Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på fornlämningar från järnåldern.

Romersk järnålder mitt ibland oss

Romersk järnålder mitt ibland oss, en natur-och kulturkrönika i
10 bilder om minnen från en period i historien för länge sedan, ändå
alldeles nyss.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av mars, den långa
och kalla vintern, 2013.

Gravfältet ligger i sluttningen av relativt höglänt moränmark i norra
delen av Skillingaryds skjutfält på gränsen till Södra Park i Vaggeryd.
Det består av en domarring och fyra resta stenar. Resta stenar som
gravmarkering kännetecknar större delen av de syd- och
mellansvenska järnåldersbygderna. Vanligen markerar de en
brandgrav från äldre järnåldern. I Småland är deras samband med
domarringar karaktäristiskt.

Domarringar är en gravtyp som vanligtvis består av, som här sju, men
ibland nio eller flera stenar, liggande eller resta och placerade i en
rund eller oval krets. Gravtypen är särskilt vanlig i Jönköpings län, där
det finns över 1000 kända exemplar. I fyra av dessa har man förutom
brända ben och keramik påträffat, järnknivar, en sölja av brons,
spelbrickor av glas, spelbricksfragment av ben samt fragment av en
benkam.

Fynden har daterat domarringarna till yngre romersk
järnålder/folkvandringstid mellan 200-550 efter Kristus.

Romersk järnålder är benämningen på perioden från Kristi födelse till
400 efter Kristus då den germanska kulturen starkt påverkades av den
romerska. Periodgränserna har diskuterats, liksom även indelningen i
en äldre och en yngre romersk järnålder, gränsen skulle i så fall gå vid
200-talet efter Kristus.

Kontakten med det romerska riket kan spåras i olika importföremål
såsom kärl av brons, glas och silver, statyetter, vapen samt mynt av
silver, så kallade denarer, samt guld, så kallat solidi. Denna import
påträffas bland annat i gravfynd och är på grund av sin förankring i
historiskt kända områden av stor betydelse för datering av inhemskt
germanskt material.

Andra kanaler för det romerska inflytandet gick genom germanska
krigares möte med romarna, som anfallare eller som legosoldater hos
dem, det finns också belägg för gåvoutbyte mellan romerska och
germanska stormän. Inflytandet präglade inte bara krigarutrustning
och lyxvaror utan samhället påverkades i sin helhet i fråga om såväl
näringsliv, till exempel mått- och viktenheter, och som livsföring i
stort, exempelvis kultbruk och jordbruksförhållanden, och detta inte
bara vid gränsen utan djupt in i det germanska området.

Underlaget för välståndet bland germanerna under denna tid var
inhemsk järnproduktion, åkerbruk och hantverk. Hus och gårdar är väl
kända inom det nordiska området, särskilt i Danmark, med
ändamålsenliga långhus och senare även grophus för hantverk.
Mossfynd vittnar om kultbruk och krigiska förvecklingar och vid
mitten av perioden kom de första runorna till Norden.

Germaner är en ursprungligen romersk beteckning på människor i
Nordeuropa. Senare har de identifierats med talare av germanska
språk. Termen har haft olika innebörder under olika epoker och i olika
sammanhang. Den kan avse bland annat språk, religion, kultur och
geografisk belägenhet.

Järnåldern, som för övrigt nämns under bild 1 som ”de syd- och
mellansvenska järnåldersbygderna”, är den period i förhistorisk tid då
järn utvanns, bearbetades och användes till vapen och redskap.
Perioden framstår som den sista i Thomsens treperiodsystem för
förhistorisk tid och som den sista så kallade ”metallåldern” tangerar
järnåldern historiens inträde i stora delar av världen.

Vanligtvis utgår man från att järnåldern började under 1100-talet före
Kristus i antikens främre Orienten, antikens Indien och antikens
Grekland. I andra regioner av Europa började perioden mycket senare.
Järnåldern började först under 700-talet före Kristus i Centraleuropa
och under 500-talet före Kristus hos oss i norra Europa. Järnet hade då
förvisso varit känt sedan länge.

