Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 21

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 21, en naturkrönika i
19 bilder om den biologiska mångfaldens rikedom i och
omkring en våtmark i södra delen av Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, första dagen i
augusti år 2015.

En av få riktigt härliga sommarkvällar vid Skillingaryds
dämme sommaren 2015, som annars mest bjudit på regn och
kyla.

Runt några av dammarna växer numera en tät och frodig bård med
rosendunört som tillhör dunörtssläktet, på latin ”Epilobium”, som i sin
tur ingår i familjen dunörtsväxter, på latin ”Onagraceae”.

I familjen dunörtsväxter finns tre olika släkten, ”Circaea” där vi hittar
häxörter, ”Epilobium” där vi som redan nämnts hittar dunörter samt
”Oenothera” där vi hittar nattljus.

Det finns för övrigt en gammal uppgift om häxört från Gärahovs
storäng från 1970-talet när Staffan Johnson höll en botanikcirkel i
kommunen.

Jag har vid ett antal tillfällen under åren försökt att återfinna arten där
men misslyckats.

I Sverige förekommer de två arterna dvärghäxört och stor häxört,
dessutom kan man påträffa den långlivade hybriden mellanhäxört som
är steril, men sprids vegetativt.

Antalet arter av dunörter i släktet ”Epilobium” är många, till exempel
alaskadunört, amerikansk dunört, backdunört, bergdunört,
dvärgdunört, fjälldunört, grendunört, grådunört, kantdunört,
källdunört, kärrdunört, lappdunört, luddunört, mjölkdunört, mjölkört,
mörk dunört, rosendunört, smaldunört och vit dunört.

Jättenattljus, nattljus, pricknattljus, smalt nattljus och strävt nattljus
ingår slutligen i släktet ”Oenothera”.

Rosendunört, ”Epilobium hirsutum”, är en storväxt, flerårig ört som
kan bli upp till två meter hög, den har långa, tjocka, underjordiska
utlöpare och bildar ofta stora bestånd.

Den är den största arten i släktet dunörter och är vanlig i Skåne men
förekommer sparsamt upp till Gästrikland och Hälsingland.

Rosendunörten växer i fuktiga miljöer på kulturmark, ofta i diken och
dammar, precis som här vid Skillingaryds dämme.

”Med sina stora rosenröda blommor och sin rika grönska är Luddunan
en ganska vacker växt. Kronbladen äro gulaktiga vid basen, och från
denna sträcka sig nästan genomskinliga ådror, under det bladets
rodnad blir starkare uppåt. Hvar blomkrona varar dock endast en dag
sedan den riktigt utslagit.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Mjölkört, ”Epilobium angustifolium”, är en kal, nästan ogrenad
flerårig ört som kan bli upp till en och en halv meter hög.

Fröhåren samlades förr och användes som stoppningsmaterial och
under 1700-talet gjordes försök med att använda fröhår från mjölke
och videarten jolster istället för bomull och Sven Benjamin Ljungquist
skriver i ”Påfund til den Svenska Bomullens ränsning och redande”,
Kongliga Wetenskapsacademiens Handlingar, år 1745, att,

”Ullen blifver ren och hvit som en snö, samt len som det finaste
silke”.

Sven Benjamin Ljungqvist, adlades år 1760 till namnet
Ljungenstjerna. Han föddes år 1717 och dog år 1763, och var en
svensk fortifikationsofficer och fysiker.

Han blev mekanikus vid fabrikerna och utnämndes år 1746 till
direktör-mekanikus och år 1747 till ledamot av Vetenskapsakademien.

År 1745 hade han förordnats att tillsammans med Mårten Triewald
hålla föreläsningar vid Fortifikationskontoret i experimentell fysik,
och år 1747 blev han kapten-mekanikus vid Fortifikationen samt fick
majors grad år 1755.

Han gjorde åtskilliga nyttiga uppfinningar under sin levnad.

Enligt Retzius, år 1806, kan späda skott av mjölkört ätas som sparris
och rötterna kan torkas, malas och användas till nödbröd.

”Praktdunan är en växt, som kanske utvecklas bäst och skönast i den
höga norden, ja WAHLENBERG säger att den i intet land är så ymnig
och tillika så präktig som i vår högsta nord. Den reser gerna sina
blomspiror i skogsbrynet eller lyser dermed upp barare, helst brända
ställen eller hyggen kring uppvräkta trädrötter, ini mörka skogen, och
uppträder icke sällan så talrikt, att den låter hela sträckor skimra i
rosenrödt. Ofta nog sällskapar växten med Hallon- och Trybusken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Rörhönans häckning har även i år gått bra vid Skillingaryds dämme
och bilden visar en ungfågel på jakt efter föda.

