Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på skogsvickern.

Skogsvickern i Linnås

Skogsvickern i Linnås, en naturkrönika i 4 bilder om en vacker liten blomma i botaniskt rika marker väster om Skillingaryd i Vaggeryds kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2013.

När skogsvickern blommar som mest intensivt draperar den bergen i Linnås och Uljeshult som vackra vita flor som tagna ur släpet från en brudklänning. Denna bild är tagen strax norr om den lilla vackra byn Linnås mellan Pålskog och Ljungberg, väster om Skillingaryd.

Släktnamnet ”Vicia” är ett latinskt namn på vicker som användes redan av Varro omkring år 200 före Kristus.

Marcus Terentius Varro, föddes 116 före Kristus och dog 27 före Kristus, han var en romersk författare och vetenskapsman som tillhörde den romerska plebejsläkten gens Terentius med anor från Sabinerlandet. Detta plebejsläkte hade flera olika grenar, däribland Culleo, Lucanus, och nyss nämnde Varro.

Sabiner var en forntida folkgrupp i Italien och sabinernas land låg nordöst om Rom. Detta land erövrades av romarna på 200-talet före Kristus, och sabinerna fick romerskt medborgarskap år 241 före Kristus Deras huvudort var staden Cures som låg norr om Rom.

Plebejerna var en politisk klass i det romerska riket, det vill säga folket, i allmänhet den hårt arbetande befolkningen, i motsats till patricierna, som bestod av de gamla, privilegierade och rika släkterna, det vill säga adeln.

Nåväl, åter till släktet ”Vicia”, släktet har totalt omkring 140 arter men i Sverige förekommer bara ett drygt tiotal arter regelbundet, men ytterligare ett tiotal förekommer tillfälligt. Bland de mer kända arterna kan nämnas häckvicker, kråkvicker och den odlade arten bondböna.

Skogsvicker, ”Vicia sylvatica”, är flerårig ört med veka, kala stjälkar som kan bli en och en halv meter långa. Bladen är parbladiga med sex till tolv par rundade småblad och ett grenigt klänge.

Artnamnet ”sylvatica” kommer av latinets ”sylva” för ”skog” och betyder helt enkelt ”växer i skog”.

Släktet ”Vicia” ingår i familjen ”Ärtväxter”, på latin ”Leguminosae”, numera ”Fabaceae”, men dessa båda familjenamn räknas fortfarande som likvärdiga. Familjen har totalt nästan 700 släkten och mer än 16 000 arter, i Sverige finns bara 23 släkten med tillsammans omkring 90 arter, men många fler arter förekommer dock tillfälligt.

Skogsvicker blommar i juli-augusti med vitaktiga blommor som sitter samlade i klasar på långa skaft från bladvecken och kronan är stor, vit med violetta ådror och mörkviolett kronköl.

Ärtväxterna är en av de ekonomiskt viktigaste familjerna i världen med många kulturväxter och värdefulla oljeväxter, som jordnöt, kikärta, lins, sojaböna, bockhornsklöver och bönor i släktet ”Phaseolus”.

Andra ärtväxter är till exempel ”Tissla-tassla” eller rörkassia vars fruktkött har laxerande verkan och förr såldes på apotek.

Den lilla krukväxten ”Sensitiva” eller ”Rör-mig-ej”, som fäller ihop bladen när man rör den, tillhör mimosasläktet i ärtväxtfamiljen men blomsterhandelns mimosakvistar kommer från ett annat ärtväxtsläkte, nämligen akacior.

Färgämnet indigo utvinns av arter från släktet ”Indigofera” och lakrits framställs ur rötter och underjordiska utlöpare av ärtväxten lakritsrot.

Johannesbrödträd, också i familjen ärtväxter, hör hemma i Medelhavsområdet och dess frön användes i äldre tid som vikter, vilket gav upphov till ordet carat, efter släktnamnet ”Ceratonia”. Frukterna av johannesbrödsträdet är ätliga och såldes förr också på apoteket.

Två arter av släktet ”Clianthus” i familjen ärtväxter, flamingonäbb och papegojnäbb, från Australien respektive Nya Zeeland odlas ibland som krukväxter för sina egendomliga och vackra blommors skull.

Skogsvicker har en i huvudsak östlig utbredning och är ganska vanlig från Skåne till Ångermanland samt i Jämtland, men den förekommer också sällsynt i andra landskap. Den växer i skogar och lundar, ofta i stora hoptrasslade ruggar, precis som här vid Linnås.

Den första fynduppgiften för Sverige publicerades redan år 1658 i Olof Rudbeck den äldres ”Catalogus plantarum”.

”Skogsvickern är en bland de täckaste Vickerarterna och en prydnad för de skogar och lundar, mot eller i hvilkas träd och buskar den uppklänger med sina rankiga stjelkar, sprider sitt lätta bladverk eller hänger sina vackra, rika blomklasar. Den växer alltid bäst i skugga.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.