Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på höstens svampar.
Svampsäsongen 2013, del 4
Svampsäsongen 2013, del 4, en naturkrönika i 7 bilder om att det trots sommartorkan och hög värme blev en svampsäsong i år också.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av oktober 2013.
I och med denna krönika som utgör den fjärde delen om årets svampsäsong förklarar jag denna härmed för avslutad. Nåväl, trattkantareller och frostvaxskivlingar kommer att kunna plockas långt in i december om vädret tillåter, men detta får räkas för bonus eller överkurs.
Årets svampsäsong blev en hyfsad sådan trots allt, dock inte alls i paritet med till exempel föregående års säsong men för att ha varit i princip uträknad på grund av sommartorka och hög värme så blev den trots allt riktigt bra.
Mina favoritsvampmarker i närmiljön är området runt den lilla vackra gölen Östersjön på Skillingaryds skjutfält och denna vackra bild på den lilla gölen får bli inledningen till denna krönika.
Ett antal rökslöjskivlingar, ”Hypholoma capnoides”, växer på dolda vedrester förmodligen av tall då detta är det dominerande trädslaget här, en och annan björk växer dock också i närområdet.
De växer ofta i täta grupper på murkna stubbar och stockar av barrträd men som sagt ibland också på björk. På grund av att de växer mycket tätt, som min bild visar, är hattarna ofta rökfärgade av de nedfallande sporerna från svamparna i närheten.
Rökslöjskivlingen räknas som en god matsvamp, men använd endast hattarna och övre delen av foten då den nedre delen ofta blir träig i konsistensen.
Var dock försiktiga vid plockning och undvik förväxling med de nära släktingarna svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare” och tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”, som båda är giftiga.
Två exemplar av streckmusseron, ”Tricholoma portentosum”, är en ätbar svampart som hör det stora musseronsläktet ”Tricholoma” och växer i skogslandskap i Europa och Nordamerika.
Till färgen är foten vitaktigt med ett mer eller mindre framträdande litet ljusgulaktigt inslag, och enligt min bild får man konstatera att foten är mer framträdande ljusgul.
Som matsvamp kan streckmusseronen stekas, stuvas, användas i soppor eller läggas in och den kan användas för sig eller i blandas med andra svampar.
Den kan ibland förväxlas med kantmusseron, ”Tricholoma sejunctum”, eller gallmusseron, ”Tricholoma virgatum”. Gallmusseronen är dock svagt giftig och oätlig samt har ett bittert smakande kött, därav namnet.
Bildens art stor riddarmusseron, ”Tricholoma auratum”, är en nära släkting till riddarmusseron, ”Tricholoma flavovirens”, som den också till stor del liknar. Svampen växer i barr- och lövskogar i hela Sverige och trivs uppenbarligen bra här på tallmoarna inom Skillingaryds skjutfält.
Svampen är vackert svavelgul med bruna fjäll på hatten som ibland dock kan vara svåra att se. Hattens ovansida är klibbig och därför oftast täckt med sand, barr och vissna löv. Skivorna är gula, och hela svampen har en karakteristisk lukt som påminner mycket om fuktigt mjöl.
Arten har tidigare ansetts som en läcker matsvamp, men flera allvarliga förgiftningsfall har rapporterats under de senaste nio åren, framför allt från Frankrike, vilket skulle kunna tyda på en möjlig förgiftningsrisk.
Tickor på trädstammar eller död ved är väldigt vackert, ett av naturens många konstverk, här består konstverket av en klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, på en gammal, grov, ännu levande tal invid den lilla gölen Östersjön.
Svampar behöver inte ha det traditionella utseendet med en hatt och en fot, utan svamp kan även se ut som bildens art gul svampsnylting, ”Hypomyces chrysospermus”. Den har här angripit en Karl-Johan, stensopp.
Gul svampsnylting är en svampart som först beskrevs av Tul. & C. Tul redan år 1860, och arten ingår i släktet ”Hypomyces” samt i familjen ”Hypocreaceae”. Arten gul svampsnylting är reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade.
Ovan i min text står “… beskrevs av Tul. & C. Tul.” vilket betyder att denna art beskrev vetenskapligt av, i detta fall, två personer som heter Charles Tulasne och Louis René Tulasne. De får då benämningen auktor vilket betyder upphovsman. Inom biologin avses den person, eller som i detta fall de personer, som först publicerar det vetenskapliga namnet samt på samt beskriver en organism på giltigt sätt, det vill säga, efter vissa bestämda regler.
Charles Tulasne levde mellan åren 1816-1884 och var en fransk fysiker, mykolog och illustratör.
Louis René Tulasne levde mellan åren 1815-1885 och var en äldre bror till Charles Tulasne. Han forskade inom området mykologi.
Tillsammans publicerade dessa bröder en mängd vetenskapliga publikationer bland annat om studiet och klassificeringen av svampar. En mycket berömd svampbok av bröderna Tulasne heter ”Selecta Fungorum Carpologia” och finns för övrigt fortfarande att köpa på bland annat via Adlibris och Bokus.
Parasitsvampen gul svampsnylting, som på bilden har angripit en Karl-Johan, är enligt uppgift inte giftig i så måtto att den angriper centrala nervsystemet eller något annat vitalt organ i kroppen, utan man blir ”helt enkelt” rejält magsjuk under en kortare tid. Men ät den inte!!
Proceduren för att avgöra svampars giftighet och matlämplighet var lite annorlunda innan moderna analysmetoder som gaskromatografi och masspektrografi slagit igenom, man smakade helt enkelt på svampen. Först lite grand som spottades ut, sedan lite mer som svaldes ner och sedan allt mer och mer tills en normal portion ätits, och om då inga symtom dykt upp antogs svampen vara ätlig. Detta förfaringssätt gällde för övrigt det mest från naturens skafferi som människa, och djur, genom alla tider lärt sig att äta och tåla.
Hos snyltingangripna svampexemplar som bildens Karl-Johan slutar hatten att växa medan foten sväller upp abnormt. Så småningom blir hela svampen överdragen med en hinna liknande camenbertmögel, som för övrigt ger smaken i delikatessosten Camenbert, och givetvis är sådana mögelangripna svampar helt oätliga. Till sist faller de angripna svamparna ihop och bli guldgula, lösa och illaluktande, precis som på min bild.