I Sverige dyker de första importerade järnföremålen upp på 1100-talet
före Kristus, det användes dock främst som ett billigare alternativ till
den exklusivare och dyrare bronsen. Först sedan man lärt sig utnyttja
järnets fördelar i vapen och redskapstillverkning brukar man tala om
en verklig järnålder, men, som vanligt, fanns inte någon skarp gräns
mellan perioderna.

I ett arkeologisk-historiskt sammanhang syftar termen järnålder oftast
på ett civilisatoriskt skede i avsaknad av historiskt källmaterial,
förutom i Främre Orienten och Kina, där historiska källor är kända
sedan bronsåldern som började redan 3000-2000 år före Kristus.

Redan 3 000 före Kristus framställdes bronsyxor i Thailand och från
ungefär samma tid finns fynd av arsenikhaltiga kopparföremål från
Främre orienten, där kopparföremål tillverkats ända sedan 9 500 före
Kristus.  Arseniken var egentligen en förorening men den gjorde
kopparn mer lättsmält och mindre porös och gav den egenskaper som
liknade brons.

Då det västromerska riket successivt bröt samman under
300–400-talen efter Kristus ersattes det på kontinenten av
germanriken som till viss del finns beskrivna i historiska källor. På
grund av detta faktum används termen ”tidig medeltid” för denna del
av järnåldern, folkvandringstid, på kontinenten och i Västeuropa. Hos
oss i Norden löpte dock förhistorien obruten genom folkvandrings-,
vendel- och vikingatid.

Bilden är tagen från väster mot öster i norra delen av Skillingaryds
skjutfält på gränsen till Vaggeryds samhälle.

Under tidig järnålder kom kännedomen om järnet från Mindre Asien
och Främre Orienten, där järnföremål förekom sparsamt redan under
slutet av det tredje årtusendet före Kristus. Den upplösning som
präglade östra medelhavsområdet under 1200–1100 före Kristus, då de
mykenska och hettitiska rikena gick under och det egyptiska skakades
i sina grundvalar, signalerar järnålderns entré i Europa. De verkliga
orsakerna till järnets utbredning på kontinenten står dock snarast att
söka i de ekonomiska och handelspolitiska förändringar som präglade
Europa vid slutet av bronsåldern.

I Grekland är den tidiga järnåldern, cirka 1050–900 före Kristus,
relativt dåligt känd men det grekiska järnålderssamhället blev nu
såsom stadsstat grunden för kulturblomstringen under arkaisk tid, och
de metallurgiska framstegen säkrade denna utveckling genom både
vapenproduktion och exportabelt konsthantverk.

Till Italien kom järnåldern med villanovakulturen, cirka 900–700 före
Kristus, känd från stora gravfält, bland annat vid Bologna, vars äldsta
skede kännetecknas av brandgravar med karakteristiska dubbelkoniska
askurnor av keramik med lock i form av en skål eller en hjälm.
Kulturens framträdande och äldsta utveckling är oklar, men samband
finns med omgivande områden och inflytande kan spåras från grekiskt
och orientaliskt håll.

Villanovakulturen följdes av den etruskiska kulturen då
exploateringen av järnförekomster på ön Elba vid västkusten och det
närbelägna fastlandet spelade en avgörande roll för
kulturutvecklingen. En annan länk gick norrut till Centraleuropa, där
fullt utvecklad järnålder rådde åtminstone från cirka 700 före Kristus.

Den dynamiska hallstattkulturen hade upprättat vidsträckta
handelsförbindelser, genom vilka produkter som salt, drivna bronskärl
och vapen förmedlades över stora områden och även kom till oss i
Nordeuropa. Näringslivet dominerades av en överklass som satte sig
fast på strategiska punkter och behärskade metallproduktion och
hantverk. I Hallstatt i Österrike bröts bergsalt i stor skala och det var
en resurs av stor betydelse för kulturutvecklingen, som bland annat
framgår av att gravfälten från den perioden är rika på metallkärl.

