Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Stockholm.

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 1

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 1, en kulturkrönika i 19
bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Kristi himmelsfärdshelgen
2014.

 

År 1697 brinner det Kungliga slottet Tre Kronor ner till nästan
grunden, men detta var inte första gången slottet Tre Kronor brann. År
1330, år 1419, år 1525, år 1648 och år 1697 brann slottet också. Detta
var långt ifrån de enda bränderna på Tre Kronor, det brann nämligen
ganska ofta. Dessa nu nämnda bränder var dock de största och mest
omfattande.

Det fann många orsaker till att slottet och staden brann med
regelbundna mellanrum och de kanske viktigaste orsakerna var att
man använde öppen eld till att värma upp byggnader, laga mat, för
tillverkning med mera.

Samtidigt så använder man eldfarliga material som trä, halm och
några effektiva brandsläckare fanns inte. Lägger man dessutom till att
man byggde tätt inpå varandra så är det givet att det brann med
regelbundna mellanrum och att bränderna ibland blev förödande.

Slottsbranden år 1330 är den första dokumenterade branden och det
var inte bara slottet som brann utan merparten av hela staden.

I stort sätt hela slottet drabbades i större eller mindre omfattning och
åren efter 1330 fick slottet renoveras helt och hållet. Troligen tog detta
många år vilket gjorde att kungen under denna tid inte vistades i
någon större utsträckning i staden.

Slottsbranden år 1419 var det inte heller bara slottet som brann utan
hela staden som drabbades, inklusive rådhuset och stadens arkiv som
totalförstördes.

Från utgrävningar där brandlager har påträffats kan man konstatera att
stora delar av det medeltida slottet var brandskadat. I Högborgen finns
brandskador på såväl den östra byggnaden, där kungafamiljen bodde,
men även på själva ringmuren och den västra byggnaden utefter
ringmuren.

Slottsbranden år 1525 bröt ut natten mellan den 12:e och den 13:e
februari, den 13:e februari år 1525 var dessutom en fredag. Från
stadens tänkebok berättas att det kungliga gemaket och
silverkammaren fick stora skador.

Denna brand ledde till omfattande renoveringsarbeten som i stort sett
pågick under hela Gustav Vasas tid som kung fram till år 1560 när han
dog. Kungen beklagar sig många gånger över den förödande branden
som gjorde att han förlorade i stort sett alla sina personliga ägodelar.

År 1527 nyinreds den brandhärjade kungliga våningen och fortfarande
år 1531 pågick arbetena inne i våningen. Det måste ha varit en hel del
provisoriskt boende för den kungliga familjen under denna tid.

Slottsbranden år 1648, bara 4 år efter det att Drottning Kristina
kommit till makten brann slottet igen, denna gång lite mer omfattande
än de mindre bränderna åren 1641 och 1642. Vid dessa bränder
skadades bara kammarkollegiet samt östra längans ämbetslokaler.

År 1648 var branden, som sagt, lite mer omfattande och drabbade den
gamla kungsvåningen i Högslottet samt angränsande byggnader nära
Smedjegården. Det var de östra och södra längorna i Högborgen som
drabbades värst och renoveringsarbetena sattes igång nästan
omedelbart. I stort sätt hela den östra längan i Högslottet byggdes om.

Slottsbranden år 1697 inträffade den 7:e maj och är den mest kända av
alla slottsbränderna och dessutom den mest omfattande, när den var
över fanns nästan inget av det gamla slottet Tre Kronor kvar. Man tog
beslutet att bygga nytt vilket ledde till dagens Kungliga slott som stod
klart år 1754, ungefär 57 år senare.

Åren före denna brand hade man gjort flera större ombyggnader och
den största av dem alla var nybyggnationen av den norra längan.

Klockan två på eftermiddagen, fredagen den 7:e maj år 1697, började
elden ovanför den gamla rikssalen i den västra längan i Högborgen.
Därefter spred den sig till den västra längan utefter stora Borggården
för att därefter gå vidare mot norra längan. Redan efter en halvtimme
säger vittnen att de såg hela slottet vara övertänt.

Orsaken till denna förödande brand har aldrig blivit uppklarad men 3
personer dömdes för branden, nämligen brandvakten Anders
Andersson som dömdes till 5 gatlopp, brandvakten Mattias Hansson
som dömdes till 7 gatlopp och 6 års straffarbete samt brandmästaren
Sven Lindberg som dömdes till 7 gatlopp och 6 års straffarbete.

Branden var som redan sagts förödande, inte bara för slottet, utan även
för alla arkiv och föremål som förvarades där. Stora delar av Sveriges
historia från medeltiden fram till denna dag försvann i lågorna, av
24500 böcker kunde man rädda 6000 styck och av 1400 manuskript
lyckades man rädda endast 300 styck.

Den kanske mest kända boken i Sverige, Silverbibeln, räddades
genom att den kastades ut från slottets fönster. Silverbibeln, eller
”Codex argenteus” är Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens
mest berömda handskrifter. Här kommer kort dess historia.

