver.

Jag tänkte väl det, bakom nästa åkrök fanns ett vakande öga som
nogsamt följde ungsvanens förehavanden. Allt är som det ska vara i
svanflocken, frihet under ansvar men för säkerhets skull ett vakande
vuxenöga som kan hjälpa och tillrättavisa.

Plötsligt kommer en andra svan hastigt emot mig, nästan i
undervattensläge, den går till något som närmast liknar en, av vatten,
maskerad attack rakt emot mig där jag står, uppenbarligen för nära.

När sångsvanen har cirka tre meter kvar till mig intar den med dunder
och brak eller snarare vatten och plask något som liknade ett
skenanfall. Det hela såg mycket imponerande ut och påminde mig om
att svanar är stora djur och också väldigt vackra.

När skenattacken var över tittade den på mig argt och vresigt, om man
nu ska försöka tolka ansiktsuttrycket, ”om blickar kunde döda…”.

En stund senare är allt som vanligt igen och svanflocken simmar sakta
och lugnt bort uppströms ån.

Även knipan uppskattar det återställda lugnet och får plötsligt åkröken
för sig själv en stund.

Det gäller att spara på energin om man ska överleva en vargavinter.

Bilden visar mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, där det latinska
artnamnet ”farinacea” betyder just mjölig. Lavar är för övrigt en viktig
födokälla för många djur under vintern men har även varit en födokälla
för människor under svåra tider och vargavintrar. Åren 1867-1868 var
just svåra nödår i Sverige och det berättades hur man på grund av
kylan kunde sätta potatisen först efter midsommar, hur socknarnas
spannmålsmagasin tömdes och hur människor drevs ut på vägarna i
hopp om att finna mat någon annanstans. Kungliga Patriotiska
Sällskapet hade året före gett ut skriften ”Våra bästa Mat-Svampar” i
tiotusen exemplar, citat;

”Men då Svamparne ej äro de enda eller rikligast hos oss frambragte
växter, som kunna med allt skäl benämnas nödbrödsämnen, utan detta i
kanske lika hög grad är fallet med åtskilliga af våra lafarter, så beslöt
Sällskapet att äfven för innevarande år använda en summa till
utgifvande af en anvisning till dessa växters begagnande. Det är att
hoppas, att härigenom uppmärksamheten skall alltmera rigtas på dessa
nödbrödsämnen, så att de varda rätt kända och allmänt begagnade samt
i sin mån bidraga att afvända eller lindra den nöd, som felslagna
skördar framkalla hos en hungrande befolkning”.

”De uppträda ej sällan i ansenliga massor, och i vissa trakter af landet,
särdeles i de nordligare provinserna, äro nästan oöfverskådliga trakter
betäckta af lafvar, hvilka ofta äfven förekomma der, hvarest andra
växter måste upphöra, och slutligen se vi dem högst uppe på fjellens
spetsar med sin närvaro bära vittne derom, att lifvet ännu der mägtar
frambringa några alster”.

”Alla de lafvar, som i vårt land i större ymnighet förekomma och lätt
kunna lossas från sitt fäste, insamlas under eller efter fuktig väderlek.
Insamlingen måste ske så, att alltid åtminstone hälften lemnas qvar för
att befordra lafvarnes återväxt. Före deras beredning måste lafvarne
noga rensas och sönderhackas samt stöpas uti stark, klar och kallnad
byklut hvarefter de omsorgsfullt utvattnas, tills all smak af beskhet
eller lut försvunnit. Vid beredning till välling, gröt och bröd kokas
lafvarne nära en timma under ständig omröring, hvarjemte kryddor,
mjölk och sädesmjöl samt rotfrukter tillsättas, allt efter tillgång derpå
och olika syftemål med anrättningen”.

Däremot varnar man i skriften för användning av bark från barrträd
som mjölersättning.

”Visserligen innehåller tallbarken i sjelfva verket mera stärkelse än
renlafven, nemligen 4 à 5 procent; men den innehåller jemväl ett annat,
ett sammandragande ämne, garfämne, i betydlig mängd, men som väl
sällan utlakas, då barken användes till nödbröd, och hvars förtärande
ganska menligt inverkar på matsmältningsorganerna, i det att den ej
sällan förorsakar tvinsot, lungsot, vattensot, mjältsjuka och
ögonsjukdomar m.m. Tallbark bör derföre såsom ganska skadligt så
mycket som möjligt undvikas”.

Tvinsot – avmagrande, vattensot – vätskesvullnad, mjältsjuka –
melankoli, depression.

Vi kan naturligtvis underlätta för våra fåglar och vilda djur genom att
ge dem mat på olika sätt, kom bara ihåg att helst fortsätta genom hela
vintern om Ni har börjat. På bilden ser Ni ett par talgoxar som tar för
sig av utlagda fröer och talgbollar.

Mitt i gråskalans alla nyanser av grått lyser våra småfåglar som
uppmuntrande små färgklickar i våra ögon, det kan väl vara värt några
kilo frön som betalning.

Men i skymningen, klockan tre på eftermiddagen, blir ”alla katter grå”,
även bildens lilla vackra blåmes.

Enligt småländsk folktro är det ett säkert tecken på snö inom tre dagar,
när domherren på senhösten och vintern kommer in till bebyggelse och
äter av trädens knoppar.

Domherren är en fågel som är ett populärt motiv på julbonader,
juldukar och julkort och då gärna sittande i en havrekärve. Men när
domherrarna besöker fågelborden så föredrar de faktiskt solrosfröna
framför havren. Det är riktigt roligt och väldigt imponerande att se den
med stor skicklighet skala ett solrosfrö. Den behöver inte hålla fast
fröet med klorna för att hacka hål på det, utan skickar bara runt
detsamma i den kraftiga näbben i några sekunder.

För några år sedan fick vi bland annat i Skillingaryd och Värnamo
bekanta oss med östliga underarter av domherre förmodligen ”Pyrrhula
pyrrhula cassini” eller ”Pyrrhula pyrrhula griseiventris”. Hanen är då
starkt körsbärsröd med mera vitt på övergumpen, vita fläckar på de
yttre stjärtpennorna samt bredare och tydligare vita vingband som då
kan anses vara de underartsskiljande fältkännetecknen förutom det
mycket märkligt raka, nasalt tutande, trumpetande lätet som för övrigt
liknar bändelkorsnäbbens läte. Somliga beskrev lätet som ljudet från
en leksakstrumpet i plast och jag kan hålla med om det. Bilden visar
dock en av ”våra” domherrar tillika nominatformen, ”Pyrrhula
pyrrhula pyrrhula”.

Lugn bara lugn, ni alla som väntar på att vargavintern ska ta slut,
mörkret är brutet och vi går mot ljusare tider. Någonstans där bakom
de mörka skuggorna av de snötyngda tallarna finns ljuset och det är på
väg till oss sakta men säkert.

Skrivet av Dan Damberg