Vår naturkrönikör Dan Damberg minns sommaren i Ugglarp.

Sommarminnen från en gången sommar,
Ugglarp om aftonen

Sommarminnen från en gången sommar, Ugglarp om aftonen, en
natur- och kulturkrönika i 14 bilder från vår västra kust i landskapet
Halland.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd första augustiveckan 2013.

Det halländska urbergets is- och vattenslipade samt därmed vackert
runda former avgränsar Ugglarps strand i söder.

Dessa vackra klippor består av gnejs och granatamfibolit och har, som
sagt, slipats runda under den senaste istiden.

Amfiboliter är en grönsvarta, medelkorniga, metamorf bergarter,
ombildad bergarter, som huvudsakligen består av amfibol, det vill
säga, hornblände, och plagioklas, som är gråa och vita mineraler
tillhörande fältspaterna jämte andra mineraler som granat, kvarts och
biotit.

Granater är en grupp mineraler som finns bland annat i metamorfa
bergarter såsom skiffrar och gnejser. Dessa är slipmedel på grund av
sin hårdhet och sin egenskap att brytas sönder i kantiga fragment och
användes som smyckestenar redan av egyptier, greker och romare.

Sågtång, ”Fucus serratus”, är en art i gruppen brunalger. Det är en
flerårig, kraftig, 50–100 centimeter hög alg, som är tillplattad,
solfjädersformig och upprepat gaffelgrenig med 1–3 centimeter breda
skott som har sågtandade kanter.

Fortplantningsorganen sitter i de något förtjockade bålspetsarna och
arten finns i svenska vatten längs hela västkusten, i Öresund och i
Östersjön på mellan 0,5–10 meters djup, där den fästad på klippor och
stenar kan bilda en egen zon. Den har dessutom på saltvattenskurorter
använts till tångbad.

Blåmålla, ”Chenopodium glaucum”, är en ettårig, ofta nedliggande ört
som vanligen har rödstrimmig stjälk, precis som min bild visar.

Den växer på kväverika marker som vid gödselstackar och på fet
matjord i trädgårdsland och på ruderatmark.

”Om både Blåmållan och Rödmållan kan anmärkas att de på Linnés
tid växte rikligt ”på Stockholms gator”. Den förra var der
”frequentissimum” och den sednare förekom ”copiose” (L. Fl. Suec.).
”Gräset” på gatorna bortrensades den tiden icke så noga som nu.”

Ur ”Utkast till svenska växterna naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Att havet ligger åt vänster på bilden är inte svårt att se på den liggande
och vindpinade klibbalen.

Förra bildens klibbal bildar här en vacker tunnel med ett välvt tak
format av den ständiga vindens pinande kraft.

Att den vackra stenen en gång i en fjärran forntid varit mjuk och till och
med flytande är här lätt att se, flera mineraler har samverkat för att
få fram det vackra mönstret, nästan som att baka tigerkaka.

Rödklint, ”Centaurea jacea”, är en flerårig ört som kan bli upp till åtta
decimeter hög. Rödklint blommar under sensommaren och hösten,
från juli till september, med rödvioletta blommor som sitter samlade i
två till tre centimeter breda korgar. Växten har förr använts som
färgväxt och uppges ge en gul färg.

Strandkål, ”Crambe maritima”, är en stor, flerårig, kal ört som kan bli
upp till åtta decimeter hög. Stjälken är upprätt, rikt grenig och har
strödda blad och bladen är stora, kålartade, blådaggiga och krusiga,
varav de nedre är långt skaftade.

Strandkål är en ganska ovanlig havsstrandsväxt som är vanligast är
den i längs Västkusten men den förekommer också sällsynt längs
Östersjöns kust upp till Uppland.

”Strandkåhl kallades den allmänt af fiskare.

 Växer på en stor del holmar vid stränder i sanden ock stengruset, samt
bland klappuren der andra örter ei kunna komma fort, til exemp. på
Lugnholmen utan för Strömstad, Linghud, stora svangen, Olaskär i
Tanum, samt åtskillige andra längs efter hela siökanten.

 Hvilken hade kunnat inbilla sig at träffa denna vilt växande i Sverige?

 Til bladen liknar den aldeles vår vanliga Blåkål, så at man skulle
hafva möda, at kunna skilja dem från hvarandra: näppeligen kan ock
någon kål hafva större ock tiockare blad, än denna. Ingenstäds viste de
at använda den til någon nytta, iag skulle dock tro, at den nästan så väl
kunde nyttias til mat för folck som annan kål.”

Ur ”Förtekning på några örter fundna i Bohus-Län 1742” av Pehr
Kalm, Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar år 1743. 

Strandkonst, en vackert skulpterad fot med dekoration av
hjärtmusslor, idag ett konstverk, imorgon åter sand. Förgängligheten i
ett nötskal, tankeväckande, filosofiskt och ibland skrämmande.

På gravfältet till höger på bilden finns fyra högar och en rest sten.
Högarna är 10-20 meter i diameter och en halv till en dryg meter höga.
Den resta stenen på bilden är 1,4 meter hög. Gravfältet är beläget i
Skällentorps tångallmänning.

År 1911 undersöktes en av högarna och i den fanns en hällkista
orienterad i nord-sydlig riktning. Den var 1,6 meter lång och 0,7 meter
bred samt byggd av tre hällar på vardera långsidan och en gavel i
vardera änden. Taket bestod av fyra hällar.

Inga daterade fynd gjordes, men man kunde konstatera att den, tyvärr,
plundrats i sen tid. Troligen har gravfältet uppförts under den äldre
bronsåldern.

Bronsålder kallas den del av förhistorien som är från tiden mellan år
1700 före Kristus till år 500 före Kristus. Den brukar delas in i äldre
och yngre bronsålder och tidsperioden mellan 1700 till 1100 före
Kristus kallar arkeologerna för äldre bronsåldern.

Bergrör, ”Calamagrostis epigeios”, är ett flerårigt, ganska grovt och
storväxt gräs med grågröna breda blad och en gråbrun vippa. Den
växer i stora bestånd från en krypande jordstam och förekommer i
nästan hela landet. Den är vanlig på torra sandmarker, till exempel i
vägkanter, på banvallar, berg och vid stränder som här.

”Finnas här och där på sandbackar och högder. De späda bladen ätas
af Kreaturen, men äldre röras de icke. Hwar man icke har tillgång til
Sandrör kan Bergrör planteras på Flygsand. Det kryper lika så med
sine rötter, men öfwertäckes det af sanden, wäxer det icke så willigt.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Solnedgång vid Ugglarp, se och njut, känn vinden i håret och doften
av tång.

PS!

Förlåt, ursäkta men tillåt mig att på ett naturvetenskapligt sätt få bryta
bildens förtrollning genom att säga följande…

Förklaringen till att solnedgångar, och soluppgångar, blir röda är
något förenklat uttryckt att den långvågiga strålningen från det röda
ljuset är de enda ljusvåglängder som orkar ta sig igenom den vinkel
som bildas mellan horisonten och betraktarens ögon, det blå ljuset
sprids ut, förtunnas och försvinner. Det är nämligen mycket atmosfär,
luft, att ta sig igenom och dessutom får vi inte glömma de
föroreningspartiklar och små vattendroppar, likt dimma, som finns i
luften och som också filtrerar bort kortare ljusvåglängder. Det är för
övrigt samma fenomen som gör att himlen upplevs blå på dagen, blått
ljus sprids nämligen ut lättare i atmosfären, detta kallas för Rayleigh-
spridning.

DS!