Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält, ljungheden

Skillingaryds skjutfält, ljungheden, en naturkrönika i 18 bilder från denna unika och fantastiska plats som denna väldiga ljunghed utgör för den biologiska mångfalden.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juni månads sista dagar 2013.

Den relativt nybrända ljungheden ger ett märkligt intryck av sommarens färger och svart. Jag kan aldrig se mig mätt på denna unika plats som ljungheden på Skillingaryds skjutfält utgör och jag hittar alltid något nytt i den fantastiska mångfaldens värld här där himlen är hel och marken är platt.

Snälla ni som bestämmer över denna ljunghed, ta bort den allt tätare tallarmé som kommer upp ur den fattiga sanden, här och var är det bekymmersamt tätt med små och medelstora tallar som, utan åtgärder, på sikt kommer att göra en tallmo av ljungheden.

Bara något eller några år efter en bränning av ljungen, då mängder av näringsämnen frigörs, har den återhämtat sig och växt sig decimeterhög med dessa små späda skott. Det är härligt att se och en tvingande nödvändighet för att heden ska överleva.

Vitknavel, ”Scleranthus perennis”, är en lågväxt, flerårig, blågrön ört som kan bli drygt en decimeter hög och ingår i familjen nejlikväxter. Den trivs verkligen här ute på sanden på ljungheden.

”Hvitknavelns egendomligt blåaktigt gröna tuvor pryda icke illa barare backar och bryta sig väl mot Hällknoppens rödaktiga och Fetknoppens grönare tuvor, eller mot den sednares gula blommor.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Trots att det är långt till höst så blommar höstfibblan, ”Leontodon autumnalis”, för fullt i kanterna av ljungheden.

Även höstfibblans släkting gråfibblan, ”Pilosella officinarum”, blommar rikligt här ute på den solvarma heden.

Backnejlika, ”Dianthus deltoides”, är tämligen allmän från Skåne till Medelpad, mindre allmän eller tillfällig längre norrut. Den växer på torra ängsbackar, i skogsbryn och vägkanter precis som här på ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

Backtimjan, ”Thymus serpyllum”, är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och den växer på torr och öppen, sandig eller grusig mark. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten finns omnämnd redan i den medeltida litteraturen.

”Den bildar med sina smala och krypande stjelkar och små men talrika blad, låga och lätta mattor, och ännu under sensommaren pryder, och icke sällan nästan täcker, den torra backar o. d. med sina små men talrika blommor, hvilka utgöra biens vällust…

 …Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken flyktig olja, genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat) användbar till delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar, såsom vid stötar, tandvärk m. m., och har ansetts bättre än Trädgårdstimjan. Det är denna olja, som gör bladen välluktande då de gnidas. Dekokt eller thé på topparne lärer vara verksamt mot rushufvudvärk.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Blåmunkar eller monke, ”Jasione montana”, blommar från juni till augusti med små blommor som sitter samlade i ett toppställt huvud.

Blommorna är ljusblå eller sällan vita, djupt femflikade med ett långt utskjutande stift och fem ståndare vars ståndarknappar är sammanväxta nertill, vilket går att se på min bild om ni tittar noga.

En vacker ljungblåvinge, ”Plebeius argus”, som avtecknar sig mot den brända ljungheden, är en fjärilsart i familjen juvelvingar.

Värdväxter för ljungblåvingen är bland annat ljung, arter i solvändesläktet och olika ärtväxter ur exempelvis käringtandssläktet, vedelsläktet, ginstsläktet och puktörnesläktet.

Larverna vårdas för övrigt av myror i släktena ”Lasius” och ”Formica”.

På den vackra åkerväddblomman sitter två exemplar av dansflugor ur släkte ”Empis”, som ingår i familjen ”Empididae” med cirka 200 svenska arter. Artexaktare vågar man inte vara på en bild.

Släktet ”Empis” har 37 svenska arter och arten på bilden är en hane, notera stora ögon och relativt smala vingar, honorna har mindre ögon och stora breda vingplan.

Notera också att det inte är något mellanslag mellan s och f i dansflugor för då hade det blivit ”mina” flugor. Observera att detta är bara ett försök till ett litet språkligt skämt.

Till högersitter en skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, och till vänster sitter en prydlig pärlemorfjäril, ”Boloria euphrosyne”.

Blindbromsen, ”Chrysops caecutiens”, är även känd som blinning och fläckfluga, och är en art i familjen bromsar. De kommer fram mest i juni och träffas allmänt i samband med öppna vatten i skogar, ängsmarker och betesmarker, mest på öppet belägna ställen och under solklara, varma dagar.