Silverbibeln, som år 2011 fördes upp på Unescos lista över
Världsminnen, är trots namnet ingen fullständig bibel, utan en
nedteckning av de fyra evangelierna. Översättningen från grekiska till
gotiska gjordes på 300-talet av den gotiske biskopen Wulfila, som
också konstruerade det gotiska alfabetet.

Silverbibeln är förmodligen skriven i Ravenna under östgoternas
härskartid, och möjligen just för deras kung Theoderik den store, i
början av 500-talet. Den är skriven på tunt purpurfärgat pergament av
mycket hög kvalitet med guld- och silverbläck. Silverskriften
dominerar och har också gett upphov till benämningen ”silverboken”.

Förmodligen var den ursprungligen inbunden i ett praktband som var
prytt med pärlor och ädelstenar. Silverbibelns text är ett av de äldsta
och mest omfattande av alla idag bevarade dokument på gotiskt språk.

Silverbibeln var känd på 1500-talet, då den fanns i ett
benediktinkloster i Werden i Ruhrområdet. Den övergick dock före år
1600 i kejsar Rudolf II:s ägo och fanns i Prag, när svenskarna
stormade staden år 1648.

Som svenskt krigsbyte kom den till Stockholm och införlivades med
drottning Kristinas bibliotek. Efter drottningens abdikation övergick
den till en av hennes bibliotekarier, Isaac Vossius, som förde den till
Holland. Därifrån köptes den av rikskanslern och universitetskanslern
Magnus Gabriel De la Gardie, som år 1669 skänkte den till Uppsala
universitet.

Silverbibeln hade ursprungligen minst 336 blad och av dessa finns 187
blad bevarade i Uppsala. Ytterligare ett blad finns bevarat till
eftervärlden i Speyer i Tyskland. Det återfanns sensationellt år 1970 i
domkyrkan i Speyer tillsammans med några dolda helgonreliker.

Detta blad har dock av format och annat att döma delvis färdats på
andra vägar än de övriga innan det för våra ögon kom fram i
dagsljuset.

Silverbibelns text är utgiven i olika editioner och den senaste och
viktigaste är den faksimiledition som gjordes år 1927 med
högteknologisk utrustning, skärpa och kompetens av bland andra The
Svedberg.

Nåväl, åter till slottsbranden år 1697, det som man faktiskt lyckades
med avseende branden var att så vitt man vet dog inte en enda
människa i branden och man lyckades förhindra att branden spred sig
till Storkyrkan som under en tid var hotad.

Efter branden började nästa fas i det Kungliga slottets historia,
byggandet av dagens slott som ni ser på min bild.

Stockholms slott ritades av Nicodemus Tessin den yngre, är en av
norra Europas märkligaste barockbyggnader. Fyra trevåniga längor,
gestaltade efter italienska förebilder, sluter sig kring en kvadratisk
borggård. Åt öster flankerar lägre flyglar Logården och i väster bildar
likaså lägre, kvartsrunda flyglar den yttre borggården. I slottet ingår
delar av en äldre borg, påbörjad på 1200-talet av Birger jarl, möjligen
kring en äldre kastal, ett medeltida försvarstorn eller vakttorn av sten.

Kastalen, som påbyggts på 1500-talet, kröntes av rikssymbolen tre
kronor. Gustav Vasa försåg borgen med en yttre försvarsgördel, och
Johan III omdanade borgen till ett praktfullt renässansslott med
eleganta gavlar, en ny kungsvåning, slottskyrka och en loggia, den så
kallade Trumpetargången.

Det nuvarande slottet påbörjades omedelbart efter branden vid den
bara delvis skadade norra längan. Arbetena avstannade dock år 1709
och återupptogs först år 1727.

Vid Tessins död år 1728 övertogs arbetet av Carl Hårleman som
fullbordade slottskyrkan och Rikssalen, i huvudsak enligt Tessins
planer, och på 1750-talet kunde slottet tas i bruk. Efter Hårlemans död
år 1753 leddes inredningsarbetena av C.J. Cronstedt, J.E. Rehn och
C.F. Adelcrantz. Dessa skapade tillsammans med Hårleman en serie
utsökta interiörer i franskinspirerad rokoko och gustaviansk stil.

På 1830-talet färdigställdes Lejonbacken, där två redan år 1702
respektive år 1704 bronsgjutna lejon av Bernard Foucquet placerades.
År 1844 tillkom festsalen Vita havet med Axel Nyström som arkitekt,
medan spegelsalongen nygestaltades år 1866 av F.W. Scholander.
Under åren 1898 till 1902 genomgick slottet en omfattande
renovering, varvid bland annat dess ursprungliga, ljust gyllengula färg
ersattes av den nuvarande mörkbruna.

Stockholms historia kanske börjar vid Mälaren som tidigare var en vik
av Östersjön men med tiden höjde sig land och det blev svårare för
köpmän från andra sidan Östersjön att ta sig med båt till städerna vid
Mälarens strand, de riskerade helt enkelt att gå på grund.

I sundet mellan Mälaren och Östersjön låg en liten holme där man
började lasta om varorna till mindre båtar. Den lilla holmen kom att
kallas Stadsholmen och det var här som Stockholm föddes. Denna lilla
holme heter idag Gamla stan.