Hallstattkulturen är en av de viktigaste perioderna i övergången
mellan europeisk brons- och järnålder. Perioden fick sitt namn efter de
rika fynden från Hallstatt i Österrike. Bosättningen i Hallstatt bedrev
gruvdrift i saltfyndigheterna i området, från 800-talet före Kristus till
400-talet före Kristus.

På stenarna växer rikligt med lavar, här ser vi lavarten färglav,
”Parmelia saxatilis”, som växer på nästan alla berg och stenar och
ibland även på bark. Bålen är bladlik med en grå till mörkgrå ovansida
och en mörkbrun nästan svart undersida.

Namnet färglav har den fått därför att den lämpar sig väl för
textilfärgning. En av de tidigaste förespråkarna i Sverige att använda
lavar för färgning var Johan Westring som redan år 1805 publicerade
han en mycket utförlig bok i ämnet, ”Svenska lafvarnas färghistoria”.

I början av 400-talet före Kristus spred sig kelter över stora delar av
Europa och utvecklade bland annat en rik och karakteristisk
ornamentik. Deras kultur präglades starkt av importerade metallkärl
och vaser från grekiska och etruskiska områden och av influenser
därifrån i byggnadssätt, gravskick och levnadsvanor, förmedlade via
de grekiska kolonistäderna vid Medelhavet.

I de keltiska randområdena, till exempel här hos oss, blev därför
föremålsbeståndet genom starka lokala kulturgrupper mycket
särpräglat.

Bilden visar en närbild på förra bildens färglav, ”Parmelia saxatilis”.
Nyss nämnde Johan Westring tar upp 24 lavar i sin bok som han anser
vara lämpade att använda till färgning. Varje lav ges dessutom i boken
en beskrivning med handkolorerad bild samt utförliga recept om hur
den skall tillredas för att avge olika färger. Varje färg som kan erhållas
ur laven återges också i en handkolorerad färgskala. Johan Westring
ger inte mindre än 30 olika recept för att få färg ur färglaven.

Hallstattkulturen nådde dock aldrig Östeuropa, som dock redan cirka
800 före Kristus utvecklat en lokal järnålderskultur, ananjinokulturen.
Latènekulturen däremot spreds långt österut och blomstrade i lokal
form bland annat vid Svarta havet.

Latènekulturen är en kultur som hänförs till järnåldern i norra halvan
av Europa, namngiven efter fyndplatsen i La Tène strax norr om
Neuchâtelsjön i Schweiz. Platsen grävdes ut efter fynd av Hansli Kopp
år 1857.

Östeuropas mest framträdande järnålderskultur var dock den skytiska.
Dess karakteristiska gravhögar, så kallade, kurganer, har sitt centrala
utbredningsområde mellan floderna Donaus och Dons nedre lopp och
dessa furstegravar innehöll ytterst praktfulla gravgåvor. Skyterna var
nomader och som sådana mottagliga för inflytande både från de
grekiska kolonistäderna vid Svarta havet och från det akemenidiska
Iran. Vid tiden för Kristi födelse blev dock skyterna i stor utsträckning
bofasta och bedrev åkerbruk.

Akemeniderna var en persisk dynasti som syftar på grundarklanen,
enligt traditionen uppkallad efter en ättefader vid namn Achaimenes,
som runt 556 före Kristus under Kyros den store befriade sig från
medernas rike. Akemenidernas rike är det första av de persiska
imperier som härskade över en stor del av Mellanöstern.

Bilden visar en närbild på lavarten kaklav, ”Xanthoparmelia
conspersa”, förr ”Parmelia conspersa”, som är en av våra vanligaste
stenväxande bladlavar. Den räknades tidigare till släktet ”Parmelia”
men har nu, bland annat på grund av sin gulgröna färg, brutits ut till
ett eget släkte, ”Xanthoparmelia”.

