Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på Rydaholms kyrka

Rydaholms kyrka, del 2

Rydaholms kyrka, del 2, en kulturkrönika i 10 bilder om den gamla
historien kring en vacker kyrka där medeltiden talar till oss genom
historiens dimmor.

Text Dan Damberg, Skillingaryd, foto Herbert Johansson, Rydaholm,
den första dagen i juli månad Anno Domini, Herrens år, 2013.

Bilden visar Rydaholms kyrkas mycket gamla och ståtliga dopfunt
som finns kvar från den gamla medeltidskyrkan. Den är gjord efter
kyrkobranden under sent 1100-tal alternativt tidigt 1200-tal och  är ett
skulpturarbete i sten av mycket stort konstnärligt värde som tillskrivs
Lekerydsmästaren, Bestiarius, som även skall ha gjort dopfuntarna i
Öggestorp, Nävelsjö, Norra Sandsjö och Linderås.

Bland relieferna i de valvbågiga bildfälten på dopkaret ser man bland
annat martyren S:t Lars med sitt halster samt pelikanen, som matar   
sina ungar med blod från sitt eget bröst vilket är en symbol för Kristus
som offrar sig för oss, samt flertalet andra djurbilder och
människofigurer.

Längre ned finns runt om dopfuntens fot en rad skägglösa
människohuvuden i hög relief.

Bilden visar den vackert förgyllda och ornamenterade mässingsskålen
som numera utgör toppen av den medeltida dopfunten i Rydaholms
kyrka.

Bilden visar Triumfkrucifixet, också detta från 1200-talets första hälft,
och sålunda samtida med dopfunten.

Triumfkrucifixet är med andra ord ett minne från den gamla medeltida
kyrkan och hänger på södra väggen och Kristus ser på en gång både
lidande och triumferande ut, därav namnet. Korset har små blad vilket
skall symbolisera livets träd.

Bilden visar en ikon som finns på norra långväggen i kyrkan och som
förställer Jungfru Maria och Jesusbarnet, en så kallad ”Mariabild”.

Mariabilder, det vill säga bilder av Maria med Jesusbarnet, är kända i
den kristna konsten sedan 400-talets början, exempelvis Santa Maria
Maggiore i Rom, och blev från 500-talet den vanligaste typen av kristen
kultbild, de äldsta bilderna är dock ikoner från Katarinaklostret
på Sinai. Katarinaklostret ligger vid foten av berget Sinai i
guvernementet Södra Sinai i Egypten, och är uppkallat efter den
heliga Katarina av Alexandria. Det är för övrigt kristenhetens äldsta
kloster.

Dessa Mariabilder framställer alltid både Maria och Jesusbarnet som
mor och barn, och vill uttrycka inkarnationens hemlighet, att Gud
enligt denna lära blivit född till världen av en jordisk mor.

Ordet ikon kommer av grekiskans ”eikon” för ”bild” och är en helig
avbildning inom den ortodoxa kyrkan, vanligtvis i form av en på trä
målad bild, men andra uttrycksformer såsom mosaik, textilier och
skulpturer förekommer också.

Kyrkans vackra altartavla är målad av konstnären Valdemar
Lorentzon år 1960 och förställer Kristus när han slår upp himmelens
portar och säger, ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Han går sedan rakt ut i den småländska vardagen med blommande
linnéor i nedre kanten på tavlan och möter alla människor.

Runt södra portalen på Rydaholms kyrka murade man på 1700-talet in
reliefer från den gamla medeltidskyrkan med anor från tidigt 1100-tal.

Under detta århundrade, 1100-talet, fortsätter korstågen, feodalismen
utbyggs med förläningar och kloster byggs i hela det kristna Europa.
Stora förändringar sker i samband med korstågen, som medför en
snabb spridning av handeln som i sin tur medför upptäckter och
uppfinningar.

Under seklet återerövras stora delar av Al-Andalus, det muslimska
Spanien, och det kristna Europa får tillgång till arabiska manuskript
om vetenskap, filosofi och religion, bland annat texter ur klassiska
grekiska verk, som översätts till latin och vitaliserar vår europeiska
kultur.

Under 1100-talet dör bland andra kung Vilhelm II av England som
bland annat var far till nedan nämnde Rikard Lejonhjärta, Erik Ejegod,
kung av Danmark, Magnus Barfot, kung av Norge och vår Inge den
äldre, eller Inge Stenkilsson, som var kung av Sverige.

Rikard I av England, eller Rikard Lejonhjärta, föddes detta
århundrade, den 8 september år 1157 i Oxford, och dog den 6 april år
1199 i Châlus i regionen Limousin i västra Frankrike. Han var son till
Henrik II av England, se ovan, och Eleonora av Akvitanien samt bror
till Johan utan land, av den normandiska ätten Plantagenet. Rikard I
Lejonhjärta var kung av England mellan åren 1189-1199 samt hertig
av Akvitanien från år 1168. Akvitanien är för övrigt en region i
sydvästra Frankrike vid Biscayabukten och Pyrenéerna.