Bilden visar Stockholms slotts slottsvakt iklädd uniform modell år
1887.

Fiskare, köpmän och hantverkare började flytta hit och bodde i enkla
hus med torvtak som låg tätt intill varandra och den lilla staden som
växte fram kom att kallas Stockholm. År 1252 omnämns namnet
Stockholm för första gången och det sker i ett brev av Birger jarl.

Kanske grundades Stockholm redan på slutet av 1000-talet efter att
staden Sigtuna i Mälaren hade bränts ner av sjörövare år 1187, eller
kanske var det Birger jarl som grundade Stockholm i mitten av 1200-
talet. Den senare teorin är, hur som helst, den mest populära.

Bilden visar Stockholms slotts slottsvakt iklädd Svea livgardes, I 1, uniform
modell år 1887 på väg till avlösning. Svea livgarde, I 1, är ett regemente
som har existerat i olika former mellan åren 1792-1806 och 1809-2000
men har anor ända från år 1523. Kasken modell år 1887 användes vid
livgardesregementena och hade antingen en pickel eller en ståndare med
vit plym av tagel, som dock saknas här.

Den lilla holmen vid inloppet till Mälaren hade ett utmärkt läge för att
försvara Mälaren och ett försvarstorn byggdes på den plats där
Stockholms slott ligger idag och murar byggdes som skydd för
holmen.

Försvarstornet växte sedermera till en kungaborg som fick namnet Tre
Kronor som fanns kvar till slutet av 1600-talet då det brann ner vilket
jag redan berättat om.

Bilden visar Stockholms slott med vaktavlösning med musik av
Hemvärnets musikkår.

Birger jarl hette egentligen Birger Magnusson och ordet jarl var hans
titel och innebar att han var den mäktigaste mannen i riket efter
kungen. Det var till stor del tack vare Birger jarl som både Sverige och
Stockholm föddes och man brukar räkna Birger jarl som Stockholms
grundare.

År 1250 dog den regerande kungen, Erik Eriksson och Birger var gift
med hans syster och det var nu Birgers son Valdemar blev kung.
Eftersom han var endast 10 år gammal så var det i praktiken Birger
jarl som hade makten.

Birger jarl var den förste som stiftade lagar för hela riket. De så
kallade fridslagarna kommer från Birger jarl och i dessa ingick bland
annat kyrkofrid, tingsfrid, hemfrid och kvinnofrid.

Bilden visar Stockholms slott med vaktavlösning i uniform modell
1887 med musik av Hemvärnets musikkår.

Stockholm är idag en tätort i Uppland och Södermanland vilket utgör
Stockholms län, och har 1 372 565 invånare år 2011.

Bilden visar Storkyrkan, Sankt Nikolai kyrka, som är Stockholms
domkyrka och äldsta stadskyrka, kallades på 1200-talet Bykyrkan.

Obetydliga rester kvarstår dock av denna byggnad, som i början av
1300-talet utvidgades till en treskeppig tegelbyggnad. Vårfrukoret
tillbyggdes i söder cirka år 1340, och i norr tillkom senare ett par
sidokapell.

I början av 1400-talet förlängdes kyrkan mot öster till mer än dubbla
sin längd och försågs med ett smalare tresidigt kor och välvdes, varvid
också ytterligare sidokapell tillkom.

Västtornet och Själakoret byggdes på 1420-talet och under 1400-talets
senare del gjordes kyrkan femskeppig, varvid också tornet och valven,
utom Vårfrukorets, höjdes.

Omkring åren 1555 till 1560 lät Gustav Vasa riva korutsprånget i öster
av militära skäl. Exteriören fick sin nuvarande barockdräkt vid en
ombyggnad under åren 1736 till 1742 efter J.E. Carlbergs ritningar.
Interiörens tegelytor togs delvis fram igen vid Ernst Stenhammars
restaurering 1903–08.

Kyrkan är rik på konstnärligt betydande inventarier och främst bör
nämnas skulpturgruppen ”Sankt Göran och draken” samt
”Vädersolstavlan”.

Altaruppsatsen av ebenholts och silver tillkom under åren 1652 till
1654. Oljemålningarna ”Korsfästelsen” år 1695 och ”Yttersta domen”
år 1696 är utförda av David Klöcker Ehrenstrahl.

”Kungsstolarna” från år 1684 samt predikstolen från år 1701 är
utförda av Burchardt Precht efter Nicodemus Tessin den yngres
ritningar. Dopfunten är daterad till år 1514.

Här i källarvalven från 1200-talet i Gamla stan satt kungamördare
kapten Anckarström en tid efter mordet på Gustaf III den 29 mars år
1792.

Jacob Johan Anckarström levde mellan åren 1762–92 och var kung
Gustav III:s mördare. Anckarström var militär och tog avsked som
kapten år 1783. Han drogs in i sammansvärjningen mot Gustav III och
genomförde den 16 mars år 1792 ett attentat vid en operamaskerad i
Stockholm. Kungen sköts i ryggen och dog 13 dagar senare.

Jacob Johan Anckarström dömdes till döden och avrättades genom
halshuggning och stegling den 27 april samma år. Ätten Anckarström
antog samma år därför namnet Löwenström och detta ledde senare till
att det så kallade Löwenströmska lasarettet byggdes.

