Vår krönikör Dan Damberg har varit ute i svampskogen. 

Svampsäsongen 2013, del 3

Svampsäsongen 2013, del 3, en naturkrönika i 14 bilder om att det
trots sommartorkan och hög värme blev en svampsäsong i år också.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 1 september 2013.

Lättgångna stigar och vägar i luftiga tallmomiljöer, det är
Skillingaryds skjutfält, lägg därtill en av Sveriges största ljunghedar
och mycket artrik gammelskog och ni har ett naturområde som visar
högsta klass, att sedan kulturhistorien också håller högsta klass i och
med de bägge militära lägren, Västra- och Östralägret, gör verkligen
inte upplevelsen och värdet mindre.

Historien i landskapet från och med den senaste nedisningen och
framåt via Fornbolmens sand, bronsåldersrösen och järnåldersgravar
till mer närliggande tiders odlingsrösen och torpskyltar gör att
Skillingaryds skjutfält håller en absolut högsta klass inom många
områden.

Ett ganska stort antal gölar och mindre sjöar finns också inom
Skillingaryds skjutfältsområde med exempel som bildens Östersjön,
lägg därtill Bohultasjön och Boglösasjön i norr samt östra delen av
Fågelforsdammen och ni får en biotopbredd som hyser många olika
levande organismer, att sedan Vaggerydssyeniten löper som en
intrusiv mittfåra genom hela skjutfältet är så att säga ”grädden på
moset” med en mycket rik flora som följd.

Insektslivet och svampfloran får vi heller inte glömma då dessa båda
grenar på livets träd hyser en varierad och mycket rik artuppsättning
som i många fall helt saknar motstycke i vårt område av Småland.

Upplev och utforska Skillingaryds skjutfält men glöm inte bort de
regler, förordningar och risker som följer med detta militära område
och dess verksamhet. Är ni osäkra på någonting ring 0370-714 11
eller 0370-760 60.

Jag hoppas ni ser vad jag ser och jag ser fyra exemplar av den
ovanliga motaggsvampen, ”Sarcodon squamosus”, bland vissna
tallbarr.

Motaggsvampen är tidigare betraktad som tillhörande arten fjällig
taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, och är en svamp som växer i
granskog och i magra tallskogar och hällmarksimpediment, där den
kan bilda stora häxringar.

Svampen har en lätt trattformig, gråbrun till mörkt brun hatt med
koncentriska ringar av mörkare, taggformiga fjäll, hatten är mellan 10-
15 centimeter i diameter.

Svampen är ätlig och har en mild smak men lämna den där den står på
grund av att den är ovanlig.

Tickor i släktet ”Ischnoderma” är ettåriga, hattbildande tickor med
mörka hattfärger och blekt ockrafärgat till ljusbrunt kött. Hyfsystemet
är dimitiskt, skeletthyfer ofta svagt pigmenterade, generativa hyfer
med söljor. Sporerna är cylindriska och svampen orsakar vitröta.
Släktet omfattar två mycket närstående arter, bildens sotticka och
sydlig sotticka.

Sotticka, ”Ischnoderma benzoinum”, har halvcirkelformade eller
tunglika hattar, ibland med en avsmalnande, fotlik basaldel. Storleken
kan uppgå till ett par decimeter och de kan bli 1-2, upp till 3,
centimeter tjocka, kanten är ofta vågig eller inskuren, och ”flikar” av
hatten överlappar ibland varandra.

Konsistensen hos unga fruktkroppar är mjuk och saftig, medan äldre
blir sega och hårda. Ovansida först sammetsartad och mörkbrun,
efterhand kalare och med svarta zoner, i slutstadiet helt svart och med
radiära rynkor eller åsar.

Sottickans porer, under hatten, är först ljusa, men med tiden och vid
tumning blir de mökare brunaktiga, runda till kantiga och 4-6 stycken
per millimeter. Köttet är beroende på ålder ljust gråaktigt till brunt, i
likhet med rörlagret upp till 1 centimeter tjockt.

Sottickan växer på död ved av både gran och tall och sällsynt också på
lövträd. Arten undviker i allmänhelt de yngsta skogarna, men är i
övrigt väl spridd i både slutna och halvöppna barr- och
blandskogsmiljöer, ibland även på hyggen och andra öppna marker.

Helt unga, saftiga exemplar av sottickan är mycket lika lapptickan,
”Amylocystis lapponica”, som alltså kan utgöra en förväxlingsrisk i
norra Sverige men inte här nere i södra Sverige.

