Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 12

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 12, en naturkrönika i 11 bilder om
lugnet före stormen.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd på juli månads andra dag.

Det tornar upp ovädersmoln i öster, vinden ökar i styrka men ännu skiner
den heta solen i sydväst. Backnejlikan, ”Dianthus deltoides”, riktigt lyser i
sin cerisröda nyans och för ett ögonblick glömmer jag väderfaran.

”Wäxer på magra betesmarker, hälst wid Enebuskar, Myrstackar o. s. w.
Ätes af Boskapen och Hästen. Den fägnar wäl icke näsan med sin lukt; men
pryder sit ställe i Blomsterqwarter, där den widt utbreder sig, och
förnöjer ögat med sine föränderlige färgor och teckning.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vägkanterna vid Skillingaryds dämme är alldeles fulla av den vackra
”prästkragen” baldersbrå som just vid detta tillfälle blommade som bäst.

Tyckte precis att jag hörde ett avlägset muller i fjärran öster.

Baldersbrå, ”Tripleurospermum perforatum”, är en ettårig kal, doftlös ört
med finflikiga och dill-lika blad samt prästkragelika blomkorgar. Stjälken
kan bli upp till sex decimeter hög och är vanligen upprätt och bladflikarna
är spetsiga och tunna. Baldersbrå blommar under sommaren och hösten,
från juni till oktober.

Var det möjligen en liten droppe vatten som svepte in över platsen där jag
stod, jag tittar upp mot öster och en märkligt mörkt blålila himmel breder
ut sig åt väster och sydväst.

Baldersbrå sätter rikligt med frukt, en planta producerar i genomsnitt
omkring 35 000 frukter, men kan producera ända upp till 250 000.

Namnet baldersbrå anses komma av strålblommornas kritvita färg som
är lika vita som Balders ögonbryn, i Eddan omnämns nämligen ett gräs,
det vitaste av alla, som var så vitt som Balders brár det vill säga ögonhår
eller ögonbryn. Isländskans baldersbrá syftar dock på brunbaldersbrå
som är en underart av kustbaldersbrå som inte förekommer i Sverige.

”Strålblommorna sänka sig mot natten och höja sig åter om dagen tills
blomningen slutat, då deras rörlighet upphör. Blandad med Blåklinten
och Vallmon, blir Baldersbrån ett temligen vackert åkerogräs.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Plötsligt och trots de mäktiga molnsjoken som tornar i öster och kommer
allt närmre avtar vinden och Skillingaryds dämme blir konstigt stilla men
med en underlig oro i luften.

Gräsandsungarna får bråttom att sätta sig i säkerhet i de täta
kaveldunsruggarna, hastigheten är imponerande, varvid dämmets vatten
stänker omkring dem. Andmaten gör så att vågorna blir friskt gröna.

Åskan tilltar och ett par kraftfulla urladdningar pryder himmeln över den
södra ”moen”, det är kraftfulla naturfenomen då miljardtals volt balanserar
med marken.  Ljudet uppkommer av den enorma hetta som följer samt då
luftens fuktighet fräser bort.

Det är tur jag har mina starka ben för mina vingar är ännu så länge inte
mycket till hjälp, tänker säkerligen den lilla gräsandsungen upp till väster
i bilden.

Det står just nu alldeles stilla i lufthavet över Skillingaryds dämme, det
andas förfäran och värmen är tryckande, jag inser att det strax är dags
att retirera.

Även kniphonan väljer att dra bort mot säkrare mark inne i
strandvegetationen i den södra delen av den första dammen, vilket visar
sig vara ett helt rätt beslut men det vet jag inte ännu då regnet bara låter
sig anas i näsborrarna, det luktar regn.

Trots att de flesta väljer att söka skydd så har andra, som krickan på
bilden, en annan strategi nämligen att lugnt ligga kvar och avvakta
händelseförloppet.

Tre kraftfulla blixtar kommer med bara sekunders mellanrum och tiden
mellan blixt och dunder är i princip noll, åskvädret är här, rakt över mitt
huvud, rakt över Skillingaryds dämme. Jag drar mig allt hastigare ner
emot informationstavlan och dess tak i söder.

Även den lilla buskskvättan har valt att stanna kvar, i toppen på den döda
videbusken sitter den, kanske för att observera vädrets makter likt mig,
under tak dock, men den har slutat sjunga och stämmer in i den övriga
tystnaden.

Regnet drar in, droppar stora som vindruvor, till en början glest och tyst
men det är bara en föraning om vad som komma skall.

På bara några sekunder accelererar regnet i styrka till ett slagregn av
sällan skådat slag, ljudet är öronbedövande där jag står och det riktigt
skummar av regndropparnas möte med den torra och hårda marken,
borta i skogen ryker det mellan tallstammarna och för ett ögonblick tror
jag att blixten slagit eld men inser när brandröken uteblir att det bara är
regnets möte med den varma torra skogen. Det är skillnad mellan
brandrök och vattenånga men det vet inte skrattmåsen som väljer sin
egen strategi, den lämnar helt sonika Skillingaryds dämme vilket jag får
vänta med att göra i ytterligare en halv timma.

Skrivet av Dan Damberg