Stegel och hjul eller stegling var ett straff som bestod däri att en
halshuggen brottslings huvud och eventuellt högra hand efter
avrättningen spikades upp på en påle, ett så kallat, stegel, och hans
kropp lades hel eller fyrdelad på ett respektive fyra hjul, vilka gjordes
fast liggande på en respektive fyra lodrätt stående pålar. Det hände
även att man spikade upp kroppen på en påle utan att först lägga den
på hjul.

Straffet, som ådömdes män som begått svåra brott, tillämpades in på
1820-talet och avskaffades år 1841.

Det var med andra ord det ödesdigra skottet mot Gustav III på Operan
i Stockholm 1792 som blev början på sjukhusets historia. Det räckte
nämligen inte för ryttmästare Gustav Adolf Anckarström att byta
namn till Löwenström strax efter att hans bror Jakob Johan
Anckarström skandaliserat familjen.

Kungamordet satte Sverige i kris och Gustav Adolf våndades i flera år
innan han kom på ett sätt att försöka sona broderns brott. Hans lösning
blev att skänka ett markområde vid sjön Fysingen till staten.

I donationen ingick bygget av ett sjukhus som fick namnet
Löwenströmska sjukhuset. Året var 1811.

Gustav III levde mellan åren 1746–1792 och var svensk kung från år
1771. Gustav III var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika och han
var gift med den danska prinsessan Sofia Magdalena och far till
Gustav IV Adolf.

År 1772 genomförde Gustav III en oblodig statskupp som stärkte
kungamakten och avslutade frihetstiden. Partierna, hattarna och
mössorna, förbjöds.

Gustav III:s politik var därefter präglad av både viljan att konsolidera
det egna väldet och önskan att införa upplysta reformer, något som
lyckades endast i begränsad omfattning.

Gustav III hyste ett stort intresse för kultur, särskilt teater och opera,
och gynnade på alla sätt de sköna konsterna.

Gustav III:s utrikespolitik var äventyrlig och år 1788 öppnade han krig
mot Ryssland, vilket efter motgångar till lands men seger till sjöss
slutade i fred utan landavträdelser år 1790. Under kriget blev den
högadliga oppositionen mot honom mer uttalad än tidigare.

Gustav III utnyttjade krisstämningen till att med de ofrälse ståndens
hjälp ytterligare stärka sin personliga maktställning genom förenings-
och säkerhetsakten år 1789. Det adliga motståndet mot Gustav III:s
regim kulminerade i sammansvärjningen och mordet år 1792.

Byggande och stadsplanering i Stockholm har genom århundradena
styrts av det säregna läget, präglat av stränderna vid det väst–östliga
vattenstråket och den nord–sydliga åsryggen samt som hjärtpunkt den
centrala ön, Stadsholmen, dagens Gamla stan.

Det medeltida gatunätet, med långgator och gränder mot vattnet,
bildar fortfarande Gamla stans huvudstruktur, som är synlig bland
annat i Skeppsbroradens smala, tättstående kvartersfronter.

En annan prägel ger stormaktstidens palats, såsom Riddarhuset och
Bondeska palatset mot vattnet i norr, Oxenstiernska palatset vid
Storkyrkobrinken, gamla Riksbanken vid Järntorget, det konstfulla
Tessinska palatset vid Slottsbacken samt många mindre eller enklare
privathus såsom Schantzska huset vid Stortorget, som i övrigt präglas
av 1700-talets byggande, med Börshuset som byggdes år 1778 som
fond, och där bakom Storkyrkan som jag redan avhandlat.

På Helgeandsholmen ligger Sveriges Riksdag och bilden visar
ankomsthallen som är riksdagens entréhall och centrala mötesplats.
Härifrån kan man ta sig till kammaren och riksdagens övriga hus.
Hallens gamla sekelskiftesmiljö är välbevarad med ståtliga kolonner i
polerad granit.  Namnet Bankhallen kommer av att huset tidigare
rymde Sveriges riksbank.

I taket hänger stora målningar som föreställer Sveriges olika näringar i
en mer eller mindre gången tid och på bilden ser ni gruvnäringen.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets
främsta företrädare.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i vårt land där
svenska folket vart fjärde år väljer 349 personer som ska företräda
dem.

Riksdagens uppgifter är att stifta lagar, besluta om skatter och
bestämma statens budget. Riksdagen granskar också regeringen och
de statliga myndigheterna. Dessutom har riksdagen stort inflytande på
utrikespolitiken.

Vid 1700-talets mitt färdigställdes som redan nämnts i huvudsak
Stockholms slott, som kommit att utöva en omfattande inverkan på sin
omgivnings vatten och byggnader. Slottets mittaxel markeras åt norr
av Norrbro som korsar Helgeandsholmens symmetri med det
närliggande Riksdagshuset.