Inhemsk järnhantering förekom i Norden redan före Kristi födelse och
i Norge bedrevs det märkligt nog ända upp i fjälltrakterna. Byliknande
bosättningar och åkersystem kan bäst beläggas i Danmark, där de går
tillbaka till förromersk järnålder, men de finns även på andra platser,
liksom offerfynd. Hos oss i Sverige har Gotland och Västergötland för
övrigt stora brandgravfält.

Bilden visar en närbild på lavarten naggbägarlav, ”Cladonia
fimbriata”, som är en lavart som först beskrevs av Carl von Linné men
fick sitt nu gällande namn av Elias Fries. Naggbägarlaven ingår i
släktet ”Cladonia” och i familjen ”Cladoniaceae”.

Apropå järnåldern under romersk kejsartid, i södra Europa avlöstes
järnåldern av det romerska väldet, som under cirka 300–400 år
behärskade större delen av Väst- och Centraleuropa. Inom de
självständiga germanska områdena var kontakterna med det romerska
riket livliga. Mängder av romerska produkter såsom glas, brons- och
silverkärl, keramik, mynt och vapen strömmade, som redan nämnts, in
på germanskt område, vilket är av stor betydelse för dateringen av det
inhemska materialet.

I områden med strategiskt läge i förhållande till kontinenten, såsom
Danmark och öarna i Östersjön, samlades stora rikedomar. Hela byar
med långhus eller grophus har grävts ut både i Norden och inom det
germanska området på kontinenten. Från mitten av romersk järnålder
verkar dock den sociala skiktningen i samhället ha ökat.

Bilden visar en närbild på lavarten letlav, ”Parmelia omphalodes”,
som är en brun eller brungråaktig lav som växer på klippor och stenar
och har stor spridning hos oss på norra halvklotet. Dess namn kommer
av att den förr användes för färgning av textil, leta är nämligen ett
äldre ord för färga. Den tillhör samma släkte som den förut nämnda
färglaven och en viss förväxlingsrisk föreligger.

Apropå den yngre järnåldern, då de romerska provinserna på
kontinenten och i Britannia inte längre gick att upprätthålla på grund
av germanernas och andra folks ständiga anfall blev germanerna en
politisk och kulturell maktfaktor av första rang. Till omdaningen
bidrog delningen av det romerska riket år 395 i en västlig och en östlig
hälft, samt de mongoliska hunnernas anfall år 375 på sina germanska
grannar, med påföljande invasion av Europa. Hunnerna följdes av
avarer, som utvecklade en rik järnålderskultur i Östeuropa, liksom
senare slaverna.

Avarerna var ett högasiatiskt, troligen med hunnerna besläktat
nomadfolk, av ural-altaiskt ursprung, vilket i kinesiska skrifter
omtalas i början av 400-talet efter Kristus. Kort därefter erövrade de
slättlandet vid Irtysj och omkring år 460 trängde de in i det kaspiska
låglandet, där de under namnet ogorer slog sig ned vid Don och
Azovska sjön. Sedan deras rike i Centralasien erövrats av altai-turkar
år 551, trängdes folket, som nu kallade sig avarer, alltmer västerut och
begärde 557 boningsplatser av kejsar Justinianus I. På hans anvisning
anföll de sedan slaverna och bulgarerna vid nedre Donau samt bröt sig
sedan in i Pannonien och härjade ända fram till floden Elbe.

Trycket på germanerna medförde stor rörlighet både i öster och i
väster under folkvandringstiden och många stammar besatte tidigare
romersk mark. Blandningen av dessa olika folkelement bidrog till
kulturell förändring, bland annat uppkomst och utveckling av en
säregen, stiliserad djurornamentik och ett uppsving för
metallhantverket på kontinenten och Brittiska öarna. Om kontakt
mellan England och Skandinavien vittnar bland annat den rika graven
från Sutton Hoo från 600-talet efter Kristus.