Som fullt utbildad är dock sottickan svår att förväxla med andra
svampar än den närstående och mikroskopiskt identiska ”Ischnoderma
resinosum” som på svenska heter sydlig sotticka, som i sydligaste
Sverige påträffas på bland annat alm och bok. Dess kött är något
blekare, särskilt om man jämför äldre exemplar av de båda arterna
med varandra.

Sottickan växer på gran i 80 % av fallen precis som på min bild, på
tall i 20 % av fallen men enstaka också på al, alm, ask, asp, björk, bok,
ek, en, körsbär, lind, lärk, lönn, oxel, rönn och ”Salix”.

Det är inte vanligt att jag hittar riddarmusseroner men i trakten runt
Östersjön på Skillingaryds skjutfält finns alltid dessa vackra svampar i
oktober. Det är i detta fall arten stor riddarmusseron, ”Tricholoma
auratum”, som vi också ser på bilden.

En nyhet i årets svampböcker är också frågetecken kring
riddarmusseronen, som är en mycket uppskattad matsvamp. Redan
hösten år 2001 kom ett larm från franska forskare om att svampen
orsakat svåra förgiftningar och till och med dödsfall i sydvästra
Frankrike under 1990-talet.

I Sverige känner man dock inte till något misstänkt förgiftningsfall
men det finns flera olika arter av riddarmusseroner och en hypotes är
att förgiftningarna inte orsakades av den vanliga riddarmusseronen,
”Tricholoma flavovirens”, utan i stället av bildens art stor
riddarmusseron, ”Tricholoma auratum”.

I väntan på mer kunskap om de franska förgiftningsfallen sätts nu för
säkerhets skull frågetecken för riddarmusseroner i årets svampböcker.

Broskmussling, ”Lentinus conchatus”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Polyporales”. Den har en brett tungformig
till trattlik samt upp till 10 centimeter bred, seg, något broskartad
fruktkropp med kort, sidoställd fot.

Hatten är först oftast något violett men blir senare brunaktig och är på
ovansidan något filthårig eller fjällig. Skivorna, som löper ned på
foten, är gula till röda till, som här, svagt lila, även foten är filthårig
och den är ljus, ibland med lila färgton även denna.

Arten förekommer tämligen allmänt till mindre allmänt i södra och
mellersta Sverige och växer företrädesvis på stubbar och stammar av
björk, precis som här. Fruktkropparna kan påträffas från
eftersommaren till hösten.

Här växer den på björkved i Östra lägret på gränsen mot ljungheden.

Sammetstickor, ”Trametes pubsecens”, borsttickor, ”Trametes
hirsuta” eller zontickor, ”Trametes ochracea”, för en stund var jag
mycket villrådig. Denna ljusa och för mig atypiska ticka som växte på
björkved var nästan ljus som en sammetsticka men ändå för brun. Den
verkade för ljus för en zonticka och för lite borsthårig för en
borstticka.

Jag tog med mig en ”hatt” i fickan och när jag kom hem och
kontrollerade arten blev jag heller inte riktigt nöjd men det liknar mest
arten zonticka, dock inte helt enligt mallen men ändå.

Alltså, bilden visar ett antal zontickor, ”Trametes ochracea”, på
björkved i Östra lägret på Skillingaryds skjutfält

Musslingar är ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende,
vanligen sinsemellan obesläktade basidiesvampar vilkas fruktkroppar
oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett
kantställd fot, som ni kan se på bilden. Hos oss i Sverige finns ett
dussintal släkten representerade.

Bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar,
stammar och grenar, kan nämnas björkmussling på bland annat björk,
korkmussling på ek och vedmussling på barrträd. Dessa arter är sega
till hårda och liknar tickor samt orsakar röta.

Mjuka fruktkroppar har till exempelvis grönmussling,
kantarellmussling, mjukmussling och ostronmussling som alla växer
på lövträd samt vintermussling som växer på barrträd.

Av de svenska arterna rekommenderas endast ostronmussling som
matsvamp, och den odlas även kommersiellt. Musslingarten på bilden
ber jag att få passa på, tyvärr, men som bild betraktat är den ganska
bra.

Bildens streckmusseron, ”Tricholoma portentosum”, är en ätbar
svampart som hör det stora släktet ”Tricholoma”. Den hör till de
svampar som brukar kallas musseroner och växer i skogslandskap i
såväl Europa som Nordamerika.