Gustav Adolfs torg norr därom, med Arvfurstens palats och Operan,
annonserar Norrmalms kvartersstad. I stadsbilden över vattnen utgör
slottets utbredda horisontal en kontrast mot serien av kyrktorn,
däribland den medeltida Riddarholmskyrkans tornspira, Tyska
kyrkans nyrenässansspira och Katarina kyrkas barockkupol. Den
grönskande Skeppsholmen kröns av Skeppsholmskyrkans flacka
1820-talskupol.

Noterbart är att vid Riddarholmskyrkans restaurering på 1970-talet
göts den nya tornspiran på Åminne bruk av bland andra gjutaren
Gustav Sundqvist.

De båda sistnämnda kyrkorna är rekonstruerade efter bränder.

Malmarnas bebyggelse präglas av stormaktstidens rätvinkliga gatunät,
utlagda i stadsdelsvis olika riktningar, och deras expansion genom
1860-talets rationella planering. Malm betecknar i
ortnamnssammanhang områden utanför stadskärnan.

Enstaka 1600-talspalats och malmgårdar från 1700-talet bidrar till den
historiska dimensionen, liksom en del äldre småfolksbebyggelse i
1700-talets ”stockholmsgula” puts eller röda träpanel, främst på
Södermalms höjder.

Kvartersstaden, som växte fram under 1800-talet och kring
sekelskiftet 1900, omfattar Vasastaden kring Odenplan och Gustav
Vasa kyrka, Östermalm kring den stjärnformiga Karlaplan,
Södermalm kring Sofia kyrka och Högalids kyrka samt delar av
Kungsholmen. Stockholms kommersiella centrum försköts under
1800-talet gradvis från Gamla stan till Norrmalm.

Tavlorna på bilden hänger i Riksdagshuset och föreställer två av de
fyra stånden prästerna och bönderna, borgarna och adeln fick inte plats
i min kamera och hänger sålunda ur bild.

Männen på de fyra tavlorna är mycket lika och det föranleder oss att
tro att det är samma man som stått modell för alla fyra tavlorna.

Medvetna anspelningar på stadens topografi och historia med slottet i
centrum märks i byggnader som Nordiska museet på Djurgården,
Stockholms stadshus på Kungsholmen och Stockholms stadsbibliotek
vid Observatoriekullen. Det tidiga 1900-talet skapade också av förut
obebyggda höjder rumsligt växlingsrika men sammanhållna
bostadskvarter, som Lärkstaden på Östermalm, där Engelbrektskyrkan
bildar landmärke, Röda Bergen i Vasastan och Blecktornsområdet på
Södermalm, alla planlagda av Per Hallman. I samma anda planerades
och byggdes utanför den gamla stadskroppen småhusområden enligt
trädgårdsstadens ideal, främst Enskede och Bromma.

På väg till utskottssammanträden och andra aktiviteter passerar
riksdagsledamöterna ofta det södra övergångsrummet. Även svenska
och utländska besökare passerar detta rum. Där finns stora pampiga
porträtt av de fyra ständernas talmän som i 1819 år riksdag valde Jean
Baptiste Bernadotte till tronföljare, se föregående bild och bildtext.

När man sedan använder den södra förbindelsegången till gamla
riksdagshuset passerar man kvinnorummet. I en fempartimotion från
år 1989 påpekades att nästan alla porträtt i riksdagshuset föreställde
män. Motionärerna ville synliggöra de kvinnor som under många år
gjort betydelsefulla insatser i rikspolitiken och i riksdagen.

Kvinnorummet har smyckats med Siri Derkerts bildväv som kan ses
som en förbindelse mellan forna och nutida kvinnors politik, liv och
konst.

Bilden visar Kvinnorummet i Riksdagshuset, från vänster Alva
Myrdal, Karin Söder och Ingegerd Troedsson.

Kungsträdgården och Humlegården är Stockholms äldsta bevarade
parker där Kungsträdgården var hovets kålgård redan på 1430-talet.
När den franska trädgårdskulturen nådde Sverige under stormaktstiden
beslöts det att göra om denna nyttoträdgård till en kunglig lustgård.

Samtidigt anlades Humlegården på Ladugårdslandet och i mitten av
1700-talet öppnades bägge parkerna för borgerskapet.

Stockholms första kommunala parkanläggningar, Strömparterren,
Nybrosquaren eller Berzelii park, Mosebacke torg och Adolf Fredriks
torg eller Mariatorget anlades under 1800-talets andra hälft. De
utformades i tysk stil, med slingrande grusgångar och dekorativa
planteringar.

Albert Lindhagens stadsplan från 1866 redovisade tankar om
boulevarder, stjärnplatser och rektangulära kvarter, som skulle hjälpa
till att utveckla Stockholm till en modern storstad.

Några av de för staden typiska bergshöjderna med den renaste luften
och friaste utsikten omformades till de så kallade bergsparkerna såsom
Tegnérlunden och Kronobergsparken.

Under ledning av Stockholms förste stadsträdgårdsmästare Alfred
Medin, 1841–1910, fick parkernas skötsel och anläggning en fast
organisation och även många av stadens gatuplanteringar tillkom
under denna tid.

På 1930-talet inleddes av Osvald Almqvist en riktningsändring i
stadens parkutbyggnad, under 1940- och 50-talen utvecklad av hans
efterträdare Holger Blom och Erik Glemme.