Sutton Hoo är en anglosaxisk begravningsplats vid floden Deben i
sydöstra England. Gravplatsen består av 18 gravhögar med ett antal
satellitgravar i anslutning till dessa. Platsen antas ha varit i bruk från
cirka 600 – cirka 1050 efter Kristus. Gravhögarna tillkom dock mellan
cirka år 600 och cirka år 700. Många av de övriga gravarna verkar
innehålla kvarlevorna av avrättade vid den galgplats som anlades på
platsen i den senare delen av perioden. Gravfynd och gravskick från
Sutton Hoo har stora likheter med fynd i gravar från ungefär samma
tid i bland annat Vendel och Valsgärde i Uppland och innehåller bland
annat rikt dekorerade vapen, hjälmar, beslag och silverföremål av
olika slag.

På kontinenten bildades nu starka germanriken, varav frankernas var
det viktigaste. Stora gravfält med täta gravläggningar i rader utmärker
merovingertiden, i början med rik utrustning och med hästgravar,
senare, under kristet inflytande, utan gravgåvor. Under Karl den store,
år 747-814, blev frankerriket den politiskt, industriellt och kulturellt
dominerande makten i Europa.

Merovingertiden, cirka år 570-800, kallas i Norge den period av
Nordens förhistoria som i Sverige ungefärligen motsvaras av
vendeltiden, cirka år 550-800, och i Danmark av yngre germansk
järnålder, cirka år 600-800. Ingången till merovingertid innebär också
övergången från äldre till yngre järnålder. Periodens namn har sin
grund i att det arkeologiska materialet från perioden domineras av
fynd med frankisk anknytning, och därvidlag från
merovingerdynastins era.

Merovingerna var en frankisk kungaätt som regerade ett rike, dock
med mycket varierande gränser, i dagens Frankrike, Tyskland och
Belgien från 400-talet till 700-talet efter Kristus.

I Östeuropa trängde, som sagt, slaver successivt fram ända till floden
Elbe. Bebyggelsen inom deras område karakteriseras av borgar i
jordbruksbygd. Slaverna grundade så småningom egna riken, under
600-talet vid Donau och under 700-talet i Mähren.

Inflytandet från kontinenten och de brittiska öarna förblev betydande i
Norden, där järnåldern, i och med vikingatidens slut, kan sägas ha
upphört omkring år 1050 efter Kristus.

Bilden visar ännu en bild på lavarten färglav, ”Parmelia saxatilis”.

Vandaler är ett historiskt germanfolk om vars ursprung flera
svårbelagda hypoteser framlagts, bland annat att det skulle ha
invandrat till kontinenten från Skandinavien. Ordet vandaler används
av romerska författare som samlingsbenämning på hasdinger och
silinger, två grupper som åtminstone från första århundradet efter
Kristus bebodde det område kring Oders övre lopp som senare
benämnts Schlesien. År 406 efter Kristus utvandrade vandalerna
västerut och de invaderade Gallien och fortsatte år 409 till Pyreneiska
halvön. Efter vandalernas nederlag mot visigoterna åren
416–418 övergick ledningen av både vandalerna och deras grannfolk
alanerna till de hasdingiska kungarna.

Hasdinger och silinger, två grupper av folk som åtminstone från första
århundradet efter Kristus bebodde det område kring Oders övre lopp
som senare benämnts Schlesien.

Alaner är ett nomadfolk, troligen av indoiranskt ursprung, som vid
Kristi födelse bodde nordöst om Svarta havet. Efter hunnernas anfall
år 375 miste alanerna sin politiska enhet. En stor grupp invaderade år
406 Gallien tillsammans med sveber och vandaler. Därefter gick vissa
i romersk tjänst, medan andra invaderade Spanien och ytterligare
andra plundrade vidare i Gallien eller följde vandalerna till Afrika.
Under 500-talet assimilerades alanerna med respektive
omkringboende folk.