Hatten är först klockformad med inböjd kant, men får sedan en mer
utbredd välvd form med puckel. Bredden på hatten är upp till 8–12
centimeter och färgen är silvergrå till ljust gråbrun med gråsvarta
strimmor och oftast mörknar hatten i färg mot mitten.

Skivorna sitter ganska glest och har en blekgul till ljusgul färg, foten
blir mellan 8–12 centimeter hög och når en diameter på ungefär 2
centimeter. Till färgen är foten vitaktigt med ett mer eller mindre
framträdande litet ljusgulaktigt inslag. Svampens kött är vitt och har
en mild doft och smak av mjöl.

Streckmusseron kan dock ibland förväxlas med kantmusseron,
”Tricholoma arvense”, eller gallmusseron, ”Tricholoma virgatum”.
Den förra är för övrigt svagt giftig och oätlig och har ett bittert
smakande kött.

Som matsvamp kan streckmusseronen stekas, stuvas, användas i
soppor eller läggas in och kan användas för sig eller i blandas med
andra svampar.

Dessa två mycket vackra kantmusseroner, ”Tricholoma arvernense”,
växte under de två största tallarna inte långt från gölen Östersjön på
Skillingaryds skjutfält.

Avslutningsbilden för denna gång får bli en, eller två, eller kanske en
som växer åt två håll, hur som helst arten heter fnösketicka, ”Fomes
fomentarius”.

Första gången som fnöske nämns i samband med eldslagning är i en
bok av romaren Plinus den äldre som levde under åren 79-23 Före
Kristus. Att fnöske använts länge hos oss i Norden bevisas av att man
hittat fnöske och fnösktickor i utgrävningar från stenåldern.

Fnösktickan var förr i tiden en nyttoväxt som man förutom att plocka
hem från skogen odlade, uppenbarligen med stor framgång. I Sverige
planterade man gärna lövträd nära gårdar och byar, bland annat oxel,
som ger extra stora fnösketickor.

I Danmark planterade man bok på fuktiga ställen, och när plantan
vuxit i några år, böjde man ned boktoppen i marken och förankrade
den. På detta sätt fick man bågar som växte sig grova, och när det var
dags att skörda tickorna behövde man sålunda ingen stege.

Under 1800 talet fanns de stora tillverkarna av fnöske nere i Europa i
orter som Augsburg, Frankfurt am Main, Nürnberg, Strassburg och
Ulm.

Staden Ulm hade de mest kända fabrikerna, som levererade fnöske till
stora delar av Europa och de kallade sin produkt för ”Ulmer
Schwamm”.

De områden som levererade tickor till dessa ”fnöskefabriker” låg
förutom i närområdena i lanskapet Böhmen i nuvarande Tjeckien.
Från Sverige gick det också en del export, men fnösket från våra
svampar blev hårdare, grövre och mera träaktigt än det mjuka och fina
fnösket från Böhmen.

Fnöske har huvudsakligen tre användningsområden: eldslagning,
sjukvård och kläder.

För att göra upp eld slog man gnistor med till exempel stål och flinta.
Gnistorna samlades upp av fnöske så att detta började glöda. Därefter
höll man näver eller annat brännbart material mot fnösket och blåste
på glöden. Det brinnande näverstycket överfördes sedan till den
riktiga brasan.

För att göra fnösket mera eldfängt kunde man dränka in det i en
salpeterlösning och sedan låta det torka. Detta kallades då för luttrat
fnöske.

I den samiska folkmedicinen har fnöske använts i en magisk
medicinkur då man antände små stycken av fnöske och placerade de
glödande styckena på bölder eller på de ställen där man hade ont.
Detta kallades att bränna tunder. Man kunde också bränna tunder
utanför kroppen, på en sten eller ett träd.

Fnöske har också använts på sår som blodstillande medel. Genom
kapillärkraften sögs blodplasma upp i det torra fnösket, och då
koagulerade de röda blodkropparna fortare. Fnöske såldes på apoteken
under namnet ”Fungus chirurgorum”.

De sämskskinnsliknande sjoken av fnöske har även använts till kläder
och på Livrustkammaren i Stockholm finns en rock och en mössa
gjorda av fnöske.

Fnösktickan kan även användas till att färga garn. På ullgarn betat
med vinsten, vilket är kaliumvätetartrat, och tennsalt ger den en
guldbrun färg.

Inuti angripna träd bildas ibland långa vita mycelhudar, som brinner
lika långsamt som fnöske. Dessa har använts i stället för vanlig
stubintråd. Fnösktickan kan också ge material till allehanda småslöjd.