Parkerna blev en del av den sociala välfärden och fick med detta ett
motivmässigt rikare och dessutom mer demokratiskt innehåll med
betoning på social användning. Ett av de mest typiska exemplen på
denna internationellt ansedda så kallade Stockholmsstil är Norr
Mälarstrand som tillkom på 1940-talet.

Bilden visar det vackra takfönstret med Sveriges landskapsvapen, en
interiör från ”sammanbindningsbanan” mellan de två kamrarna i
Riksdagshuset på Helgeandsholmen.

Bortsett från Djurgårdens naturparker är Stockholms innerstad nästan
helt tättbebyggd men cirka 90 förhistoriska fornlämningar är
bevarade, dock inga från sten- eller bronsålder. Under yngre
järnåldern var området en innerskärgård, där nuvarande Norrmalm och
Djurgården jämte Solna sockens huvuddel bildade en större ö.

Fem gravfält på Djurgården härrör från försvunna byar, och lösfynd
finns från ett på Norrmalm. Forntida bosättning är okänd på
Stadsholmen, Södermalm och Kungsholmen. Några vikingatida
silverskatter har hittats, och tre runstenar har påträffats inmurade i
medeltida byggnader.

I Gamla stan finns välbevarade kulturlager från medeltiden, av
topografiska skäl av växlande tjocklek. I dessa ingår bland annat rester
av stadsmurar, kloster, profanbyggnader med källare, bryggor, pålverk
och rustbäddar, båtar samt ett rikt fyndmaterial från och med 1200-
talet.

På malmarna är de äldre kulturlagren däremot till stor del utschaktade
i modern tid, inom nedre Norrmalm tyvärr nästan helt.

Bilden är från Riksdagshuset visar Ingvar Carlsson, född år 1934,
socialdemokratisk politiker och riksdagsledamot under åren 1965–
1996, statsminister mellan åren 1986–91 och igen under åren 1994–
1996.

Efter mordet på Olof Palme år 1986 valdes han till socialdemokratisk
partiordförande.

Inget tyder på att Stockholm existerat före mitten av 1200-talet. Äldre
försvarsanläggningar kan eventuellt ha funnits, och redan cirka år
1010 anlades en pålspärr i Norrström men någon stadsbebyggelse från
denna period är dock inte belagd.

Stockholm är dateringsort i två urkunder utfärdade år 1252 av Birger
jarl, som i Erikskrönikan utpekas som Stockholms grundare. Även för
detta saknas säkra belägg, men det har antagits att Birger Jarls slutliga
maktövertagande cirka 1250 skapade förutsättningar för en aktiv
ekonomisk politik, med Stockholm som viktig knutpunkt.

En handelstraktat mellan Stockholm och Lübeck från 1250-talets
första år har tolkats som stöd för denna hypotes. Från 1270-talet börjar
dock skriftliga källor visa att Stockholm då var ett stadssamhälle.

Bilden är från Riksdagshuset och visar Olof Palme, 1927–86,
socialdemokrat och statsminister under åren 1969–76 och från 1982
till han mördades år 1986 på Sveavägen i Stockholm då Ingvar
Carlsson tog över som statsminister.

Palmemordet kallas mordet på Sveriges statsminister Olof Palme som
skedde klockan 23:21 fredagen den 28 februari 1986 då han sköts till
döds i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm.

Efter mordet följdes i Palmeutredningen ett flertal spår, däribland
”PKK-spåret”, ”33-åringen” och ”Sydafrikaspåret”, som dock inte
ledde till något konkret genombrott.

I december år 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för
mordet, och denne dömdes också i juli år 1989 av Stockholms
tingsrätt som skyldig, men frikändes därpå av en enig hovrätt i
november samma år.

Misstankarna mot Pettersson kvarstod dock och resning begärdes av
riksåklagaren i december år 1997, men avslogs av Sveriges högsta
domstol den 28 maj år 1998.

Sedan dess har inga genombrott i spaningsarbetet skett och ingen
misstänkt har åtalats, detta trots att 130 personer har erkänt mordet
och att utredningen kring det är en av världens mest omfattande.

Utvecklingen av Stockholm har uppenbarligen varit snabb och
Magnus Ladulås regenttid mellan åren 1275–1290 har utpekats som
en blomstringsperiod, och redan i ett dokument från år 1289 beskrivs
Stockholm som den folkrikaste staden i riket.

I en mecklenburgsk källa från 1390-talet omtalas Stockholm som
”hovetstad” och från 1400-talets mitt, då dess storlek någorlunda
säkert kan bedömas, framträder ett samhälle med över 1 000 hushåll
och ett invånarantal beräknat till mellan 5 000 och 6 000, större än
någon annan dåtida svensk stadsbildning.

Inom befolkningen fanns då och för lång tid framöver tre dominerande
etniska grupper, svenskar, som var i majoritet, tyskar, som främst
återfanns bland stadens ledande köpmän, samt finnar, huvudsakligen
verksamma som tjänstefolk, daglönare och enklare hantverkare.