Sveber är ett namn på germanfolk som omtalas först hos Caesar i
samband med Ariovistus härtåg år 58 före Kristus. De förblev ett hot
mot romarna vid Rhen tills Drusus den äldre säkrade gränsen år 9 före
Kristus. En grupp sveber deltog i anfallet mot Gallien år 406 efter
Kristus och de erövrade på 410-talet även Galicien. Sveberna
behärskade på 450-talet huvuddelen av Pyreneiska halvön, men
besegrades år 456 av visigoterna, som år 585 också erövrade Galicien.
En annan svebisk grupp vid mellersta Donau anslöt sig till
langobarderna, och ytterligare en grupp vid Neckar uppgick bland
alemannerna. Mare Suebicum, det ”Svebiska havet”, var för övrigt
romarnas namn på Östersjön.

Langobarder eller longobarder, är ett germanfolk som vid vår
tideräknings början bodde vid nedre Elbe och behärskade under första
hälften av 500-talet efter Kristus nuvarande västra Ungern. De
invaderade Italien år 568 och utvidgade sitt välde successivt, så att det
i mitten av 700-talet omfattade nästan hela landet. Åren 773–774 efter
Kristus erövrade Karl den store kungariket, men i Syditalien fortlevde
langobardiska furstendömen ända till år 1077.

Nåväl åter till vandalerna, år 429 ledde Geiserik, regent mellan
428–477, de båda folken till Nordafrika, där romarna snart tvingades
avträda betydande områden till nykomlingarna. Med centrum i
Karthago skapade därefter vandalerna ett välde som omfattade
nuvarande Tunisien, norra Algeriet, Balearerna, Korsika, Sardinien
och för en tid även Sicilien. År 455 utsatte Geiserik Rom för en
förödande plundring, en händelse som medverkat till att ge
folknamnet en starkt negativ bibetydelse i moderna språk. Ordet
”vandalism” introducerades dock först under franska revolutionen.

Vandalerna förde en ariansk kyrkopolitik och förföljde katolikerna.
Adelsskiktet antog emellertid romerska seder, och vissa av Geiseriks
efterträdare hade starka kulturella intressen. Under 500-talet
försvagades dock riket till följd av berbernas expansion, och dess
territorium inskränktes. Sedan stormannen Gelimer, efter en intern
maktkamp, störtat den romarvänlige kungen Hilderik lät kejsar
Justinianus I utsända en invasionsstyrka, och år 534 krossades
vandalväldet av den östromerske generalen Belisarius.

Apropå vandalernas arianska kyrkopolitik, arianism är teologisk lära,
som härrör från presbytern Arius från Alexandria, som levde cirka
260-336 efter Kristus. Arianismen utgår från kristendom, men ses av
de stora kristna samfunden som kättersk. Enligt arianismen är Sonen,
Jesus Kristus, ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade
varelser, men inte Gud. Det har enligt arianismen funnits en tid när
Guds Son ännu inte skapats. Fadern, Gud, har skapat Sonen, Jesus
Kristus, ur intet, senare än vid tidens början.

Vandalerna var kanske ett nordiskt folk som i kanske äldsta tid hade
sina bosättningar på Själland, dock förmodligen inte i trakterna av
Värnamo. Namnet som de fått kommer från det tvåeggade svärd,
vandil, vilket betyder ”som man kan vända”, och som var
vandalkrigarens kännetecken.

Likheter i namnen har föranlett en tro på att vandalernas ursprung
skulle stå att finna i bland annat Vendel i Sverige och Vendsyssel på
Jylland i Danmark. Dessa teorier kan varken styrkas eller helt
avfärdas, dock anger även vandalernas egen historia att deras urhem
låg i Skandinavien.

Tänk vad man kan lära sig av några ”gamla stenar” om man bara vill
och orkar. Mitt i vår kommun går sålunda historiska trådar ut över
Europa, genom tidens dimmor och över nuvarande nationella gränser,
gränser som alltid har och alltid kommer att ändras och förändras
genom tidens gång.

Att dessa minnen från vår svenska, skandinaviska och europeiska
historia är och ska vara lagskyddade är för mig en självklarhet men
tyvärr förstörs och vandaliseras många av dessa oersättliga lämningar i
samband med olika mänskliga aktiviteter.