Notera även den lilla inmurade stenen i kyrkväggen med några få
runor, den syns längst upp till höger på denna bild och antas betyda
”Eskil gjorde” eller ”älska Gud” men run-data tolkar bara ordet
”Gud”.

I Smålands runinskrifter diskuteras om möjligen det övre ordet ska
läsas rättvänt, och man ska gissa att ”L” är upp nedvänt, vilket då ger
inskriften som står ovan, det vill säga, ”Eskil gjorde” eller ”Älska
Gud”.

Vid kyrkans södra port finns en relief som visar Mikaels kamp mot
draken och enligt Bibeln är han den främste av ärkeänglarna. Han var
den som antecknade våra gärningar i livets bok, men också den som
talade för vår sak inför Gud.

Inom kyrkoåret har därför Mikael en egen dag vid månadsskiftet
september-oktober och den helgen kallades förr för Mickelsmäss, efter
just Mikael, och var tjänstefolks flyttdag.

I Uppenbarelseboken kan man läsa följande;

”Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken, den stora draken,
ormen från urtiden”.

Mikael avbildas därför ofta i strid med en drake men senare tog Sankt
Göran över den rollen.

Mikael blev soldaternas skyddshelgon men även ett helgon som
dyrkades i högt belägna kyrkor, som Rydaholms kyrka.

När Rydaholms kyrka byggdes i början av 1100-talet var Sverige
fortfarande ett katolskt land och katolska kyrkor hade ofta ett altare
tillägnat ärkeängeln Mikael.

Den gamla reliefen på kyrkans södervägg föreställer en ryttare som
kämpar mot en drake på marken och mot ett odjur i trädet, vilket skall
symbolisera det godas kamp mot det onda, vilket är dualism, som är
en metafysisk term.

Bilden skall visa en kalkstensbild av Tomas tvivlaren som på grekiska
kallades för Didymos, som betyder tvilling. Han var en av Jesu tolv
lärjungar, eller apostlar, och berättelsen om hur han först tvivlade på
Jesu uppståndelse, Johannesevangeliet 20:24–29, har gett honom
namnet ”tvivlaren”.

Kring Tomas fanns tidigt en omfattande litteratur, såsom exempelvis
”Tomasevangeliet”, ”Tomasakterna” och en så kallad
”Tomasapokalyps”, dessutom finns ”Tomaspsalmerna” som är en
manikeisk hymnsamling.

Manikeisk kommer från manikeism som är en numera utdöd religion
och som grundades i Mesopotamien på 200-talet efter Kristus av en
man som hette Mani. Den manikeiska läran var radikalt dualistisk, det
vill säga, det pågår en kosmisk kamp mellan ljus och mörker, ont och
gott. Människans själ är en ljuspartikel som är fångad i kroppen, men
som kan befrias därifrån genom kunskap, gnosis. Manikeismen hade
en tid spridning från Spanien i väst till Kina i öst och uppträdde i olika
länder insprängd i såväl kristendom som zoroastrism och buddhism.

Zoroastrism, eller mazdaism, är den äldsta kända religionsformen hos
de iransktalande folken och uppkallad efter Zarathustra och högguden
Ahura Mazda som är zoroastrismens högsta gudom, skaparen av allt
gott och motståndare till Ahriman som är tillvarons onda princip.

Mani, på latin Manichaeus, levde mellan åren 216–277 efter Kristus,
och var en iransk-mesopotamisk profet, samt grundare av den så
kallade manikeismen. Mani uppfattade sig som den sista i en rad av
profeter, Buddha, Zarathustra och Jesus med flera.

Han omvände år 250 efter Kristus den iranske kungen Shapur I, och
under dennes tid rönte han stora framgångar. Efter kungens död
fängslades han dock och dog i fängelse.

Tomas tvivlaren tycks ha haft anseende i en gnostiskt präglad miljö
med Edessa i Syrien som centrum, vilket är nuvarande Urfa i Turkiet.
Enligt en sydindisk kristen tradition skall han ha predikat i Indien och
lidit martyrdöden nära Madras, varifrån hans kvarlevor förts till
Edessa, men den historiska bakgrunden är dock oklar.

Kyrkan skall ha renoverats och målats om år 1793 men detta hade då
blivit så dyrt att man inte kunde måla om kyrkan igen förrän 40 år
senare, med andra ord cirka år 1830.

Dock säger denna minnessten att ”Byggd år 1793 – Restaurerad
1908”, detta förbryllar mig i anslutning vad texten ovan säger och den
som kan reda ut detta mysterium få gärna höra av sig till mig så vi kan
skriva rätt information under bilden.