Stockholms ypperliga lokalisering som ett ”lås” för Mälaren var den
kanske viktigaste förutsättningen för dess tidiga expansion.
Landhöjningen gjorde Stockholms ström till den enda naturliga
utfarten för skepp mot Östersjön men samtidigt försvårades
inseglingen till Mälaren genom de hanseatiska lastfartygens växande
storlek.

Mälarområdets rika jordbruksbygd och den växande järnhanteringen
ökade regionens ekonomiska betydelse och därmed även
kungamaktens och Hansans intresse för dess resurser.

Bilden är från Riksdagshuset och visar Axel Pehrsson-Bramstorp,
bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet. Han var dock riksdagsman
för liberalerna mellan åren 1918–1921 och för Bondeförbundet först
under åren 1929–1949.

Han blev Bondeförbundets jordbruksexpert under 1930-talet och
stödde krisuppgörelsen med Socialdemokraterna år 1933 och
utnämndes till partiledare år 1934.

Mellan 19 juni och 28 september år 1936 var Axel Pehrsson-
Bramstorp stats- och jordbruksminister i den så kallade
semesterregeringen. Han fortsatte som jordbruksminister i koalition
med Socialdemokraterna och i samlingsregeringen under åren 1939–
45. Efter en hjärnblödning avgick han som partiordförande år 1949.

Under senmedeltiden nådde Stockholm en sådan styrka och
självständighet att staden blev en maktfaktor i det rikspolitiska spelet
mellan de danska unionskungarna och den av stureätten ledda
nationella rörelsen.

Det dramatiska händelseförloppet kulminerade år 1520 med en
massavrättning av ledande svenska oppositionella, det så kallade
Stockholms blodbad.

Massakern blev startpunkten för en händelseutveckling som år 1523
tillät Gustav Vasa att tåga in i Stockholm och där etablera sig som
kung och dynastigrundare. Med honom och hans söner kom det starka,
nationella kungadömet till Sverige, vilket innebar att Stockholm
ställdes under skärpt kunglig kontroll.

Staden blev samtidigt ett dualistiskt samhälle, med en social struktur
präglad av å ena sidan köpstadens borgare och å den andra sidan
slottets och kronans tjänare.

Först under 1600-talet blev Stockholm huvudsäte för de rikspolitiska
institutionerna med riksdagen, centralförvaltningen och Svea hovrätt i
spetsen.

Genom en merkantilistisk stapelpolitik gjordes Stockholm till centrum
för varuutbytet mellan utlandet och stadens mycket vidsträckta
omland, inkluderande större delarna av Svealand, Norrland och
Österbotten.

Merkantilism är en ekonomisk-politisk åskådning som ser
utrikeshandel och inhemsk förädlingsindustri som de viktigaste
sektorerna för ett lands ekonomiska utveckling.

Stockholms ledande köpmän erhöll också en ekonomisk
monopolställning i kontakterna med utländska köpmän, främst tyska
och nederländska. På några få decennier förvandlades Stockholm till
en internationell metropol och från 1610-talet till 1680-talet växte
invånarantalet från cirka 10 000 till nära 60 000.

Vid slutet av 1600-talet framträdde dock tydliga tecken på en
demografisk och ekonomisk stagnation. Demografi är vetenskapen
som studerar befolkningens storlek, sammansättning och geografiska
fördelning samt förändringar i befolkningsstrukturen förorsakade av
demografiska händelser såsom ålder, kön, civilstånd, boenderegion
med mera. Centrala händelser är födelser, dödsfall, flyttningar, in- och
utvandring, giftermål och skilsmässor samt på senare tid ingående och
upplösning av samboförhållanden.

Bilden är från Riksdagshuset och visar Per-Albin Hansson, 1885–
1946, socialdemokratisk politiker och statsminister under åren 1932–
1946, dock ej sommaren 1936, se föregående bildtext om den så
kallade semesterregeringen under Axel Pehrsson-Bramstorp.

Per-Albin Hansson var socialdemokraternas partiordförande under
åren 1925–1946 och innehade statsrådsposter 1920, 1921–23 och
1924–26.

Som statsminister pläderade han för det goda folkhemmet och
samförstånd över klassgränserna och hans framtoning som landsfader
förstärktes under andra världskriget.

En serie dåliga skördar på 1690-talet och en pest mellan åren 1710–
1711 samt de omfattande bördor som stora nordiska kriget under åren
1700–1721 medförde bidrog alla till att försämra Stockholms
ekonomiska förutsättningar.

Samhällets överansträngning under stormaktstidens katastrofala
slutskede sammanföll dessutom med orostider och dåliga konjunkturer
ute i Europa.

Först under 1720-talet återtog tillväxten, men dynamiken från 1600-
talet skulle inte återkomma förrän på 1800-talet.

Mälarområdet hamnade i ekonomiskt bakvatten, och Stockholm blev
en stagnerande metropol i en före detta stormakt. Ännu år 1800 hade
invånarantalet inte överskridit 75 000.

Som säte för hovet och centralförvaltningen, frihetstidens
parlamentarism och den gustavianska epokens upplysta envälde behöll
dock Stockholm rollen som landets politiska och kulturella centrum.