Födan består till tre fjärdedelar av vegetabilier, blad av vattenväxter,
frön och bär, samt i övrigt av insekter, maskar, snäckor och sniglar.

När rörhönan simmar undan med sina typiskt nickande huvudrörelser
lyser det vitt under stjärten vilket syns tydligt på bilden.

Arten har även kallats för sumphöna, vattenhöna och grönfotad
sumphöna och första gången som rörhönan observerades i Sverige var
i Uppland så sent som år 1784. Det dröjde sedan 100 år innan arten
blev lite mer allmän.

Eftersom rörhönan inte flyttar så långt söderut påverkas den av
huruvida vintrarna är hårda eller milda. Serier av kalla vintrar kan ge
upphov till kraftiga nedgångar av beståndet, som det sedan tar flera år
att bygga upp igen.

Det blir liksom hos blåbären också ett mycket gott hallonår, där
Skillingaryds dämme inte utgör något undantag i det avseendet.

Toppdån, ”Galeopsis bifida”, är en oftast utspärrat grenig ört med
motsatta, grovtandade blad och tvåläppiga blommor som blommar
från juli till september.

Toppdån kan förväxlas med den nära släktingen pipdån, ”Galeopsis
tetrahit”, och de båda arterna kan också korsa sig, den senare skiljs
genom att underläppens mittflik är platt och fyrkantig.

Besksöta, ”Solanum dulcamara”, är en ofta slingrande, upprätt eller
nedliggande halvbuske som kan bli nästan två meter hög och som
luktar illa.

Stjälkarna har använts till korgarbeten och en dekokt på unga stjälkar
”Stipites Dulcamaræ” användes förr mot benvärk, utslag och skabb
med mera.

Som en kuriositet kan nämnas att farao Tutanchamons tredje kista lär
ha varit dekorerad med bär av besksöta som var trädda på trådar av
dadelpalmsblad.

Artnamnet ”dulcamara” kommer av latinets ”dulcis” för ”söt” och
”amarus” för ”bitter” och syftar liksom det svenska namnet på
stjälkarnas smak, som uppges att först vara beska sedan söta.

Besksötan ingår i släktet ”Solanum” där vi även hittar arten potatis.

Observera att besksötan innehåller ämnet solanin, som är en giftig
tropanalkaloid och de gröna bären är mycket giftiga medan de mogna
röda bären är mindre giftiga.

Större doser, mer än tre tekoppar dagligen, av te på blad och årsskott
kan leda till biverkningar som illamående, sväljsvårigheter och
kramper. Arten har även kallats galenbär och villbär, med andra ord
låt den vara.

Druvfläder, ”Sambucus racemosa”, med sina röda bärlika frukter, är
en stor buske eller litet träd med parflikiga blad, gulvita blommor och
som sagt röda frukter, hela växten är giftig.

Druvfläder förväxlas ibland med släktingen fläder ”Sambucus nigra”,
men de båda arterna är inte speciellt lika utan skiljer sig både i
blomställningens form, blommornas och frukternas färg samt färgen
på grenarnas märg.

Snårvinda, ”Calystegia sepium”, är en flerårig, slingrande ört som
bildar stora bestånd. Stjälkarna kan bli upp till tre meter långa och har
strödda skaftade blad med pil-lik bladskiva.

”Skogsvindan är visserligen prydlig med sina talrika blad och stora,
vackra blommor, men kan också lätt bli ett svårt ogräs genom sina
vidt krypande rötter, hvilka sprida sig värre än Åkervindans…

…Lätthet och täckhet, jemte mycken lifskraft, utmärka denna art, som
icke sällan med Vildhumla o. a. bildar nästan ogenomträngliga massor
eller blandar sina blad med de buskars, på hvilka den slingrar sig.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Stor igelknopp, ”Sparganium erectum”, är högväxt vatten- eller
sumpväxt där stjälken är styv och kan bli över en meter hög.

Stor igelknopp återfinns främst i södra och mellersta Sverige till
Uppland men längre norrut är den sällsynt.

Älgört, ”Filipendula ulmaria”, är en storväxt ört som kan bli upp till
en och en halv meter hög och som ofta växer i stora bestånd på fuktiga
marker.

Carl von Linné omtalar att man strör ut älgört på golvet vid högtider,
en sed som fortsätter långt in på 1800-talet, Nyman skriver år 1868 att,

”Numera användes växten nästan endast, men mycket allmänt, i
synnerhet på landet midsommartiden och andra helgdagar, att för sin
goda lukt och friska grönska strö på golfvet eller uppsätta på väggar o.
d”.