Den anfaller däggdjur som hästar och även människor för att suga deras blod och dess sting är smärtsamt, och det är honorna som behöver blod för äggläggningen.

Namnet ”Blindbroms” härleds till att när den en gång slagit sig ned för att suga blod, reagerar den inte med att fly när man slår efter den, precis som om den inte ser handen, ”den är blind”.

Dagens fynd är stekeln som kryper omkring i monken, det är den numera rödlistade ”Oxybelus argentatus”, som tyvärr saknar svenskt namn. Aktuella populationer finns på några få exklusiva, varma sandfält och kustdyner som till exempel i Yngsjö i Skåne, Jämjö i Blekinge, Skillingaryds skjutfält i Småland, Aledal på Öland och Sudersand på Gotland.

”Oxybelus argentatus” är en rovstekel och rödlistas numera som NÄRA HOTAD, NT.

Rovstekeln ”Oxybelus argentatus” är en ytterst värmekrävande art som tillhör de öppna sandmarkernas gaddstekelfauna. Man ser oftast djuren vilande på de helt öppna sandytor som alltid förekommer rikligt i artens utbredningsområde. En majoritet av de aktuella platserna tycks utgöras av sanddyner eller, som här, militära övningsområden, men arten har även noterats i täkter och i ett fall också längs en sandig skogsbilväg.

Världsutbredningen omfattar stora delar av Europa från Medelhavet till Fennoskandia men fynduppgifter saknas för Baltikum och flera länder i Östeuropa. Arten är sällsynt funnen i Danmark och Norge och i södra Finland förekommer den genom underarten ”Oxybelus argentatus bouwmani”.

I Sverige är arten belagd från Skåne, Småland, Gotland, Blekinge och Västergötland. Äldre fynd finns också från Halland och Östergötland. Arten kan lokalt bygga upp goda populationer, som i östra Skåne och på Skillingaryds skjutfält, men de flesta förekomster förfaller idag tyvärr vara isolerade från varandra.

Ytterligare en bild på den vackra skogsnätfjärilen, ”Melitaea athalia”, här sitter den på de likaledes vackra backtimjanblommorna, ”Thymus serpyllum”.

Rutig buskmätare eller som den också kallas mindre buskmätare, ”Chiasmia clathrata”, dras också till de vackra backtimjanblommorna, ”Thymus serpyllum”.

Mindre buskmätare har som sagt även kallats för rutig buskmätare, och den flyger i två sammanhängande generationer från slutet av maj till och med augusti, men längst i norr endast i en generation.

Arten förekommer allmänt från Skåne till Lule lappmark och fjärilen flyger på alla typer av ängsmark med rik örtvegetation. Larven lever på klöver och blålusern, och förpuppningen sker på marken.

Gulbrokigt slåtterfly, ”Euclidia glyphica”, flyger om dagen från slutet av maj till och med juli. Det är ett nattfly som är aktiv främst under dygnets ljusa timmar.

Eftersom det är ett litet nattfly och har en vingbredd av mellan 25-30 millimeter flyger den med mycket snabba vingslag, och man ser knappt hur den ser ut förrän den sätter sig i vegetationen.

Den förekommer allmänt i hela landet och fjärilen flyger på alla typer av ängsmark med rik örtvegetation, och den flyger i solsken. Larven lever på käringtand och klöver, och förpuppning sker i en tunn spånad på marken.

Björkspinnaren, Eriogaster lanestris, är en liten brun oansenlig spinnarfjäril som flyger i den tidiga vårnatten och som man knappast ser eller lägger märket till. Däremot är de stora vita larvbona på björk och andra lövträd som man kan hitta under sommaren mycket iögonfallande. Arten finns i stort sett i hela Sverige.

Larverna kläcks samtidigt någon gång i maj – juni och de små larverna är då bara 5 millimeter långa. Larverna genomgår sedan 5 olika utvecklingsstadier och när de nått 4:e och 5:e stadiet lämnar de det kollektiva livet för att sprida sig. De vandrar då iväg mellan 20-45 meter, oftast till samma växt som de levt på som unga larver och de har då blivit cirka 60 millimeter långa, det är en sådan larv man ser på min bild.

Det vetenskapliga släktnamnet ”Eriogaster” kommer de två grekiska orden, ”erion” för ”ull”, och ”gaster” som betyder ”mage”, med andra or ullig mage. Artnamnet ”lanestris” kommer dock från latinet och betyder helt enkelt ullig. Ett äldre svenskt namn på björkspinnaren är ullgump.