Bilden är från Riksdagshuset och visar Arvid Lindman, 1862–1936,
som var militär, industriman och politiker för högern, nuvarande Nya
moderaterna.

Lindman tjänstgjorde under åren 1882–1892 i flottan och utnämndes
år 1907 till konteramiral i flottan.

Lindman var riksdagsman under åren 1905–1935, sjöminister år 1905
samt statsminister mellan åren 1906–11 och igen under åren 1928–
1930.

Han var ordförande i andrakammarhögern under åren 1912–1935,
med undantag av ett avbrott år 1917 då han var utrikesminister. Arvid
Lindman omkom i en flygolycka vid Croydons flygplats utanför
London den 9 december år 1936.

Det tidiga 1800-talets Stockholm var en av Europas mest
ohälsosamma städer men förbättringar inom hälso- och sjukvård,
vatten, avlopp och annan infrastruktur gjorde dock staden avsevärt
sundare under industrialismen.

En modern stadsplanering började ta form och den kommunala
administrationen utvecklades. Efter 1800-talets mitt ökade också
befolkningen starkt och de traditionellt stora födelseunderskotten
hävdes genom sänkt dödlighet.

Senare sjönk även födelsetalen, men långsammare än dödstalen. Den
höga andelen utomäktenskapliga barn reducerades men förblev högre
än i övriga riket. Hög nettoinflyttning har också medfört att under
1800-talen och 1900-talen endast cirka 40 % av stockholmarna varit
infödda, vilket även internationellt är en låg siffra.

Bilden är från Riksdagshuset och visar Hjalmar Branting, 1860–1925,
som var en socialdemokratisk politiker. Han kom från ett välbärgat
hem och var chefredaktör för tidningen Social-Demokraten under åren
1887–1892, 1896–1908 och 1910–1917.

Hjalmar Branting valdes av den socialdemokratiska kongressen till
partiordförande redan år 1908 och han var riksdagsledamot i andra
kammaren mellan åren 1897–1925, finansminister åren 1917–1918,
utrikesminister åren 1921–1923 och statsminister år 1920, 1921–1923
och 1924–1925.

Hjalmar Branting var också engagerad i internationella frågor, bland
annat vid fredskonferensen i Paris år 1919 samt i olika organ i NF i
början av 1920-talet.

NF, Nationernas förbund, var en internationell organisation med säte i
Genève 1920–1946 och föregångare till FN, Förenta Nationerna.

Initiativet till NF kom år 1918 från USA:s president Woodrow Wilson
och väckte stark genklang, dock inte i USA där kongressen röstade
mot ett amerikanskt deltagande.

FN ersatte det i och med andra världskrigets utbrott år 1939
avsomnade NF, Nationernas förbund, som formellt upplöstes i april år
1946.

På 1930-talet expanderade staden Stockholm med parallellgrupperade
lamellhus som plankoncept, bland annat i Fredhäll, på Gärdet och i
Hjorthagen.

De områdesvis planerade förorterna blev från 1940-talet
bostadsbyggandets huvudtendens. Innovativt utformade blev bland
annat Danviksklippan och Gröndal som tillkom år 1945 respektive år
1946.

Centrumbildningen i förortsbyggandet utvecklades till form och
innehåll i Årsta centrum år 1953 och med tunnelbanenätets framväxt
följde genomplanerade förortsbildningar i mer perifera lägen som
Vällingby och Farsta.

Trafikplaneringen blev en alltmer dominerande utgångspunkt, som
från 1930-talet framträtt centralt i stadsbilden genom Slussens
klöverbladsformade viaduktsystem från 1935.

Efterkrigstidens omvandlingar av nedre Norrmalm utgick till stor del
från bilismen. Hötorgscity byggdes med bland annat fem parallella
kontorsskivhus mellan det klassicistiska Konserthuset, från år 1926,
och den nya knutpunkten Sergels torg, vid vars södra sida Kulturhuset,
från år 1974, bildar en glasad skärm.

1980-talet innebar en återsatsning på innerstaden som
funktionsblandad och historiskt rik livsmiljö med en serie
restaureringar och traditionsinriktade nybyggnader, men också
spekulationssatsningar i koppling till offentlig miljö, t.ex.
Cityterminalen och Globen. Södra stationsområdet på Södermalm
innebar, liksom några samtida ytterstadsområden, en förlängning av
1960- och 70-talens satsning på stora enheter och högindustriell
teknologi, men i former som i princip ville återhämta kvartersstadens
mönster. Förstärkta satsningar på det centrala vattenlandskapets
stadsbild utgjorde samtidigt Vasamuseet på Djurgården och Moderna
museet på Skeppsholmen.

Bilden är från Riksdagshuset och visar Karl Staaff, 1860–1915,
liberal politiker, och statsminister åren 1905–1906 och 1911–1914
samt riksdagsman under åren 1896–1915.

Åren före första världskriget stod försvarsfrågan i centrum och Karl
Staaff motsatte sig ökade försvarsanslag, vilket Gustaf V ifrågasatte i
borggårdstalet år 1914. Talet utlöste en konstitutionell kris och
regeringen Staaff avgick.

Del 2 i ”Stockholm, en berättelse om en huvudstad” kommer inom
kort.