Såväl blad som blommor har använts inom farmakologin bland annat
som svettdrivande medel, den innehåller salicylsyra ett ämne som är
smärtstillande och febernedsättande och som också återfinns hos olika
arter viden i släktet ”Salix”.

Förr användes älgörten till att krydda öl och mjöd och man brukade då
gnida in kärlen med älgört för att ge drycken en god smak. Blommor
eller blad kan också användas till örtte.

”Lukten af denna växt är den allra mest intensiva. Till följe häraf är
det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid
gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten
däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt
kan uthärdas. Om vintern däremot strör man på liknande sätt
grankvistar på golfvet. Se där ett medel till beredande af trefnad i
hemmet, som naturen själf bekostar!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Snärjmåra, ”Galium aparine”, är en kraftigt växande art med sträva
krokborstförsedda stjälkar och blad och stjälkarna är fyrkantiga och
grova, men ganska veka och bryts lätt.

Bladen hos snärjmåran sitter i kransar, med oftast åtta blad i varje
krans, de är lansettlika med största bredden framför mitten.

Snärjmåra blommar från juni till september med små vita blommor
som sitter i fåblommiga samlingar i bladvecken.

Carl von Linné anger i ”Flora Svecica” att snärjmåran användes som
mjölksil då de krokborstförsedda stjälkarna säkert och effektivt
fångade upp djurhår och annat ur mjölken.

”Snärjmåran är ett bland våra vanligaste ogräs och växer sällskapligt, i
stora massor, helst på bördig eller starkt gödslad mark, ur hvilken den
girigt utdrager den ymniga näring, som dess hastiga utveckling och
frodiga växt kräfver. Der den har riklig tillgång på passande sådan,
eller på annars tjenlig mark, bildar den genom sina små krokar eller
hakar, ensam eller med andra växter, på värsta sätt intrasslade och
sammansnärjande klumpar, från hvilka vid minsta beröring stjelkar
och frukter medfölja, de sednare hakande sig envist vid våra kläder
liksom kardborrar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Harklöver, ”Trifolium arvense”, är en ettårig, mjukt hårig ört med
upprätt och vanligen rikt grenig stjälk som kan bli upp till tre
decimeter hög.

Harklöver känns igen på de gråludna, ofta rödlätta, avlånga
blomhuvudena och den kan knappast förväxlas med de andra
klöverarterna i släktet ”Trifolium”.

”Fältklövern kan väl icke räknas bland prydnadsväxterna, men dess
fina och greniga stjelkar, små och stundom helt röda blad och
köttröda, ludna blomax gifva den dock en viss täckhet. För de
sistnämnde får växten icke sällan heta Harväpling, Harklöver,
Hartassar…”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Ljungheden på Skillingaryds skjutfält ser inte längre ut som förut, den
nordöstra delen är upplöjd och ljungen är i stora delar borta till förmån
för Fornbolmens sandbotten vilket naturligtvis gynnar sandlevande
insekter som till exempel silversandbiet, ”Andrena argentata” och
liknande arter men annars förstår jag inte åtgärden.

Ni som är ansvariga för detta får gärna förklara, det är många som
undrar.

Återigen, ljungheden på Skillingaryds skjutfält ser inte längre ut som
förut, den nordöstra delen är upplöjd och ljungen är i stora delar borta
till förmån för Fornbolmens sandbotten vilket naturligtvis gynnar
sandlevande insekter som till exempel silversandbiet, ”Andrena
argentata” och liknande arter men annars förstår jag inte åtgärden.

Ni som är ansvariga för detta får gärna förklara, det är många som
undrar.

Avslutningsbilden för denna gång är en framplöjd och vackert
vattenslipad sandsten från ljungheden som bekräftar de stora
vattenflöden som här en gång passerade, dock långt före min tid.

Lägg gärna märke till det vackra ljusa mönstret som bildats av någon
annan typ av bindmedel i sandstenen och jag gissar att det ljusa
mönstret består av kvartssandsten.

Sandsten är för övrigt en sedimentär bergart som har ett matrix
bestående av sand, det vill säga, ”sandkorn” med storleken mellan
0,06-2 millimeter.

En sandsten kan som redan nämnts ha olika sorters bindemedel som
binder samman sandkornen och får då olika egenskaper, till exempel
kvarts, kvartssandsten, som är vanligast, kalkspat, kalcit-kalksandsten,
limonit, järnsandsten eller lera, lersandsten.

Sandsten finns på sandiga ställen där kvarts eller kalkspat binder ihop
den.

På återseende!